Götamål

Götamål talas i sydvästra Sverige, och har sitt centrum i Västergötland. Här ingår norra Halland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland och Värmland (förutom i sydöst), samt norra (nordvästra) Småland och sydvästra Östergötland.

Om götamål

Götamål är ett samlingsnamn för ett stort antal och vitt skilda dialekter inom främst Götaland i sydvästra Sverige.

Norra Halland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland, södra Värmland och södra Norge bildar ett kulturområde med en gemensam historia, som har resulterat i ett antal gemensamma språkdrag i dialekterna på båda sidorna av riksgränsen i Sverige och Norge. I Halland, Västergötland och Bohuslän har dialekterna även fått en från söder kommande dansk påverkan. Danmark har historiskt och av politiska skäl haft en stark ställning i området längs kusterna av Skagerrak och Kattegatt. De svenska dialekterna har alltså här drag som även påträffas i eller kommer av såväl danska som norska.

Mellansvenska mål

Mellansvenska mål är en blandning mellan uppsvenska mål (se sveamål) och götamål och de trakter som ingår i detta övergångsområde använder alltså språkdrag som är typiska för båda traditionerna. Mellansvenska mål talas i Östergötland Länk till annan webbplats. (förutom i sydväst), södra och västra Södermanland Länk till annan webbplats., Närke Länk till annan webbplats., västra Västmanland Länk till annan webbplats. och längs Östersjöns kuststräcka i nordöstra Småland Länk till annan webbplats., samt på Öland Länk till annan webbplats..

Typiska språkdrag i götamålen

Götamålen har språkdrag som är gemensamma för samtliga eller en del av de dialekter som räknas hit.

Vokalövergångar

• Vokalen -e- istället för -i-: fesk ’fisk’, feck ’fick’, vesst ’visst’, sleten ’sliten’.
• Vokalen -ö- istället för -y-: töst ’tyst’, nöckel ’nyckel’, körka ’kyrka’, stöcke ’stycke’.
• Vokalen -å- istället för -a- före -nd, -nn, -mm i ord av typen hånn ’hand’, bånn ’band’, sånn ’sand’, låmm ’lamm’ och kåmm ’kam’.

Bindevokal i sammansättningar

Bindevokalen -a- eller -e- i sammansättningars kompositionsfog: väggalus ’vägglus’, vealass ’vedlass’, fästeman ’fästman’, tannevark ’tandvärk’, körketorn ’kyrktorn’.

Tjockt L

”Tjockt” L som uttalas längre bak i munnen än vanligt, ”tunt” l.

• Tjockt L av äldre fornspråkligt -rd(h) i ord av typen garþer ’gård’, iorþ ’jord’, borþ, fiordh, som på dialekt blir gåL ’gård’, joL ’jord’, boL ’bord’, fjoL ’fjol’ (jämför sydsvenska mål Öppnas i nytt fönster.: jor, fjor).
• Tjockt L i ord av typen folk, vråla: fôLk, vråLa.

Götaskorrning

Götaskorrning med två olika uttal av r, varav bakre r i ordets början (Ros) och när r-et är långt (daRRa, käRR), annars alltid tungspets-r (strand, tro).

-g- blir -j-ljud

Fornspråkligt -g- har övergått till -j-ljud före vokal i ord av typen väg, skog och mage, alltså väj ’väg’, skoj ’skog’, maje ’mage’.

De blir di

Pronomen för ’de (dom)’ uttalas di.

Kvarvarande -t i ändelser

Kvarvarande -t i ändelser:

• av verb i supinum: skurit, ätit, kastat, sprungit.
• av ord i bestämd form neutrum: huset, taket.

Bestämd form med -a i ändelse

• Bestämd form av ord i femininum slutar på -a: sola ’solen’, boka ’boken’.
• Bestämd form av ord i plural slutar på -a: husa ’husen’.

Vokalen ô

Vokalen ô (som är ett öppet ö-ljud, som ligger mellan u och å) i ord som till exempel kol, korv, råg, vilket ger uttal som [kôL], [kôrv] och [rôg], i kontrast mot standardsvenska och vissa sveamål som istället uttalar orden med å-ljud, alltså [kål], [kårv] och [råg]. Orden kol, korv och råg uttalades med u i fornnordiska, vilket lever kvar i nynorska där det fortfarande heter kul ’kol’, kurv ’korv’ och rug ’råg’.

Ändelsen -er i adjektivändelser

Tillägg av ändelsen -er i adjektivändelser. Ändelsen kan läggas till alla slags adjektiv som till exempel enviser ’envis’, glader ’glad’, rädder ’rädd’, sjuker ’sjuk’ och trötter ’trött’.

Ändelsen -er är en kvarleva från det gamla kasussystemet, det vill säga det grammatiksystem som användes under fornsvensk tid (ca 1200-tal). När kasussystemet föll samman försvann kongruensböjningen (där man böjde adjektiv i olika kasus beroende på om efterföljande substantiv var i maskulinum, femininum eller neutrum), men i vissa dialekter kan man fortfarande använda nominativböjningen vid adjektiv: en goder man och han är sjuker.

En stor skillnad från fornsvenskan är dock att den ursprungliga maskulina -er-ändelsen även har kommit att användas vid feminina ord: e glader kvinna och ho är sjuker ’hon är sjuk’. Man har med tiden helt enkelt förenklat kongruenssystemet. Användningen är speciellt vanlig i de dialekter som ingår i götamål och mellansvenska mål.

Språkdrag gemensamma med norska

Exempel på språkdrag som götamål har gemensamt med norska:

• Vokalen u istället för o: bru ’bro’, ku ’ko’, tru ’tro’, bu ’bo’.
• Vokalen e istället för ä: fe ’fä’, kne ’knä, tre ’trä’.
• Nasalassimilation av mp till pp, nt till tt och nk till kk: sopp/sôpp ’svamp’, krapp ’kramp’, bratt ’brant’, drukkna ’drunkna’.

Språkdrag gemensamma med danska

Exempel på språkdrag som götamål har gemensamt med danska:

• Övergången av p till b, t till d och k till g (gemensamt för hela Sveriges västkust upp till sydvästra Norge): pibe ’pipa’, gâbe ’gapa’, rod ’rot’, kage ’kaka’, ega ’eka’.
• Fornspråkligt -g- har övergått till -w-ljud före bakre vokal i ord av typen hage (mest i Halland, Bohuslän och i sydsvenska mål): hâwe ’hage’.