Det flerspråkiga samhället

Sverige är, liksom nästan alla andra länder i världen, ett flerspråkigt land.

De flesta länder i världen är flerspråkiga. När man talar om ett land som flerspråkigt innebär det att fler än ett språk används i samhället.

I många länder finns officiella språk som är de samhällsbärande språken med särskilt stark ställning. Det är ofta, men inte alltid, det eller de språk som talas av en majoritet av befolkningen i landet.

Många länder har i dag flera officiella språk. I Schweiz är det (i storleksordning) tyska, franska, italienska och rätoromanska. I Finland är både finska och svenska nationalspråk. 

Flerspråkigheten i Sverige

Sverige har svenska som huvudspråk och fem nationella minoritetsspråk, samt det svenska teckenspråket som har motsvarande status. Dessutom talas många andra språk.

Att främja flerspråkigheten ingår i de överordnade målen för svensk språkpolitik:

Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Flerspråkigheten är också skyddad i Språklagen och Minoritetslagen. Språklagen säger att alla ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål (14 §) och att den enskilde ska ges tillgång till språk (15 §). Det innebär till exempel att personer som ännu inte behärskar svenska ska få viktig samhällsinformation på sitt modersmål, och att barn och ungdomar med annat modersmål än svenska har rätt till modersmålsundervisning i skolan.

De nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska har ett extra starkt skydd genom minoritetslagen. Där står att det allmänna (statliga och kommunala myndigheter och andra offentliga organ) ska skydda och främja de nationella minoritetsspråken.

Svenskt teckenspråk räknas inte som ett nationellt minoritetsspråk, men har en ställning som på många sätt motsvarar de nationella minoritetsspråken.

Läs mer i kunskapsbankerna om nationella minoritetsspråk och svenskt teckenspråk och om språkpolitik och språklagar.

Flerspråkigt i alla tider

Sverige har alltid varit ett flerspråkigt land, och svenskan har inte alltid varit det största språket. Finska och samiska har talats här i mer än 800 år, långt innan Sverige som nation bildades. Även lettiska och lågtyska har varit stora språk i Sverige under olika perioder i historien. När det svenska stormaktsväldet var som störst på 1660-talet hade kanske mindre än hälften av rikets befolkning svenska som förstaspråk. I synnerhet tyska, men också många andra språk har satt stora avtryck i dagens svenska. Många svenska dialekter har haft så stora skillnader sinsemellan att de antagligen framstod som olika språk.

Det var under 1800-talet som tanken om ett land, ett språk slog igenom i Europa. Det var en språkpolitisk idé som syftade till att stärka nationalstaten. Under 1800-talet och fram till tiden efter andra världskriget, rådde ett assimileringsideal i Sverige. Det innebar att det förekom stark påtryckning på befolkningen att tala ett gemensamt språk: svenska.

Under 1960- och 70-talen hade Sverige brist på arbetskraft och människor invandrade till Sverige för att arbeta. Eftersom flertalet arbetskraftsinvandrare kom från Finland och hade släkt kvar där behövde deras barn hålla det finska språket vid liv. Det ledde till att ämnet finska som modersmål infördes i svenska skolor. Så småningom öppnade man för att även kunna läsa andra språk inom modersmålsundervisningen.