Termer inom dialektforskningen

Vad menar vi egentligen med ord som dialekt och dialektutjämning? Här tar vi upp några viktiga begrepp inom dialektologin.

Traditionell dialekt

Inom äldre svensk dialektforskning var termen dialekt vanligen reserverad för de äldre lokala språkvarianter som en gång talades i det gamla bondesamhället och som i dag nästan bara finns i våra dialektarkiv. Dessa dialekter ansågs representera en obruten talspråkstradition med rötter i forntiden och kallades därför ”genuina” eller rent av ”klassiska”. I dag kallar vi dem hellre traditionella dialekter, för att skilja dem från nutidens utjämnade dialekter.

Dialekt – ett sätt att tala

Numera kallas också moderna lokala och regionala talspråksvarianter ofta för dialekter. Man brukar då på ett ungefär ange vilken språkart som för tillfället avses genom olika tillägg, till exempel ”äldre”, ”utjämnad”, ”lokal”, ”regional” och liknande. En del går så långt att de låter dialekt beteckna vilken språklig underavdelning som helst, oavsett geografiskt område. Enligt denna definition har varje individ en dialekt, även den som talar standardspråk. Detta resonemang är faktiskt inte så nymodigt som det kan förefalla. Sedan ordet hade lånats in i svenskan från grekiskan (dia´lektos ’samtal’ eller ’sätt att tala’) på 1600-talet användes det nämligen till att börja med som en vetenskaplig term för talspråksvarianter i vid bemärkelse, alltså inte bara för geografiskt avgränsade sådana.

Folk i allmänhet talar givetvis om dialekt utan hänsyn till språkvetenskapens definitioner av begreppet. Ibland kan det räcka med en lätt lokalfärg på språket för att det skall kallas dialekt, till exempel om en person talar standardsvenska med typiskt norrländsk intonation.

Dialektutjämning

Med dialektutjämning menas att dialekterna inom ett större område förändras i samma riktning, så att de med tiden blir alltmer lika varandra. Man brukar också säga att dialekterna regionaliseras. Vad som händer är att de mest lokala dialektdragen ersätts med sina standardspråkliga motsvarigheter, medan drag som är gemensamma för regionen bibehålls. Resultatet blir en kompromiss som varken är standardspråk eller lokal dialekt. Sådana nybildade språkarter kallas regionala dialekter eller ibland regiolekter. Utjämningsprocessen blir särskilt tydlig när den verkar i dialekter som från början var mycket särpräglade. Läs mer på sidan Dialekter förr och nu.

Dialektgeografi

Dialektgeografi är den språkvetenskapliga forskningsgren som med hjälp av kartor dels studerar dialektala företeelsers geografiska utbredning, dels söker förklaringar till hur och i vilka sammanhang dessa har uppkommit.

Dialektdrag

Dialektdrag är språkliga företeelser som förekommer i vissa dialekter, till exempel tjockt l. Du kan läsa mer om några vanliga dialektdrag på sidan Dialektdrag i närbild.

”Genuin dialekt” – en mindre lämplig term

För att en dialekt ska räknas som genuin krävs det, enligt en vanlig definition, att den skiljer sig från standardspråket på alla nivåer i språksystemet: ljudskick, böjning, ordförråd, meningsbyggnad och så vidare.

Dialekterna bedöms alltså med standardspråket som måttstock och definieras därför som avvikelser från standardspråket snarare än som egna språksystem. De dialekter som ligger till grund för standardspråket antas därmed vara mindre genuina än vissa andra, från standardspråklig synpunkt mer särpräglade och svårbegripliga dialekter. Detta resonemang är missvisande, bland annat därför att det är standardspråket som har utvecklats ur dialekterna och inte tvärtom.

Till saken hör att adjektivet genuin i fråga om dialekter vanligen är starkt värdeladdat och betyder ungefär ’äkta, ursprunglig, oförstörd’. Frågan är hur mycket en sådan dialekt kan förändras innan den upphör att vara genuin. Vad som uppfattas som gammalt och genuint är subjektivt och skiftar från generation till generation.