Mellannamn

Mellannamn ser ut som ett efternamn, men kan inte föras vidare till familjemedlemmar. Numera är det inte tillåtet att ta nya mellannamn.

I Sverige finns många människor som har ett mellannamn, alltså ett namn som bärs efter förnamnen och närmast före efternamnet. Mellannamnen ser ut som ett efternamn, men fungerar inte som ett efternamn och kan därför inte föras vidare till barn eller make.

Den nuvarande namnlagen (från 2017) tillåter inte att nya mellannamn tas. I stället tillåts dubbla efternamn. Den som redan har ett mellannamn kan välja att behålla det som mellannamn, att göra om det till en del i ett dubbelt efternamn eller att helt ta bort det.

Tilläggsnamn blev mellannamn

Den svenska personnamnslagen från 1982 (NL 1982) introducerade begreppet mellannamn efter danskt och norskt mönster. I Danmark och Norge användes mellannamn sedan länge. Mellannamn motsvarade det som i den äldre lagen från 1963 kallas tilläggsnamn. Ett sådant namn fick bäras av hustru och adoptivbarn. Tilläggsnamnet bestod av ett efternamn, som hustrun eller barnet burit tidigare. Exempelvis kunde en hustru, som förvärvat mannens efternamn, framför detta bära det efternamn hon hade som ogift.

Ett mellannamn enligt NL 1982 var till ursprunget ett efternamn, som var placerat mellan förnamn och efternamn, till exempel Lars Skog Karlsson. Det var inte tillåtet med bindestreck mellan mellannamn och efternamn. Det skiljde sig därmed från dubbelnamn, som är ett efternamn bestående av två namn, som regel förenade med bindestreck, till exempel Cavalli-Björkman. I dagligt bruk satte många ändå bindestreck mellan mellannamn och efternamn.

Syftet med mellannamn var att visa samhörighet med en annan person. Det kunde också vara rent särskiljande. Man kunde bara bära ett mellannamn i taget och bara en av makarna hade rätt att ta ett mellannamn. Det var ett rent personligt namn och kunde således inte föras vidare till barn eller den andra maken.

Rent praktiskt visade det sig att det var svårt att hålla isär mellannamn och efternamn. Till och med myndigheterna hade besvär med att särskilja dessa två kategorier. En kvinna vid namn Anna-Lena Markström Rydqvist skulle i offentliga sammanhang registreras med sitt efternamn Rydqvist. Detta skedde dock på intet sätt konsekvent.

Termen mellannamn är problematisk då många tolkar den som att det rör sig om en persons eventuella förnamn vid sidan av tilltalsnamnet, så kallade sidoförnamn, speciellt då de står mellan tilltalsnamnet och efternamnet i namnräckan, till exempel Bo Göran Svensson.

Vem hade rätt att bära mellannamn?

I NL 1982 vidgades rätten att bära mellannamn jämfört med tilläggsnamnen i den äldre lagen från 1963. Inte bara hustrun utan också mannen i äktenskapet liksom även andra barn än adoptivbarn fick rätt att bära ett sådant.

Man hade rätt att bära mellannamn i följande fall:

  • En make kunde ta den andra makens namn som mellannamn vid giftermål. Om man vid giftermål bytt till den andra makens efternamn, fick man använda ett tidigare efternamn som mellannamn. Om makarna bar olika efternamn, fick bara en av dem bära den andra makens efternamn som mellannamn. Det var således bara en av makarna som kunde bära den andres efternamn som mellannamn.
  • Ett barn kunde erhålla det av föräldrarnas efternamn som inte brukades som gemensamt efternamn. Denna rätt gällde bara om föräldrarna bar olika efternamn. Som mellannamn fick man bara använda det efternamn som den av föräldrarna bar, vars namn barnet inte hade fått. Det kunde alltså inte vara det namn som någon av föräldrarna burit som ogift och inte heller faderns eller moderns mellannamn.

Lästips om mellannamn

Brylla, Eva (2013): Mellannamn. I: Staffan Nyström (huvudred.), Eva Brylla, Märit Frändén, Mats Wahlberg och Per Vikstrand (red.): Namn och namnforskning. Ett levande läromedel om ortnamn, personnamn och andra namn. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Uppsala. S. 133–135.

Brylla, Eva (2010): Birgit Falck-Kjällquist – får hon heta så? I: Från sjö till hav. Namn- och ordstudier tillägnade Birgit Falck-Kjällquist. Red. av Maria Löfdahl, Fredrik Skott & Lena Wenner. Göteborg. S. 17–21.

Brylla, Eva (2002): Ursäkta, hur var namnet? Personnamn i praktiskt bruk. Uppsala.

Ericsson, Brit-Marie (1983): Namnlagen. Namnskick och namnrätt med lagkommentar. Stockholm.

Höglund, Olle (1998): Namnlagen. En kommentar. 2 uppl. Stockholm.

SOU 2013:35: En ny lag om personnamn. Betänkande av Namnlagskommittén. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Stockholm. 2013. S. 121–124.