Minoritetslagen

Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft den 1 januari 2010. Den kallas oftast för minoritetslagen.

Lagen hör ihop med språklagen, och preciserar rättigheterna som anges där.

Förvaltningsområden

Inom särskilda förvaltningsområden har medborgare rätt att använda finska, meänkieli respektive samiska i muntlig och skriftlig kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar. Lagen ger även rätt till förskoleplats i verksamhet som bedrivs på finska, meänkieli eller samiska, liksom rätt till omvårdnad inom äldreomsorgen av personal som behärskar det aktuella språket.

Det finns inga särskilda förvaltningsområden för jiddisch eller romska eftersom de räknas som territoriellt obundna språk. Det innebär att de inte är bundna till särskilda geografiska platser utan att dess talare är mer utspridda.

Alla myndigheter ska göra sitt bästa för att skydda och främja romska och jiddisch så att de också kan leva vidare. Hur myndigheterna ska göra detta i praktiken säger inte minoritetslagen någonting om.

Myndigheters ansvar för minoritetsspråken

Oavsett om en myndighet ingår i ett förvaltningsområde ska den informera minoriteterna om deras rättigheter.

I hela landet gäller också att myndigheter ska främja de nationella minoritetsspråken. Med främja menas att minoritetsspråken synliggörs på olika sätt och att personer som arbetar på myndigheter och som möter allmänheten känner till minoriteters rätt att få använda det egna språket.

Även invånare som inte bor i ett förvaltningsområde har en särskild rätt att använda finska, meänkieli och samiska i myndighetsärenden som rör dem om ärendet kan handläggas av personal som behärskar minoritetsspråket. Detta gäller även vid skriftliga kontakter på finska och samiska med Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Försäkringskassan, Skatteverket och Diskrimineringsombudsmannen.

År 2019 skärptes minoritetslagen och alla kommuner ska nu upprätta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete. Rättigheten att få förskola och äldrevård på sitt eget språk skärptes också.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ett övergripande ansvar för uppföljningen av tillämpningen av lagen och ska också ge stöd åt offentlig verksamhet som arbetar med minoritetsfrågor. Sametinget har samma ansvar när det gäller samer och samiska.

Europarådets konventioner

Minoritetslagen är kopplad till två internationella konventioner (överenskommelser) från Europarådet som Sverige anslöt sig till år 1999.

Den ena är ”Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter”. De länder som skrivit på den förbinder sig att se till att de grupper som fått status som nationella minoriteter ska få vissa grundläggande rättigheter. Rättigheterna är knutna till deras språk och kulturer.

Den andra konventionen: ”Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk” (ofta kallad språkstadgan) innehåller fler och mer detaljerade skyldigheter för Sveriges regering om att främja de nationella minoritetsspråken. Den som talar ett nationellt minoritetsspråk eller tillhör en nationell minoritet ska kunna utöva sin kultur och använda sitt språk inom olika delar av samhället. Det kan till exempel handla om att få tala sitt språk i kontakt med myndigheter, i domstol eller att det ska finnas dagstidningar och radioprogram på språket. Språkstadgan tar också upp rätten att få undervisning i sina språk i skolan.

Båda konventionerna lyfter fram vikten av att barn och unga som talar ett nationellt minoritetsspråk eller tillhör en nationell minoritet ska få lära sig och ha möjlighet att utveckla kunskaperna i sina språk för att kunna föra dem vidare till nya generationer.

Andra lagar som reglerar språk

Förutom språklagen och minoritetslagen finns andra lagar och bestämmelser som behandlar språk. Här tas de viktigaste upp.

  • I förvaltningslagen Länk till annan webbplats. ( SFS 2017:900, 13§) finns ett krav på att myndigheter ska uttrycka sig lättbegripligt. Myndigheter har också en skyldighet att anlita tolk eller översättare i det fall det behövs när myndigheten har kontakt med personer som inte kan svenska.
  • Patientdatalagen Länk till annan webbplats. (SFS 2008:355, 3 kap,13§ ) föreskriver att journalhandlingar som upprättas inom sjukvården ska vara skrivna på svenska och tydligt utformade, och så lätta som möjligt att förstå för patienten.
  • Radio- och TV-lagen Länk till annan webbplats. (SFS 2010:696, 5 kap,§7, 13 kap, §6) anger att en betydande del av programmen i radio och tv ska vara på svenska.
  • Enligt hälso- och sjukvårdslagen Länk till annan webbplats. (SFS 2017:30, 8 kap, 7§) ska regionen erbjuda vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.
  • I rättegångsbalken Länk till annan webbplats. (SFS 1942:740, 5 kap. 6 § står det att en domstol är skyldig att anlita tolk om en person som inte behärskar svenska ska höras i rätten. I samma lag (33 kap. 9 §) står det att domstolen också måste att översätta handlingar av betydelse för målet för personer som inte förstår svenska Översättningarna ska i första hand göras av en auktoriserad rättstolk.