Svenskans historia

Svenska dök upp som ett eget språk för ungefär 1 200 år sedan. Vägen fram till dagens så kallade nusvenska har varit lång och händelserik.

Två bilder. Till vänster foto av en runsten med rödfärgad runinskrift. Till höger närbild på en person som chattar i mobiltelefon.

Från fornsvenska till nusvenska. Mycket har hänt med svenska språket de senaste tusen åren.

Det gemensamma språk som talades i Norden före vikingatiden kallas urnordiska. Ungefär från och med vikingatidens början omkring år 800 kan man urskilja svenska som eget språk.

Runsvenska (cirka 800–1225)

Den äldsta kända varianten av svenska språket kallas för runsvenska eftersom svenskan skrevs med runor. Även om de bevarade inskrifterna på vikingatidens runstenar ofta är kortfattade förmedlar de en del kunskap om dåtidens språk, till exempel vad gäller grammatik, namnskick och ordförråd.

Förändringar i språket:

  • Under runsvensk tid försvinner diftonger som fanns i urnordiskan: stain blev till sten.
  • Med kristnandet under vikingatiden kom ord från latin som mässa och kloster, och grekiska som kyrka och biskop.

Fornsvenska (cirka 1225–1526)

Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinska bokstäver, och runalfabetet trängdes undan som skriftspråk för svenskan (även om det levt kvar på sina håll in i modern tid).

Fornsvenskan brukar delas in i två perioder: klassisk fornsvenska (ca 1225–1375) och yngre fornsvenska (ca 1375–1526). Under den klassiska fornsvenska perioden etablerar de medeltida landskapslagarna ett skriftligt svenskt lagspråk. Västgötalagen, som tros vara författad runt år 1225, är den äldsta av de bevarade landskapslagarna.

I början av medeltiden skrevs de flesta texter och dokument på latin. Den yngre fornsvenska perioden inleds med Magnus Erikssons landslag och stadslag som säger att dombrev och köpehandlingar skulle skrivas på svenska (i stället för på latin). Under den här tiden blir det vanligare med texter på svenska. Många av dem var religiösa texter men det skrevs även skönlitteratur, facklitteratur och olika köpebrev och testamenten.

Förändringar i språket

Den klassiska fornsvenskan var relativt stabil, men under den yngre fornsvenska perioden genomgår svenskan stora förändringar. Några sådana förändringar är:

  • Under hela medeltiden, omkring år 1000–1500, var påverkan från tyskan stor, framför allt på ordförrådet: arbete, betala, bli, möjlig är alla tyska lånord. Tyska var ett viktigt långivande språk ända in på 1900-talet.
  • Dagens tvåkasussystem införs. Det gamla kasussystemet såg ut så här: nominativ fisker, genitiv fisks, dativ fiski, ackusativ fisk. Mot medeltidens slut upphör det och ersätts av dagens tvåkasussystem med bara grundform (fisk) och genitiv (fisks).
  • Vokalsystemet förändras: [a] kom att uttalas [o], som i skrift skrivs å; det som tidigare uttalades som [o] kom att uttalas [u], som i skrift skrivs o; och denna förskjutning gjorde att vi fick ett nytt ljud, som i skrift skrivs u, men som i uttalet ligger mellan [u] och [y].
  • I skriftspråket ersätts bokstäverna æ och ø av ä och ö.

Äldre nysvenska (1526–1732)

Översättningen av Nya Testamentet 1526 har fått markera början på perioden äldre nysvenska. Reformationen och den första bibelöversättningen, Gustav Vasas bibel från 1526, ledde till att latinet ersattes av svenskan som religiöst språk i Sverige.

Förändringar i språket

  • Ett sje-ljud (ungefär som i engelska she) och ett tje-ljud (ungefär som i tyska dich) utvecklas under äldre nysvensk tid: ske [ske:] kom att uttalas [ʃe:], kök [kö:k] börjar uttalas [çö:k].
  • Och [g] blir till [j] så att giva [gi:va] i stället uttalas [ji:va].

Yngre nysvenska (1732–1900)

Utgivningen av Olof von Dalins ”Then swänska Argus” brukar få markera inledningen på yngre nysvenska. Tidskriften var skriven på en enklare och mer talspråksnära svenska för att passa en bredare läsekrets och betydde mycket för att skapa en lite vardagligare svensk prosastil. Svea rikes lag 1734 blev stilledande för juridiskt språk för lång tid framöver.

Svenska Akademien inrättades 1786 med uppdraget att verka för både litteraturen och språket. Viktiga publikationer därifrån är Leopolds avhandling om svensk rättstavning 1801, Svenska Akademiens ordlista med första upplagan 1874 (14 upplagan 2015), och Svenska Akademiens ordbok med första häftet 1898.

Förändringar i språket

  • Svenska ordförrådet utökas med många franska lånord, till exempel dressera, enorm, mamma, vag.
  • Latin ersätts av svenska som lärdoms- och utbildningsspråk.

Nusvenska (1900- och 2000-talen)

Den svenska som talats i Sverige sedan det förra sekelskiftet kallas för nusvenska. Den kännetecknas bland annat av dialektutjämning, ökat inflytande från engelskan och ett närmande mellan tal- och skriftspråk.

Förändringar i språket

  • Dialekterna har försvagats, något som kallas för dialektutjämning. Det kan du läsa mer om i kunskapsbanken Lär dig mer om svenska dialekter.
  • I en stavningsreform från 1906 ändras v-ljudets och t-ljudets stavning: haf > hav, hvad > vad, godt > gott.
  • Den särskilda pluralformen av verb försvinner ur skriftspråket. Den äldre formen såg ut så här: vi sitta > vi sitter, vi sutto > vi satt. Den ersattes nu av singularformen: jag sitter, vi sitter.
  • Efter andra världskriget har engelskan gett oss många lånord: container, eskalera, television, tuff, webb. Men engelskan har också blivit något av ett andraspråk i Sverige, som används parallellt med svenska på många områden, som naturvetenskap och reklam.

Lästips!

Läs mer om svenskans historia och utveckling i skriften Svenska språket från Svenska institutet:

Catharina Grünbaum (2016): Svenska språket Länk till annan webbplats.