Vad är en tradition?

Från vardagens hälsningar till storhelgernas festligheter. Traditioner finns med oss hela tiden.

Bildblock traditioner.

Tradition är en term med många betydelser. Enligt Svenska akademiens ordbok Länk till annan webbplats. är ordet belagt i svenskan sedan 1500-talet och betyder ’tro eller upp­fattning som över­förts från generation till generation’ eller ’fast etablerad sed­vänja in­om en grupp som yttrar sig i (regel­bundet) åter­kommande händelser med i stort sett oförändrad ut­formning’. Ursprunget till ordet hittar vi i den latinets traditio som betyder att överföra privat egendom från en generation till en annan.

En tradition kan i princip ha vilket innehåll som helst, den kan referera till kulturella praktiker, seder, vanor, ideologier och normer. Det handlar om trosföreställningar och handlingsmönster som är överförda från det förflutna till samtiden.

Traditioner är tolkningar av det förflutna

Traditioner är alltså tolkningar av det förflutna. Att något är tradition eller traditionellt är därför inte en objektiv egenskap hos ett fenomen utan mening vi tillskriver detta fenomen. Med andra ord är det som omnämns som traditioner inte avgränsade händelser utan tolkningsprocesser, där meningen ges i nutid genom att referera till det förflutna. På så vis ger en tradition ofta mer information om samtiden än om det förflutna.

Ett exempel är traditionen med Luciatåg den 13 december, som blev vanlig i Sverige kring 1950-talet men som har historiska rötter i vitt skilda sammanhang. Debatter kring vad som ska ingå i ett Luciatåg och vem som kan inta vilka roller, speglar samtiden snarare än det förflutna. På samma sätt är diskussioner kring Luciatågets ursprung kopplade till behov i vår tid snarare än till historiska händelser.

Traditioner fyller funktioner

Ibland sätts tradition i motsats till modernitet och betraktas då som någonting gammalt, ibland förlegat och bakåtsträvande. Men traditioner är föränderliga och pågående. I en traditions överlevnad ligger att den kan förändras, för om en tradition inte upplevs som angelägen och betydelsefull, eller om den inte fyller någon funktion för dem som utövar den, kommer den att omskapas eller upphöra.

Ett exempel är namnsdagsfirande som tidigare var vanligare än födelsedagsfirande. Ett skäl var att många inte kände till exakt när de var födda. Ett annat skäl handlade om att namn delades med flera andra, ofta inom den egna släkten, och gjorde att samma dag firades av flera. Namnsdagsfirande är numera inte alls en lika utbredd eller betydelsefull tradition som födelsedagsfirandet, där en person lyfts fram och hyllas vilket är helt i linje med den framträdande plats individen har i vår tid.

Traditioner är del av kulturer

Traditioner behöver inte vara verbala eller förmedlas muntligt. Traditioner kommuniceras sällan och kunskapen är inövad och sitter i kroppen. Fötterna vet hur de ska röra sig i dansen och hur tillverkningen av ett föremål ska ske finns i handens kunskap. Inte heller måste alla i en kultur känna varandra för att vara en del av kulturen, tillhörigheten handlar istället om att känna till kulturens traditioner. Exempel på sådana kulturspecifika traditioner är att i Sverige ta av sig skorna vid besök i någons hem eller att en elektrisk ljusstake i fönstret signalerar adventstid.

Traditioner är normerande

De flesta traditioner inbegriper ett visst mått av normering och värdering, som handlar om att vi lär oss att det finns rätt sätt att genomföra en tradition på. Vissa personer brukar också utses (eller utse sig själva) som ansvariga för att en tradition utförs på rätt sätt. Ofta ges även dessa personer rätten att sanktionera dem som inte genomför eller utövar en tradition på det rätta sättet. Det kan till exempel gälla vad som räknas som folkmusik eller traditionellt dräktskick.

I Övre Dalarna under 1800-talet följde sockenborna vad vi i dag kallar för en dräktalmanacka, en samling regler som beskrev klädseln för både högtider och vardagar. Dräktplaggen var de enda kläder som användes och de utgjorde en hel garderob. Klädseln varierade efter kyrkoårets helger och efter andra särskilda tillfällen som dop, bröllop och begravning. Vi vet inte idag hur de som bröt mot klädreglerna behandlades, om personen tillrättavisades eller hur rätt beteende sanktionerades. Vi kan dock anta att det av ekonomiska och andra skäl var svårt för många att följa almanackan och att det förmodligen var få personer som kunde följa den till punkt och pricka och erhålla den prestige som vi kan anta följde av detta.

Traditioner förstärker samhörighet och skillnad

Traditioner kopplas ofta samman med vissa grupper av människor, till exempel att personer från en ort firar midsommar på ett visst sätt eller inom en familj tillagar julmaten enligt ärvda recept. På så vis sorterar traditioner in människor i grupper, skapar inne- och uteslutningar och tydliggör sociala gränser. Traditioner inbegriper ofta dolda regler för skenbart harmlösa handlingar som kan spegla orättvisa och statusskillnad. Här är olika former av hälsningsbeteende bra exempel.

I Sverige förväntas vi buga eller knäböja inför kungligheter och ta i hand i formella sammanhang (dock inte under pandemin). Tidigare var det naturligt att flickor neg för äldre, att män lyfte på hatten för bekanta och att mössan togs av inomhus. Detta gör de flesta av oss dock inte längre. Hur vi vet när och var vi ska genomföra vissa hälsningar är något vi sällan reflekterar över eftersom vårt eget hälsningsbeteende och traditionerna förknippade med det upplevs som naturliga och självklara. Det är inte förrän vi hamnar i situationer med traditioner som skiljer sig ifrån våra egna, som de blir tydliga, eller när vi upplever att någon bryter mot de oskrivna reglerna och ”gör fel”.

Traditioner hänvisar till det bekanta

Nya sätt att leva behöver nya uttrycksformer, men samtidigt vill vi känna att vi hör samman med det förflutna. Nyskapade traditioner är visserligen svar på nya situationer, men har tydliga likheter med sådant som är beprövat och bekant. Ett exempel är Alla hjärtans dag.

Alla hjärtans dag har sitt ursprung i den medeltida anglosaxiska ungdomsseden att bilda par den 14 februari. I Sverige har Valentindagen tidigare inte haft någon särskild betydelse, i stället har pingsten varit en högtid för liknande seder då ungdomar bildar par, vilket gör att pingsthelgen fortfarande är en av de vanligaste tidpunkterna på året för bröllop.

Startpunkten för det svenska Alla hjärtans dag-firandet förläggs ofta till år 1956 och varuhuset Nordiska kompaniet i Stockholm, som inspirerats av den amerikanska traditionen. År 1964 tog även svenska blomsterhandlare fasta på idén och bidrog till att lansera detta som ”Vänskapens och Kärlekens dag”. Det dröjde dock innan firandet av Alla hjärtans dag fick ordentligt genomslag i Sverige, och inte förrän under början av 1990-talet etablerades dagen som märkesdag i almanackan.

Traditioner utgörs av gamla beståndsdelar

Även om vi använder gamla beståndsdelar i nya traditioner så innebär detta inte att de gamla delarna blir oföränderliga. Kanske är förekomsten av traditioner en förklaring till varför kulturer kan bestå över så lång tid, även då mycket förändras.

Ett exempel på detta är seden att i påsktid smycka buskar och träd utomhus och att i anslutning till dessa arrangera utklädningsparader, huvudsakligen för barn. Traditionen uppkom under 1990-talet och var tio år senare etablerad i flera svenska städer. Orsaken till den snabba etableringen har dels att göra med att traditionen främjades av ekonomiska intressen (som med Alla hjärtans dag), dels att den lanserades tillsammans med utklädningsparader. Dessa erbjöd ett tryggare alternativ till traditionen där barn utklädda till påskkärringar och påskgubbar knackar dörr och tigger godis. Dessutom knyter traditionen an till redan befintliga traditioner såsom att resa, klä och dansa kring midsommarstången och julgranen, samt till bruket att ta in och dekorera björkris till påsk.

Traditioner är ofta del av ett större traditionskomplex

Många traditioner är sammanlänkande och ingår i större komplex och kompletterar varandra, där kanske det främsta exemplet i Sverige utgörs av jultraditionerna.

Det västerländska julfirandet fick sin nuvarande form vid mitten av 1800-talet. Attribut och element från regionala källor förenades då i en homogeniserad version utan regional bas. Julgranen hämtades från Tyskland, traditionen att fylla sockor togs från Holland, och jultomten kom från USA och julkorten från England.

Även om alla dessa element inte ingår i nutida jultraditioner i Sverige, och det inte heller går att spåra en ursprunglig autentisk kärna i själva firandet, finns där dock några drag eller aspekter av jultraditionerna som gör att de för julfirarna själva betraktas som en tradition. De förhåller sig tidigare jular och till hur de och andra ”brukar” fira jul. På så vis finns för varje enskild julfirare en slags kärna av element eller aktiviteter som bör ingå för att en jul ska vara en jul. För varje gång julen firas omtolkas och återskapas traditionerna, och för att de ska kvalificera som just jultraditioner krävs att de har kopplingar till hur julen brukar firas. I dessa omtolkningar framstår vissa aspekter som mer betydelsefulla än andra, det gäller dels skapandet av en tidslig och rumslig avgränsning av julen med hjälp av planering, förberedelser, dekorationer och matlagning, dels handlar det om den sociala samvaron med möten, spel, lekar och mat. Planeringen, förberedelserna och dekorationerna anpassas efter möjligheten och utformningen av den sociala samvaron. För många verkar att skapa den rätta stämningen, att ses och umgås, vara det som gör julen.

Traditioner utgör brott i vardagen

Ett annat kännetecknande drag på traditioner är att de ofta utgör ritualiserade avbrott i vardagen. När det gäller jultraditionerna gör den rumsliga och tidsliga avgränsningen att julfirandet placeras utanför vardagen och i sig självt skapar en förväntan om att det ska kännas på ett speciellt sätt, ofta som det brukar kännas. Här används juldekorationerna och maten som ett slags rekvisita för att framkalla känslor. Ett doftande barrträd bärs in och dekoreras och maträtter förbereds och tillagas. Det viktiga här är alltså inte att vi uppfattar traditionerna på samma sätt utan att det finns gemensamma ramar inom vilka var och en kan skapa sin egen julstämning. Vetskapen om att andra firar och genomför traditionen samtidigt på andra platser skapar också en känsla av tillhörighet och ett meningsfullt sammanhang. Att fira jul vid en annan tid på året är för de flesta av oss därför inte möjligt.