Om ortnamn i Sverige

Ortnamn är namn på städer, byar, sjöar och andra geografiska platser.

vägskyltar i korsning

Vad är ett ortnamn?

Ortnamn är geografiska namn. Nästan alla platser omkring oss har ett namn. Alla gårdar, byar, torp och småhus på landsbygden har ett namn. Varje gata har ett namn. Det har även broar, parker, torg, trafikleder och offentliga byggnader. Allt detta ligger i städer, församlingar, kommuner, län, landskap och länder som har namn. Runt städerna finns berg, dalar, sjöar, vikar, öar och skogar som har namn. Alla dessa namn kallas ortnamn.

Ortnamn har alltid fyllt en viktig funktion i vårt dagliga liv. Vi använder ortnamn dagligen för att kunna benämna platser i vår omgivning på ett smidigt sätt. Detta behov har funnits sedan urminnes tider, så länge vi haft ett språk. Nya ortnamn bildas ständigt, samtidigt som gamla glöms bort . Ortnamn fyller, och har alltid fyllt en viktig funktion i vårt dagliga liv.

Berättar om vår historia

Ortnamn har även en annan roll – som historiska källor. Ortnamn fångar, bevarar och berättar för eftervärlden om tillstånd, skeenden, tankar, trosföreställningar och om hur man levde sitt liv i en svunnen tid, en tid från vilken vi inte vet mycket om människors vardagsliv. Ortnamn kan betraktas som komprimerade texter eller titthål ner i historien.

Ortnamnen hänger samman med den kulturmiljö de tillkom i och speglar människors vardag, från det gamla odlingslandskapet, fångst- och fiskeplatserna, djurens betesmarker och gamla farleder fram till industrialismens intåg med städer och vår tids vardag med nöjesparker, idrottsplatser och nya bostadsområden. Utifrån ortnamnen kan vi lära oss mycket om vår historia

Bärare av känslor och makt

Namn kan också vara känslomässigt laddade. Välbekanta namn kan vara laddade med minnen och känslor och många personer upplever en förändring av namnskicket på den plats där de bor som smärtsam. Genom ett gemensamt namnskick kan samhörighet uttryckas.

Namn har också en ideologisk funktion och kan vara bärare av politiska, ideologiska och religiösa värderingar. De kan också uttrycka makt och signalera vem som har makten att namnge platser.

Hur gamla är ortnamnen?

Ortnamnen beskriver ofta en plats, till exempel hur den ser ut, vilka djur och växter som finns eller har funnits där eller vilken person som först brukade den.

De äldsta namnen är troligen namn på stora sjöar och öar såsom Vättern och Tjörn. De fanns sannolikt redan på bronsåldern.

Mycket gamla, 1 000 år eller ännu äldre, är även många namn på byar och gårdar, till exempel de som slutar på -inge, -lösa, -löv, -sta och -tuna. Efterleden (alltså sista delen av ett sammansatt namn) -torp har använts för att beteckna nybyggen under vikingatid och tidig medeltid (ca 800–1300). Namn på -ryd, -red, -röd går ibland tillbaka till vikingatid, men de flesta namn i denna namngrupp är medeltida. Detta namnelement har den ursprungliga betydelsen ’röjning’. Läs mer på sidan Vanliga ortnamnselement.

Tolkning av ortnamn

Ortnamn är bildade av element som finns i ordförrådet. När man tolkar namn tar man först reda på vilket eller vilka ord som ingår i namnet. Vissa ortnamn är mycket gamla och andra är unga, rent av nybildade. Eftersom språket ändrats under tidens gång och namnen förvanskats, slipats av och ibland missuppfattats kan det vara svårt att se vilka ord som ingår i ett gammalt namn. Därför bör man, när man tolkar ortnamn, utgå från de äldsta skriftliga beläggen. Det lokala uttalet av namnet (dialektuttalet) kan också ge ledtrådar till namnets tolkning, och givetvis måste tolkningen stämma överens med ”verkligheten”, det vill säga förhållandena på platsen.

Upplysningar om äldre namnformer och dialektuttal kan man få från Ortnamnsregistret här på isof.se eller från de officiella ortnamnspublikationer som Isof ger ut. De senare innehåller också tolkningar av namnen. Tolkningar av många av våra mest kända ortnamn hittar man också i boken Svenskt ortnamnslexikon

Nya ortnamn

I vår tid kommer ofta ortnamn till genom beslut i kommunala nämnder. Det gäller till exempel namn på gator och bostadsområden. Men samtidigt finns det gott om inofficiella namn. Ett exempel från Uppsala är Carolinaparken som ofta omtalas som Engelska parken. En del sådana inofficiella namn är välkända, andra kanske bara brukas av en liten grupp människor eller inom en familj. Barn skapar ofta egna ortnamn på platser där de brukar leka, namn som de vuxna inte alltid känner till.

Liten ortnamnsordlista

  • Ortnamn: det samlande begreppet för namn på geografiska platser.
  • Anläggningsnamn/artefaktnamn: namn på företeelser skapade av människan såsom broar, dammar, fabriker, parker, bryggor etc. 
  • Bebyggelsenamn: namn på bebyggelse (alltifrån enstaka hus till hela länder).
  • Ägonamn: namn på åkrar, ängar och annan odlad eller nyttjad mark inom jordbruket. 
  • Naturnamn: namn på vattendrag, sjöar, skogar, berg etc.

Om namnet Sverige

Namnet Sverige är tidigast betygat i den fornengelska dikten Beowulf från 700-talet (handskriften är från ca år 1000). Det skrivs där Swīorīce. Motsvarande fornsvenska form är Svearike, som tidigt utvecklas till Sverike. Denna form förändras sedan under medeltiden till Sverighe, med en övergång k > gh (frikativt g), som har förklarats dels som en inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan.

Svearike är sammansatt av folkstamsbeteckningen svear i genitiv och ordet rike och betyder alltså ’svearnas rike’. Svear kan återges med ’de egna, vi själva’ och är därmed en typisk beteckning som ett folk givit sig självt. Svearna utgjorde den ena av de båda folkstammar som spelade huvudrollen vid tillblivelsen av det svenska riket. Den andra stammen var de söder därom boende götarna.

Namnet Svearike talar för att svearna var ledande vid riksbildningen. Deras organisatoriska skicklighet, som omtalas redan av den romerske historieskrivaren Tacitus vid slutet av första århundradet e.Kr., betygas också av en tidig riksbildning, nämligen (i fornsvensk form) Svethiudh. Riket Svethiudh är mycket äldre än Sverige och omfattade bara en del av detta. Svethiudh innehåller som förled stambeteckningen svear och efterleden thiudh är en fornsvensk motsvarighet till fornvästnordisk þjóð ’folk’. Svethiudh betyder alltså ’sveafolket’ och har sekundärt överförts på det område där folket bodde.

Den isländska motsvarigheten till Svethiudh, Svíþjóð, används än i dag som namn på Sverige, och den något försvenskade formen Svitjod brukas ju ibland också i Sverige som ett skämtsamt namn på riket. Svethiudh ligger också, via en därtill bildad inbyggarbeteckning, till grund för internationella namn på Sverige, Sweden i engelskan, Schweden i tyskan, Suède i franskan, Svezia i italienskan, Suecia i spanskan med flera.