Tideräkning och almanackor

Vad är en almanacka? Vad menas med att vi har gregoriansk tideräkning? Här kan du lära dig mer om tideräkning och almanackans historia i Sverige.

Almanacka och kalender

En almanacka är en förteckning över årets dagar, med diverse medföljande upplysningar, bland annat helg- och namnsdagar.

I dag menar man ofta samma sak när man säger kalender, men det begreppet stod från början för tideräkning – ”sättet att utnyttja naturliga och enkelt mätbara perioder för att inrätta tillvaron” som det står i Nationalencyklopedin.

Att hålla reda på tiden

Att vår almanacka ser ut som den gör i Sverige har till stor del sin förklaring i kristendomens införande i vårt land, från 1000-talet och framåt.

Tidigare hade man haft naturens växlingar – årstiderna och solens och månens gång – till sin hjälp att hålla reda på hur lång period som passerat mellan den ena och den andra tilldragelsen, och för att komma ihåg viktiga hållpunkter i jordbruket, hushållet och djurhanteringen. Man räknade bland annat i somrar och vintrar, nymånar och fullmånar. Ett sätt var att man delade in året i fyra perioder (bland annat kallade ”räppar” eller ”trettingar”), och räknade ner veckorna till nästa periods början – så kallad veckoräkning – för att på så vis få struktur på sysslorna och tiden.

Den kristna kyrkans kalender

De gamla folkliga sätten att markera och hålla reda på tidens gång kom över århundradena att fogas samman med kyrkans tideräkning. Den kristna kyrkan hade en kalender som skulle upprätthållas, bland annat fick söndagarna sin religiösa prägel så som en helg- och vilodag, då kyrkobesöken skulle ske. Ytterligare ett stort antal helgdagar – minnesdagar – följde med kyrkans kalender, dagar som skulle påminna om Jesu liv och tillvaron för de första kristna, och även ersätta de hedniska fester som tidigare varit årligen återkommande. Antalet helgdagar under året har varierat, en period var det så många som 122 dagar då arbetet skulle vila och helgfrid råda.

Runstavar

Det gällde för folket i landet att komma ihåg att helga kyrkans dagar – annars kunde man bli bestraffad. Det var inte självklart för bönder och andra som levde efter naturens skiften och arbetets nödvändiga repetition, framför allt inte innan det fanns tryckta skrifter och allmän läskunnighet. Kyrkans organisation gjorde sitt, med kyrkor i varje socken, kyrkklockor och präster som påminde.

Ett annat hjälpmedel var så kallade kalenderstavar, en sorts evighetskalender. De består ofta av en träkäpp eller pinne där man enligt ett sinnrikt system ristat in streck och märken för att kunna hålla reda på dagarna. Vid den tid då de infördes i Sverige levde runskriften kvar, och man använde runor som tecken på stavarna, vilket gav dem benämningen runstavar.

Juliansk och gregoriansk tideräkning

De allra flesta kalendrar i människans historia utgår från astronomiska iakttagelser och beräkningar, och använder dygnet, månaden och året som grundläggande perioder. I en månkalender är det dygnet och månaden som utgör utgångspunkter för beräkningen, medan en solkalender utgår från dygnet och året. I en sol-månkalender är alla tre enheter lika fundamentala.

Den kyrkliga kalendern som infördes i Sverige följde den så kallade julianska tideräkningen, en solkalender påbjuden i det romerska riket av Julius Caesar. Den beräknade året till 365 dagar, med en skottdag vart fjärde år. Dock stämde beräkningen inte exakt med den tid det faktiskt tar för jorden att gå ett varv runt solen, och efter ett antal århundraden hade årets dagar förskjutits, så att kalendern inte längre stämde med de astronomiska hållpunkter man kunde iaktta.

Under 1500-talet utarbetades ett förslag för att komma till rätta med missvisningen, och en ny tideräkning – även den en solkalender – fastställdes. Den fick namnet gregoriansk kalender/tideräkning, efter påven Gregorius XIII. Av olika anledningar kom det att dröja ända till senare delen av 1700-talet innan den gregorianska tideräkningen infördes i Sverige.

För att få dagarna på året att stämma då den gregorianska tideräkningen år 1753 skulle införas i Sverige togs de elva sista dagarna i februari bort – vilket ledde till en tidsrubbning av alla dagar därefter.

Under en lång period visade almanackorna datumen enligt både den julianska och den gregorianska kalendern (kallade ”gamla stilen” och ”nya stilen”), för att underlätta övergången.

Almanackor och namnlängd

Från mitten av 1700-talet började tryckta almanackor nå ut i bondehemmen, i takt med att fler och fler blev läskunniga. De tidiga almanackorna hade ofta tyska förlagor, och man övertog även namnlängderna, som från början var hämtade från medeltida kalendariers helgonlängder. De många utländska namnen med religiös bakgrund satte sin prägel på den svenska almanackan. Fler och fler profana namn tog så småningom plats. I början av 1900-talet skedde en stor reform av namnlängden, och sedan dess har den justerats. Den senaste är från 2001. Isof har tillsammans med Svenska Akademien, Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien uppdraget att under benämningen Namnlängdskommittén gemensamt förvalta namnlängden.

I almanackorna stod också annat till nytta och nöje, som astrologiska prognoser, uppgifter om postgång, mynt och mått, och även kulturartiklar och historiska notiser. Förutsägelser och regler av liknande slag ingick också i Bondepraktikan, en skrift med tysk förlaga som blev populär i folks medvetande och ännu ges ut i nya upplagor. Almanacksutgivandet var oreglerat fram till år 1749, alltså kunde vem som helst dessförinnan ge ut almanackor. Därefter fick den nybildade Kungliga svenska Vetenskapsakademin ensamrätt på utgivningen i Sverige, vilket också kom att prägla dess innehåll, beroende på akademiledamöternas olika intressen. Sedan 1973 är det återigen fritt fram för andra att ge ut almanackor i Sverige.

Variation och förändring

Även om alla i Sverige måste förhålla sig till almanackans dagar på något sätt så är vår tideräkning ett relativt fenomen. Den gregorianska tideräkningen är numera dominerande i så gott som hela världen, men det är inte överallt man utgår från Kristi födelse för att numrera åren; man tillämpar andra eror – tidsperioder, till exempel inom islam och judendom. Andra religioner har också andra festdagar och högtider– av vilka några finns med i vår uppräkning av händelser.

Precis som forna tiders runstavar och almanackor säger något om de som levde då, så säger vår något om oss och tiden vi lever i. Vilka förändringar kommer ske i framtiden, vilka dagar blir helgdagar härnäst? Kommer det införas nya sätt att räkna tid (internettid är ett koncept som redan lanserats, hittills utan större framgång)? Kanske en ny era?