Lagstiftning om personnamn

Hur man väljer och ändrar ett namn regleras i personnamnslagen. Sverige har haft lagar och förordningar runt personnamn sedan 1901. Bestämmelserna har framför allt handlat om efternamnen.

Den första släktnamnsförordningen kom 1901. Före det fanns det endast regler som gällde adelsnamnen. Först 1963 fick Sverige en heltäckande namnlag där både för- och efternamn reglerades. Endast 20 år senare var det dags för en ny lag, 1982 års namnlag. Den senaste och nu gällande lagen om personnamn är från 2016.

2016 års personnamnslag

I 2016 års personnamnslag ges medborgarna stor frihet att välja sina namn och det är lätt att byta både för- och efternamn, om man önskar det. Lagen tillåter dessutom en person att ändra förnamn och efternamn flera gånger. Vissa språkliga krav ställs dock på namnens utformning, till exempel får ett efternamn inte likna ett redan befintligt namn så att de lätt kan förväxlas. Lagen understryker också vikten av att personnamnen behåller sin särställning i språket och är igenkännbara som just namn.

Ett efternamn kan bestå av ett eller två namn, så kallat dubbelt efternamn. Däremot är möjligheten att ta mellannamn borttagen. Alla efternamn med fler än 2 000 namnbärare är fria att tas som efternamn, vilket innebär att våra vanligaste efternamn kan antas av den som så önskar. Ett säreget efternamn har däremot ett starkt skydd och det är inte möjligt att bilda ett efternamn som lätt kan förväxlas med ett befintligt efternamn med färre än 2 000 bärare.

Med tiden har det blivit tydligt att namnlagen inte är rustad för det mångspråkiga Sverige och de olika namnkulturer mångspråkigheten har fört med sig. I dag har de personnamn som används i Sverige rötter i många språk och kulturer och är därigenom bildade på olikartade vis.

Skatteverket är ensam namnmyndighet, vilket innebär att de handlägger och tar beslut i alla personnamnsärenden. Isof är språklig rådgivare till Skatteverket i personnamnsfrågor.

1901 års släktnamnsförordning

Före år 1901 fanns det inte några fasta bestämmelser om efternamn, förutom de föreskrifter som skyddade adelsnamnen från inkräktare. I slutet av 1800-talet diskuterades i Riksdagen behovet av lagstiftning gällande efternamn och som exempel på hur allvarlig situationen var användes utdrag ur polisunderrättelsernas register. Där kunde man läsa att flera kända namn, inte minst adelsnamn, kunde antas av vem som helst. En kommentar var ”att den svenska adeln måsta hafva råkat i ett betänkligt förfall”. Det resulterade i den första svenska släktnamnsförordningen.

1901 års släktnamnsförordning uppmanade folk att ta släktnamn, vilket fortfarande i början av 1900-talet inte var självklart. Dessutom ville myndigheterna att folk skulle ta mer särskiljande namn och inte de vanligaste son-namnen. En anledning var behovet att kunna identifiera folk inför folkpensioneringen. Oron var att vissa skulle bli utan pension om myndigheterna inte kunde identifiera dem. Myndigheterna uppmuntrade därför folk att byta till mer särskiljande namn och från 1940-talet och framåt ökade därför antalet namnbyten.

Nästa bestämmelse om efternamn kom i 1920 års giftermålsbalk, då de fastslogs att kvinnan vid giftermål skulle anta mannens släktnamn. När saken behandlades i Riksdagen kunde inte kvinnorna delta i diskussionerna och inte heller i omröstningen eftersom de ännu inte hade tillträde dit. Först 1921 fick kvinnorna rösträtt och då möjlighet att bli invalda i Riksdagen. I olika kvinnliga intresseföreningar fördes dock livliga diskussioner om giftermålsbalken.

1963 års namnlag

Först 1963 blev idén om en mer heltäckande namnlag verklig. I 1963 års namnlag vidgades rätten att byta efternamn och alla namn som inte var tillräckligt särskiljande, alltså inte enbart son-namn, kunde bytas mot ett nytt. Det var fortfarande självklart att ett gift par skulle ha mannens efternamn som det gemensamma men lagen tillät en kvinna att behålla sitt ogiftnamn eller att bruka det som ett tilläggsnamn, till exempel Hjelm-Wallén.

Det var i 1963 års namnlag som de första officiella reglerna om förnamn fördes in. Lagen ställde vissa krav på förnamnets form: ett förnamn fick inte väcka anstöt, antas leda till obehag för bäraren eller vara olämpligt som förnamn. Kraven är desamma i 2016 års personnamnslag.

1982 års namnlag

Namnlagen från 1963 uppfattades ganska snabbt som omodern, särskilt utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Redan 1982 kom en ny namnlag. En målsättning i den nya lagen var att den enskilde i så stor utsträckning som möjligt skulle få bestämma vilket namn hen ville ha. En annan utgångspunkt var principen om jämställdhet mellan kvinnor och män, men också barn födda inom och utom äktenskapet. Termen efternamn ersatte släktnamn, som ansågs föråldrad. Nu blev det enklare att byta efternamn och gifta par kunde välja vilket efternamn de önskade ha gemensamt eller om var och en skulle behålla sitt. Ytterligare en möjlighet var så kallade mellannamn. De var till sitt ursprung efternamn, som skulle placeras mellan förnamn och efternamn, till exempel Kristina Lindman Karlsson. Syftet var att kunna visa samhörighet med en annan person men namnets status och reglerna för hur det skulle användas skapade förvirring hos både privatpersoner och myndigheter. Läs mer om mellannamnen på sidan Mellannamn.