Smeknamn och öknamn – eller binamn

Binamn, i dagligt tal ofta smeknamn och öknamn, är ett inofficiellt namn som används vid sidan av eller tillsammans med de officiella namnen.

tre porträttbilder

Tre kända binamnsbärare – friidrottaren Anna ”Nora-Anna” Larsson (foto: Stig Rehn/Västergötlands museum), artisten Thomas ”Orup” Eriksson (Agnetas foton/Mostphotos) och kocken och programledaren Tina ”Mat-Tina” Nordström (foto: Andreas Lundberg).

Om binamn

Binamn är inofficiella namn som används vid sidan av eller tillsammans med de officiella namnen. De kan ha en identifierande funktion, för att skilja på personer med samma namn, men i dag används de nog oftast i första hand för att uttrycka en attityd till namnbäraren eller som en del av en informell stil. Ju längre tillbaka i tiden som vi kommer, desto svårare blir det att skilja på officiella och inofficiella namn. Under medeltiden kunde till synes nedsättande binamn användas även i formella sammanhang.

Binamn kan användas i stället för ett officiellt namn, till exempel Orup (sångaren Thomas Eriksson) eller Chippen (fotbollsspelaren Christian Wilhelmsson). De kan också användas tillsammans med ett officiellt namn, till exempel Chippen Wilhelmsson. I ett fall som Mat-Tina (om tv-kocken Tina Nordström) är hela Mat-Tina ett binamn, där Mat är ett binamnselement som inte kan användas utan förnamnet när man menar Tina Nordström.

Smeknamn och öknamn

När binamn har en tydligt positiv eller negativ laddning talar vi ofta om smeknamn och öknamn.

Smeknamn är binamn med positiv laddning, och de visar ofta på en förtrolig och nära relation mellan namnbäraren och den som använder namnet. Smeknamn används ofta i mindre kretsar som parrelationer eller familjer. Ofta är gränsen mellan namn och icke-namn suddig, som i Gullet.

Öknamn har en nedsättande och negativ laddning, och används ofta för att markera avstånd till namnbäraren. Överhetspersoner som politiker, chefer och lärare kan vara särskilt utsatta för öknamn.

Det är inte alltid lätt att avgöra om ett binamn är negativt eller positivt – vad som är ett smeknamn eller öknamn handlar ofta om sammanhanget. Ett namn som låter nedsättande kan ändå användas som ett smeknamn och tvärtom. Det är särskilt svårt att avgöra när det gäller binamn i historien.

Hypokorism

Hypokorism, eller smekform, är en annan typ av inofficiella namn som är vanliga i det svenska personnamnskicket. Det är namnformer som bildas utifrån det officiella förnamnet eller efternamnet, till exempel Sanna av Susanna, Lasse av Lars och Lunkan av Lundqvist. Utmärkande för hypokorismer är konsonantfördubbling, som Sigge (av Sixten), Maggan (av Margareta) och Leffe (av Leif).

Hypokorismer kan även användas för andra ord än personnamn, till exempel sosse för socialdemokrat, föris för förskolan eller Teknis för Tekniska högskolan.

Ofta del av gruppspråk

Binamn uppstår ofta i begränsade grupper och blir på så sätt en del av ett gruppspråk. Gruppen kan exempelvis vara en by eller tätort, en familj eller släkt, ett kompisgäng, en förening eller en skola.

I många sammanhang kan ett gemensamt förråd av binamn bli en viktig del av identiteten och gemenskapen. Ett exempel är idrottsvärlden, där det är vanligt med olika smeknamn inom gruppen eller laget. Binamn används också av publiken och i medier och ersätter där ofta det officiella namnet. Mediernas binamn är inte alltid de samma som de laginterna.

Ofta har man lyft fram äldre täta manliga gemenskaper – som på regementen, i hamnar och fabriker – som särskilt gynnsamma miljöer för binamnsbruk. Binamnet var där ofta mer känt än det officiella namnet. Vi kan konstatera att sådana manliga gemenskaper är sällsyntare nu än förr. Binamnen lever vidare, men vi vet mycket lite om dagens namn. I en undersökning från senare år om vilka binamn som namnbärarna själva känner till framkommer det att binamn används om både män och kvinnor och att de ofta kan vara uppskattade av namnbärarna, även i sådana fall där de för en utomstående ger ett nedsättande intryck. Ett par exempel på binamn från undersökningen är Bambi efter en oavsiktlig piruett under bandyspel och Turbo efter namnbärarens snabba tal.

Kända binamn från sportens värld

  • Mona-Lisa (fotbollsspelaren Sune Andersson, född 1921). Fick namnet Mona-Lisa eftersom han hade ett outgrundligt pokeransikte.
  • Nora-Anna (friidrottaren Anna Larsson, född 1922). Namnet kommer från hemorten – Anna kom från Nora och tävlade för IFK Nora.
  • Nacka Skoglund (fotbollsspelaren Lennart Skoglund, född år 1929).
  • Sven Tumba (ishockeyspelare, född 1931). Sven fick namnet Tumba i samband med att han som barn flyttade från Tumba till Täby. Han hette från början Johansson i efternamn men ändrade till Tumba som vuxen.
  • Hoa-hoa (tyngdlyftaren Lennart Dahlgren, född 1952). Namnet kommer från att han skrek hoa-hoa för att peppa sig själv inför en tävling.
  • Slangen (handbollsspelaren Magnus Wislander, född 1964).
  • Billan (längdskidåkaren Marie-Helene Westin, född 1966).
  • Pillan (alpina skidåkaren Pernilla Wiberg, född 1970).
  • Foppa (ishockeyspelare, född 1973).
  • Chippen (fotbollsspelaren Christian Wilhelmsson, född 1979).

Binamn under medeltiden

Från början tänker man sig att människor bara hade ett namn, motsvarande det som i dag har blivit våra förnamn. Binamn bör dock ha kunnat användas tidigt, för att särskilja mellan två personer med samma namn eller för att uttrycka sina känslor inför namnbäraren. Binamn är inte ovanliga i isländska sagor. De förekommer även på vikingatida runstenar.

I medeltida källor omtalas personer oftast med både förnamn och ett särskiljande tillägg. En del av dessa tillägg är binamn, som kan vara fantasifulla, till exempel Jønis Skørbytta 1366, vars binamn tycks betyda ’filmjölksbunke’. I samlingarna till projektet Sveriges medeltida personnamn finns ett stort antal binamn dokumenterade, tillsammans med släktnamn (som Puke, som dock ursprungligen är ett binamn) och yrkesbeteckningar (som laterska ’åderlåterska’).

Medeltida binamn som blev frälsesläktnamn

Bonde

Släkten Bonde är känd sedan början av 1300-talet. Släktnamnet Bonde betyder ’bonde’, eller troligare ’husbonde’.

Gylta

Släkten Gylta härstammar från frälsemannen Gunnar Gylta som levde under första halvan av 1400-talet. Namnet Gylta betyder ’sugga’.

Puke

Släktnamnet Puke betyder ’djävul’ och är känt sedan slutet av 1200-talet från anfadern riddaren Ragvald Puke.

Sture

Släktnamnet Sture, ursprungligen Stura betyder ’den vresige’. De första kända namnbärarna dyker upp i källorna på mitten av 1300-talet.

Så bildades medeltida binamn

Man delar ofta in binamn efter deras tänkta betydelse. De medeltida namnen nedan återges i modern form:

  • Utseende. Handlar ofta om utmärkande fysiska drag, till exempel Klenfot 'liten fot' eller Skamhals 'kort hals' eller adjektiv som Lång(e).
  • Egenskaper. Karl Dängenäv ’han som slår någon på näsan’ kan syfta på en slagskämpe, och namn som Ölhuvud och Ölskalle antyder en benägenhet för dryckenskap. Binamnet Konung bör ofta syfta på personliga egenskaper, till exempel på en namnbärares uppblåsta syn på sin egen betydelse.
  • Hemort eller ursprung. Syftar på personens hemort eller födelseort. Det vanligaste är prepositionsfraser som Lars i Ekeby. Mer binamnskaraktär har folkslags- eller härkomstbeteckningar som Finne, Västgöte, Törbo (från Södertörn) eller rena ortnamn som Julita.
  • Släktförbindelser. Det vanligaste sättet att ange släktskap i äldre tid var genom farsnamn eller patronymika (Jon Algotsson), som oftast inte räknas till binamnen. Du kan läsa mer om patronymika på sidan Efternamn. Det fanns även binamn som syftar på annan släktskap, till exempel Knapamågen, som var svärson till en knape, det vill säga en väpnare, Julahustru (vars man hette Jösse Jul) och Vendelabonde ’Vendelas man’. En annan möjlighet illustreras av Ragne kallad Stallare, som var sonson till en stallare.
  • Funktion i samhället. Vanliga är yrkesbeteckningar, till exempel skräddare och skrivare, som inte alltid räknas till binamnen. Klart nedsättande är Fäbaggen om ett vallhjon i Stockholm. Binamnet Katthjärna syftar troligen på trolldom med hjälp av kattskallar.
  • Händelser och vanor. Namn efter speciella situationer, händelser, vanor och uttryckssätt är normalt inte lätta att komma åt. (Dängenäv, som här räknas till ”egenskaper” skulle i stället kunna gå tillbaka på en enskild händelse. Bambi ovan är ett modernt namn med denna bakgrund.) Uttryckssätt är lite lättare att identifiera, till exempel i binamn som I bästa måtto och Värre.

Smeknamn och öknamn från Göteborgs historia

Dö’n, 25-öre-jämt-va, Trasiga grinden och Glada Änkan. I webbutställningen Göteborgsröster i arkivet finns ett avsnitt om Smeknamn och öknamn i Göteborg. Du kan också läsa mer om Personnamn förknippade med Göteborg.

Lästips om binamn

Binamn. Uppkomst, bildning, terminologi och bruk. Handlingar från NORNA:s 40:e symposium i Älvkarleö, Uppland, 29/9–1/10 2010 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..

Björklund, Anders (1998): Gubbar. Historier och namn från Stockholms hamn.

Brylla, Eva: Anna Mædh inga hænder, Karl Dængenæf och Ingridh Thiuvafinger. Några exempel på medeltida binamn. I: Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999.

Danmarks gamle Personnavne. 2. Tilnavne. Udgivet af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. 2 band. (1949–1964). Köpenhamn.

Gustafsson Linnea (2016): Moderna vardagliga binamn i Sverige. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (Namn och samhälle 29)

Lidaräng, Arnold (1982): Lurel och Smesa. Västgötska personnamn i muntlig tradition. Stockholm.

Lind, E. H.: Norsk-isländska personbinamn från medeltiden samlade ock utgivna med förklaringar. 1920–21. Uppsala.

Lindstedt, Inger, 1989: Sportspråkets personnamnsbruk. Göteborg.

Namn och namnforskning. Ett levande läromedel om ortnamn, personnamn och andra namn. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Red. av Staffan Nyström (huvudredaktör), Eva Brylla, Märit Frändén, Mats Wahlberg och Per Vikstrand. (2013).

Nilsson, Leif: Smeknamn i den svenska idrotten under 1900-talet– presentation av projektet Från Nora-Anna till Foppa. I: Svensk idrottsforksning 2, 2008.

Ryman, Lennart (2010): Brattingsborgh och Frøghdenborgh – och några andra tillnamn i Stockholms medeltida stadsböcker. Länk till annan webbplats. I: Studia Anthroponymica Scandinavica 28.

Sundström. Agneta (2012): Grevinnorna Plåt och Plunta och Fullriggarn. Binamn i 1900-talets Sigtuna. I: Namn på stort och smått. Vänskrift till Staffan Nyström den 11 december 2012. Red. av Katharina Leibring (huvudred.), Leif Nilsson, Annette C Torensjö & Mats Wahlberg. Uppsala. S. 273–281.

Sundström, Agneta (2015): Binamn i Arboga stads tänkebok. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Uppsala. (Namn och samhälle 25.)

Smeknamnssläktingen diminutiv

Ordformen diminutiv är en ordbildning för att beskriva litenhet, och används ofta för att ge en smeksam eller nedsättande ton åt grundordets betydelse. Diminutivformen kan ibland användas på personnamn och bildar då ett smek- eller öknamn.

Diminutivformer är vanliga i flera språk, till exempel tyska (–chen och –lein), spanska (–ito och –ita) och finska ( –nen).

Svenskan saknar levande diminutivändelser, men förleder som lill- och pytte- eller efterleder som -jävel kan ha en motsvarande funktion. Slangordsändelsen -is används ibland som diminutivform (sötis, knäppis).