Sägen och saga

Våra väsen rör sig i olika former av berättelser som sagor, sägner och myter. Men vad är det egentligen för skillnad?

Tecknad bild med uppslagen bok uppifrån vilken det dyker ett slott och en drake.

Sagan utspelar sig ofta i en fantasivärld, och har ett rent underhållande syfte. Prinsar och prinsessor, drakar och féer är vanliga inslag och vanligen slutar sagan med att alla levde lyckligt i alla sina dagar.

Bröderna Grimms sagor och sägner

Vi kan börja med två bröder, Jacob och Wilhelm, som för eftervärlden är kända som bröderna Grimm och sina utgåvor av folksagor. Bröderna var intresserade av mycket mer än sagor och har även samlat in stora mängder av sägner. En av bröderna (Jacob) skrev en stor studie av germanska myter där han kombinerar sitt intresse för folksagor, folksägner, myter och språkhistoria. Det är också hos bröderna Grimm vi finner en indelning av saga och sägen.

I inledningen till sin utgåva av folksägner från 1816 skriver bröderna Grimm att: ”sagan är mera poetisk, sägnen mera historisk.” Denna indelning är inte helt vattentät, eftersom även sägnerna kan ges vingar av fantasin och sagorna kan uttryckas på sätt som gör att den känns mer historiskt förankrad. Men om vi förenklar så fungerar denna indelning.

Sagan utspelar sig då ofta i en fantasivärld, och har ett underhållande syfte. Prinsar och prinsessor, drakar, talande djur och magiska föremål som sjumilastövlar eller osynlighetsmantlar är vanliga inslag. Vanligen slutar sagan med att alla levde lyckliga i alla sina dagar. Sägnerna är istället till sin form mer en kombination av historia, geografi och morallära. Sagans drake kan vara ett enormt vidunder med flera huvuden som hjälten måste besegra innan han kan befria och gifta sig med prinsessan. I kontrast är istället sägnernas drake en i jämförelse ganska oansenlig skattväktare.

Men i många fall är det svårt att dra någon absolut skiljelinje. Ett bra exempel på detta är djävulen som kunde var en skrämmande figur i både sagor och sägner, samt i kyrkans predikningar, men som i folkdiktningen kunde överlistas av en snabbtänkt människa.

Föreställningar om väsen anpassas och förändras i olika typer av berättelser, och finns följaktligen i sägner och sagor, men också i andra former av berättande.

Sägnernas väsen

En sägen, eller folksägen, är en berättelse som ofta berättas på ett trovärdigt sätt och därmed kan utge sig för att vara sann. Den utspelar sig ofta på en bestämd plats med verkliga personer som i många fall till och med kan vara namngivna och som ofta betraktas som trovärdiga. Sägnerna ska också förmedlas med ett spännande upplägg, en snitsig slutkläm eller ett bra skämt. 

Det uppstår hela tiden nya sägner i och med att samhället förändras. I vissa fall återkommer mycket gamla berättelser i en uppdaterad version. Sägnerna gestaltar inbillade faror i människans liv och omgivning och de befinner sig någonstans i gränslandet mellan fantasi och verklighet. De speglar människans världsbild och sociala liv i den tid de berättas. Sägner kan också vara ett uttryck för den kollektiva folktron, och de övernaturliga väsen som finns där.

Sägnernas syfte

Sägner kan ha olika syften. En del handlar om att förklara något utmärkande i naturen, till exempel förklara hur ett stort klippblock blivit ditkastat av en jätte. Andra kan förklara hur olika sjukdomar uppstår eller varför det går bra för en gård och sämre för en annan (då kan övernaturliga väsen vara en del av förklaringen till framgång eller motgång). Andra sägner har ett mer uppfostrande uppdrag och vill visa hur ett visst beteende kan löna eller straffa sig. Då är lärdomar och levnadsregler i centrum och möten med väsen kan ge exempel på hur människan ska bete sig i olika situationer i livet.

Olika väsen kan användas för att berätta om frågor som människan har om relationer till varandra, till omgivningen eller för att användas som pekpinnar eller inpränta kyrkans budskap. Ett exempel på det senare är att tomtegubben sägs straffa den som arbetar på en söndag, super eller spelar kort. Här finns också sägner om exempelvis mördade barn som spökar, där de döda vill komma i vigd jord och att brottet ska bli känt och mördaren straffad. Sägner kan alltså användas för att uttrycka och inpränta en moral och avskräcka från att bete sig på ett visst sätt.

Vandringssägner reser långväga, lokalsägner stannar kvar

En särskild typ av sägner är de så kallade vandringssägnerna. Det är sägner som, liksom även folksagor, kan vandra över stora områden. Dessa skiljer sig från de så kallade lokalsägnerna som är knutna till en lokal ort och som därför inte sprids utanför den. Sägnerna kan alltså formas för att vara helt anpassade till en viss plats, eller vara av en typ där själva berättelsen kan berättas vidare och färdas långa vägar för att anpassas efter lokala förhållanden. Denna typ av vandringssägner finns kvar även i vår tid, även om vi kanske inte alltid tänker på dem som sägner. Av denna typ hör bland annat ”råttan i pizzan” (se Bengt af Klintberg), ”liftarflickan” eller ”självsägnen” (se skogsrået).

Sagornas väsen

Sagan, eller folksagan, har ett underhållande syfte och utger sig inte för att vara sann. Vad menas då med en folksaga? Det är en form av berättelser som framställer en följd av händelser som har ordnats i ett förlopp med en inledning och en avslutning. Berättelserna utspelar sig inte i verkligheten, i vår värld, även om den finns med i bilden för att kunna förstås. Det finns olika så kallade genrer som sagorna kan indelas i (se förklaring av olika genrer här).

I sagorna finns en annan världsordning där djuren ofta kan tala, magiska föremål är vanliga och inget egentligen är omöjligt. Denna typ av berättelse är också framvuxen ur den muntliga berättelsetraditionen. I sagorna finns det naturligtvis en mängd av väsen, en del påminner om den typ vi finner i folktron, men kan uttryckas och förstärkas på sätt som inte är lika vanliga i exempelvis sägnerna.

I sagorna är det inte ovanligt med genomonda figurer, där kan drakar vara onda och trollen både onda och dumma. Sagorna kan ses som en form av charmfull, gränsöverskridande lek med verklighetens möjligheter. Överdriften är inte helt ovanlig i sagorna, där saker och ting framställs mer svart och vitt än i sägnerna. Men det finns likheter och sagor som berättar om hur den fattiga bondpojken lurar och besegrar det dumma trollet (eller djävulen eller en jätte), kan kallas för sägenartade sagor.

Mer om sagor och sägner

Poddar

När man talar om trollen: Myt, saga, sägen Länk till annan webbplats. (september 2020)