Fäbodarnas toner

Vallåtar, lockrop och kulning skapade en unik musiktradition på fäbodarna.

Kvinna lutad mot ett bord utomhus blåser i instrument.

Karin Sundell (född 1877) blåser i horn vid fäboden på Klöfsvallen, Delsbo, Hälsingland 1930-tal. Foto: Britta Dalhielm/Isof (arkivnummer 11367).

Vallvisor, eller vallåtar, har använts i boskapsskötseln för att styra eller locka på djuren. Vallvisorna är särskilt knutna till fäbodväsendet och vallkullornas arbete. Melodierna var ofta korta och improviserade och kunde både sjungas och spelas på instrument.

Med lockrop och locksång (kulning) ropade man på kor och getter. Sångformen kulning har utvecklats vid de svenska fäbodarna och är en locksång med kraftig tonansats och vibratofri ton i högt register. Ordet kulning kommer från det dialektala ordet kula 'locka på kor med sjungande röst'. Dialektalt används även orden kauka och köla om det speciella sångsättet.

På fäbodarna användes även instrument i arbetet, framför allt näverlurar, bock- eller kohorn och låtpipa.

Lyssna på fäbodarnas toner

I våra arkiv finns inspelningar av kulning, locklåtar och annan fäbodmusik. Här hittar du några exempel.