Förnamn

Förnamn är våra individuella namn som vi oftast får vid födseln. En person kan ha flera förnamn men ett av dem används vanligen vid tilltal i vardagliga situationer.

Runsten som står i sommarlandskap

Våra äldsta personnamn är bland annat kända från runstenarna. Karlevistenen på Öland från omkring år 1000 inleds med: ”Denna sten blev satt efter Sibbe den vise, Foldars son”.

Mest importerade förnamn

En del av de förnamn som vi har i Sverige är inhemska namn med förhistoriskt ursprung, som Erik och Ingrid. Men den största delen är namn som importerats och i många fall omvandlats från och med medeltiden. Ett par gamla importerade namn är Nils och Kerstin, ett par nyare är William och Fatima.

Vi kan ha ett eller flera förnamn. I dag är det vanligast att ha två förnamn, därnäst tre och sedan ett. Det eller de förnamn som vi använder i dagliga sammanhang kallas tilltalsnamn. Övriga förnamn kan kallas sidonamn eller sidoförnamn.

Våra äldsta förnamn

De äldsta nordiska personnamn som vi har någon vetskap om kan vara bortåt 2 000 år gamla. Språkhistoriskt talar man om urnordisk tid, som sträcker sig fram till omkring år 700. En viktig källa är runinskrifter, med omkring 100 namn. Det finns även ortnamn som innehåller personnamn från den här tiden, till exempel Västerslöv i Skåne som anses innehålla ett mansnamn som i urnordisk form kan återges som Westaharjaz, sammansatt av vårt ord väster och ett ord för krigare. Namnet är senare känt i västnordisk form som Vestarr. De bevarade namnen är till största delen mansnamn.

De nordiska namnen kan vara enledade, som Hrabnaz, och tvåledade, som Kunimunduz, eller avledda, som Niujila. Enledade namn består av substantiv eller adjektiv från det vanliga ordförrådet. Ett enledat namn är alltså Hrabnaz, som betyder ’korp’ och finns i en värmländsk inskrift. Namnet motsvarar ett västnordiskt Hrafn. Ett tvåledat namn är Kunimunduz, som finns på en inskrift från Blekinge. Det är sammansatt av ett ord för släkt och efterleden -munduz, som vi känner igen från till exempel Gudmund. Ett avlett namn är Niujila, som är från en inskrift i Danmark. Namnet består av en gammal form av vårt adjektiv ny och avledningsändelsen *-ilan-.

De olika delarna i tvåledade nordiska namn kan kombineras ganska fritt med varandra för att bilda nya namn och det kallas variation. Efterleden -munduz är känd också från bland annat Hroþimunduz (som ingår i det västgötska Rommele) medan förleden Hroþi- ingår i Hroþiwaldaz, i formen Rhoaltz känd från en norsk inskrift.

Personer som omtalas i urnordiska och vikingatida runinskrifter har ofta ett enda namn. Rätt ofta kan man fråga sig om det rör sig om ett smeknamn eller öknamn. Några exempel från vikingatida inskrifter är Grane, ’han med mustaschen’, Räv och Tjock. Det tycks vara nästan enbart män som bär den typen av namn. Ett undantag är den berömda Kata från Varnhem, vars namn bör ha betytt ’den glada’.

Källorna till personnamn på vikingatiden är i första hand runinskrifter från vikingatidens slut. Även förleder i ortnamn är viktiga, men där finns svårigheten att datera namnen rätt. Vi kan också jämföra med litterära källor från västra Norden, som visserligen är skrivna på medeltiden men som verkar ha bevarat stora delar av det förhistoriska personnamnsskicket. Mycket viktiga är också de inhemska namnen i svenska medeltida källor.

Förändringarna från urnordisk tid är stora. Namnen har blivit kortare och namnförrådet har genomgått stora förändringar. Antalet kända namn har stigit oerhört och även kvinnonamn träder fram i källorna. På samma sätt som under urnordisk tid kunde elementen i tvåledade namn kombineras ganska fritt för att bilda nya namn: I kvinnonamnet Holmvi kan vi känna igen Holm- från ett mansnamn som Holmger och -vi från ett kvinnonamn som Kättilvi.

Vanliga vikinganamn

De fem vanligaste kvinnonamnen i vikingatidens runinskrifter: Thora, Åsa, Gudlög, Holmfrid och Gyrid.

De fem vanligaste mansnamnen i vikingatida runinskrifter: Sven, Björn, Thorsten, Ulv och Anund.

Läs mer

Namnbloggen: Inlägg om vikingatida personnamn

Importerade förnamn och namntrender

Redan tidigt har vi tagit in namn från andra språk och så har det fortsatt. Olika språk har påverkat namnskicket genom tiderna. Olika tider har alltså präglats av namn från skilda namnkulturer och på så vis är namnen en spegel av det samhälle vi lever i. Namnen kan också avslöja något om samhället och i namnen kan vi avläsa kulturella, sociala och ideologiska förhållanden.

Vi vet inte så mycket om den tidiga medeltidens namnskick, eftersom källorna är mycket begränsade. Mycket talar dock för att de allra flesta har använt inhemska förnamn, även om det finns ett fåtal importerade namn redan på vikingatida runstenar. En glimt får vi av medeltida runinskrifter, som till stor del dateras till 1100- och 1200-talen. Bland omkring 200 namn är endast cirka 20 procent importerade.

Fler importerade namn under högmedeltiden

När källorna börjar flöda rikligare på 1300-talet har antalet importerade, kristna namn ökat; en utveckling som sedan fortsätter under lång tid framåt. Ett fåtal kristna namn blir mycket vanliga: Katerina, Kristina och MargaretaNiklas, Peter, Johan och Jönis (de två sistnämnda från Johannes). Av dessa namn utvecklas med tiden former som Karin, Kerstin, Marit, Per och JönsJohan har redan från början mestadels former som Joan eller Jon. Vanliga inhemska namn är förutom Olaf till exempel Erik, Ingeborgh och Ramfrid. Bland inlånade, lite mindre vanliga namn finns till exempel Elizabeth och Benedikt.

Vissa namn är vanligast i städerna och är mer eller mindre nära knutna till invandrargrupper, i första hand från nuvarande norra Tyskland, till exempel Albrikt, Hans, VernerGerthrud, Greta, Valborgh. Vi kan se att tyska kortformer tenderar att bevara senare delen av namnen – förutom Hans och Greta från Johannes och Margareta finns bland andra Klaves från Nikolaus.

Det är inte lätt att urskilja namntrender under medeltiden, men två bra kandidater är Barbara och Georgius/Jørjan/Ørjan. Namnens ökade popularitet under senmedeltiden hänger troligen ihop med en tilltagande kult av helgonen Barbara och Göran.

I Namnbloggen hittar du flera inlägg som handlar om medeltida personnamn.

Nya namn från Tyskland och Bibeln

1500-talets namnskick är i mycket en fortsättning på det medeltida. För mansnamnens del är det väl bevarat genom Vasatidens statliga räkenskaper. Från de existerande undersökningarna är det tydligt att det finns stora regionala skillnader i landet. De vanliga namnen blir allt vanligare och ovanliga namn riskerar att försvinna helt, en trend som delvis pågår in på 1800-talet. Nyheter i förnamnsskicket blir så småningom ett tilltagande bruk av namn från Gamla testamentet, som Sara och Abraham.

Samtidigt kom fler namn från Nya testamentet i bruk, och särskilt Maria blev populärt från och med 1600-talet. Troligen har namnet på Jesu moder ansetts vara alltför heligt för att användas under medeltiden. Under 1600-talet introduceras också nya tyska namn som Hedvig och Bernhard. Det blev också modernt med flicknamn som var avledda ut pojknamn: Augusta, Fredrika och Vilhelmina.

Franska, engelska och tyska namn

Det franska kulturinflytandet var stort på 1700-talet och det påverkade också namnbruket. Flera franska namn kom in i det svenska namnskicket, till exempel Antoinette, Louise, Emil och Eugen. Vissa svenska namn förfranskades, exempelvis Fredrika som blev Frédérique och Johan som förvandlades till Jean.

Den första vågen av engelska förnamn kom under 1800-talet, då namn som Annie, Harriet, Harry och Tommy importerades. Den andra vågen kom via den amerikanska kulturen i mitten av 1900-talet, särskilt efter andra världskriget. Då fick vi in namn som Janet, Violet, Dennis och Johnny.

Under 1900-talet första hälft var Tyskland den stora kulturella förebilden och bidrog till att tyska namn, som Greta, Herman och Irma, blev moderna. Efter andra världskrigets slut 1945 var det den amerikanska kulturen och de angloamerikanska namnen som blev alltmer populära. Från och med 1970-talet ökade arbetskraftsinvandringen till Sverige, vilket fick till konsekvens att namn från andra kulturer också blev fler och vanligare. Under 1980- och 1990-talen var bibliska pojknamn, som Daniel, David och Markus populära och långa flicknamn med franskt ursprung, som Caroline, Isabelle och Josefin.

Namntrender under 2000-talet

Under 2000-talet har namnmodet främst fokuserat på korta namn, som Agnes, Maja, Filip och Lukas. Flicknamnen har vanligtvis slutat på -a, till exempel Emma och Ida, medan det bland pojknamnen fortfarande märks många bibliska namn, till exempel Isak, Elias och Noah. Många av namnen var också populära hundra år tidigare, i början av 1900-talet. Det följer teorin om att namnmodet växlar i cykler på tre generationer eller cirka 80–100 år.

På 1900-talet växte namnmodets betydelse dramatiskt och dess inverkan på vårt namnskick fick allt större omfattning. Namnmodet karakteriseras också av större mångfald än i tidigare perioder, och dessutom av ökande individualisering. Valet av ett ovanligt förnamn blev allt viktigare. 1900-talet är också ett århundrade av ökande globalisering. Inhemska och regionala förnamn minskade i användning till förmån för mer internationella namn och stavningssätt.

Namntoppen år 2020

De tio vanligaste flicknamnen 2020: Alice, Maja, Elsa, Astrid, Wilma, Freja, Olivia, Selma, Alma och Ella

De tio vanligaste pojknamnen 2020: Noah, William, Hugo, Lucas, Liam, Oscar, Oliver, Matteo, Elias och Adam

Ett eller flera förnamn?

I dag går det att välja om man vill ha ett eller flera förnamn i Sverige. I genomsnitt har vi två förnamn per person och nästan 90 procent av alla personer har mer än ett förnamn. Det finns egentligen ingen begränsning för hur många förnamn man kan ha. Det högsta antalet olika förnamn en person har idag är tolv och det är tio personer som har så många namn. En intressant notering är att inom vår nuvarande kungafamilj bär man fler förnamn än genomsnittet, till exempel har kungabarnens kusin, prinsessan Birgittas dotter, sju förnamn: Désirée Margaretha Victoria Sibylla Catharina Louise Maria.

Så som vi känner till namnbruket var det länge vanligast att endast ha ett förnamn. Under senmedeltiden började bruket med flera förnamn att spridas på kontinenten. Där uppstod det först hos furstar och adel och kom så småningom till Sverige. I den grevliga ätten Brahe fick till exempel en flicka 1583 namnet Beata Margareta. Inom adeln blev det under 1600-talet allt vanligare med två förnamn, först hos flickor och senare hos pojkar. Utvecklingen fortsatte under 1700-talet och snart gav man både tre, fyra och fem förnamn till sina barn.

I andra sociala skikt var det dock fortfarande vanligast med ett förnamn och först i mitten av 1700-talet började man ge barn två förnamn, och något senare tre namn, i de lite förnämare borgerliga hemmen. Även här introducerades bruket bland flickorna.

Under andra hälften av 1800-talet blev bruket med flera förnamn även vanligt hos övriga befolkningen. Seden att ge flera namn gjorde det möjligt att i större utsträckning uppkalla sina barn efter släktingar, och i vissa fall kunde man också ge namn efter avlidna syskon. En positiv effekt av systemet med flera förnamn, är att vi bevarar även namn som upplevs som omoderna. På så vis glömmer vi inte bort namnen utan de kan återkomma när trenden vänder.

Flick- och pojknamn och könsneutrala namn – förnamn i ett genusperspektiv

Det vanliga mönstret för förnamn i svenskan är en markerad skillnad mellan kvinno- och mansnamn. Namnen är från början hämtade från det allmänna ordförrådet och där har man skiljt mellan feminina och maskulina ord. Så de fornsvenska kvinnonamnen Dis och Dotter är bildade till feminina ord, precis som mansnamnen Biorn och Brodher är bildade till maskulina ord. I de sammansatta förnamnen var senare delen könsmarkerad, alltså antingen med ett feminint eller maskulint led, som i Ingefridh (feminint) och Gudbiorn (maskulint). Av de sammansatta förnamnen har också bildats kortformer och även då har kön markerats, så kvinnonamn har slutat på -a, som Ragna, och mansnamn på -i/-e, som Gudhi.

Många kvinnonamn har sin grund i ett motsvarande mansnamn, där kvinnonamnet har bildats av ett mansnamn, ofta med en feminin ändelse. Det finns även flera exempel från yngre tid, som Augusta av August, Ulrika av Ulrik. Denna namnbildning visar att mannen och mansnamnen stått i centrum och återspeglar en patriarkalisk världsbild.

Numera finns det ett flertal könsneutrala förnamn i vårt namnskick, namn som kan bäras av både kvinnor och män. Ofta kommer namnen från andra språk, och särskilt från engelskan och amerikanskan. Exempel på könsneutrala namn är Bobbie, Billie och Connie. En del av de könsneutrala namnen är ursprungliga angloamerikanska släktnamn, till exempel Ashley, Cameron och Madison.

Under 1990-talet drev Miljöpartiet och Feministiskt parti i Riksdagen frågan att kunna anta ett konskonträrt förnamn, det vill säga möjligheten att för en kvinna ta ett typiskt manligt förnamn och vice versa. Man tänkte då i första hand på transpersoner. Det dröjde dock ganska länge innan könskonträra förnamn godtogs i Sverige. Först efter en dom i Regeringsrätten 2009, då domstolen godkände att en transsexuell person samtidigt fick bära ett kvinno- respektive mansnamn, öppnades möjligheten. Efter domen ändrade Skatteverket sina regler gällande konskonträra förnamn och numera tillåts både vuxna och barn att ha könskonträra namn.

Samtida förnamn i Sverige

Dagens svenska förnamnsbruk uppvisar relativt få regionala skillnader. Det vanligaste kvinnliga tilltalsnamnet är Anna i samtliga län, och det vanligaste manliga tilltalsnamnet är Lars i 18 av 21 län. Tittar man på länsvis statistik över de 25 vanligaste förnamnen, ser man stora likheter. I samtliga finns kvinnonamnen Anna, Maria, Eva, Margareta, Elisabet/ Elisabeth, Karin, Kristina, Birgitta, Ingrid, Lena, Linnea/Linnéa, Marie och Marianne och mansnamnen Lars, Erik, Anders, Karl/Carl, Per, Johan, Nils, Bengt, Sven, Hans, Jan, Peter, Gunnar, Mikael, Lennart och Bo med bland de 25 vanligaste förnamnen.

Även när det gäller tilltalsnamn för nyfödda 2020 synes det vara relativt homogent. De populäraste tilltalsnamnen för flickor är Alice, Maja och Elsa, och för pojkar Noah, William och Hugo. Alice har varit populärt under flera år och det är nionde gången det är årets vanligaste förnamn. Det är första gången som Noah är det populäraste pojknamnet men det har funnits med på topp tio-listan de senaste fyra åren.

Lagstiftningen om förnamn

Myndigheternas intresse för att reglera våra förnamn har inte varit lika stort som i fallet med efternamn. Att prästerna hade ett visst informellt inflytande på vilka förnamn som ansågs lämpliga, finns det dock flera exempel på. Det var först i 1963 års namnlag som de första officiella reglerna uppfördes avseende förnamn och det gällde förnamnets form: ett förnamn fick inte väcka anstöt, antas leda till obehag för bäraren eller vara olämpligt som förnamn. Kraven har varit desamma i både 1982 års namnlag och nuvarande Personnamnslag från 2017.

Formuleringarna gällande förnamnens form är inte specifika och har varit svåra att tolka, särskilt beträffande ett förnamns lämplighet. Det märks bland annat i bedömningen från olika myndigheter. Den nuvarande personnamnslagen intar en mycket liberal inställning till vad som kan anses vara ett förnamn. Den enskilda individen har erkänts en större frihet i valet av förnamn samtidigt som den språkliga bedömningen har tillmätts en större betydelse. I de flesta fall är detta okomplicerat. Problem uppstår ibland när individens frihet att välja namn och de språkliga kraven på ett förnamn inte harmonierar med varandra.

Lästips om förnamn

Aldrin, Emilia: Att välja namn. Namngivningsmönster i Göteborg 2007. SOLID-rapport nr 21.

Aldrin, Emilia: Namnval som social handling. Val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007–2009 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. I: Namn och samhälle 24.

Aldrin, Emilia: Om förnamn som identitetsbärare. I: Namn – en spegel av samhället förr och nu.

Brylla, Eva: »A boy named Sue». Om flicknamn och pojknamn. I: Språk och kön i nutida och historiskt perspektiv. Studier presenterade vid den sjätte nordiska konferensen om språk och kön, Uppsala 6–7 oktober 2006.

Kiviniemi, Eero: Mode och smak vid val av namn. I: Namn och språk i när och fjärran. Hyllningsskrift till Marianne Blomqvist den 24 september 2002.

Leibring, Katharina: Gandalf, Bilbo och Legolas – Tolkiens namn som förnamn i Sverige. I: SAS 24. S. 89–92.

Leibring, Katharina: Ronja och Fritjof – förnamn inspirerade av fiktionslitteratur. Ett försök till struktur. I: Nordiska namn – namn i Norden. Tradition och förnyelse. Handlingar från den fjortonde nordiska namnforskarkongressen i Borgarnes, 11–14 augusti 2007.

Leibring, Katharina: Namn och namnbärare. Om könsneutrala, könskonträra och könsöverskridande namn Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. I: Navn og navnebærer. Rapport fra NORNAs 45. symposium i Skagen 1.–4. oktober 2014 Länk till annan webbplats..

Namn genom tiderna på Isof

På Isof arbetar vi både med historiska och moderna personnamn.

Ordboken Sveriges medeltida personnamn (SMP) innehåller i princip alla personnamn som har bevarats i skriftliga källor från det medeltida Sverige. Grunden är Isofs samlingar i Uppsala, som innehåller närmare en miljon kort med belägg på namn från medeltiden och 1500-talet. Syftet med att skapa en kunskapsbank för forskningen och att tillgängliggöra det kulturarv som de medeltida personnamnen utgör. Läs mer om projektet Sveriges medeltida personnamn (SMP) och sök i den digitala databasen.

Vad gäller moderna personnamn samlar Isof in personnamn samt bedriver forskning kring och vård av personnamn. Personnamnsvården inkluderar rådgivning till de myndigheter som beslutar om för- och efternamn.