När almanackan fick nya namn

År 1901 genomfördes den första stora förändringen av almanackans namnlängd: 150 namn åkte ut medan 177 nya namn fick en namnsdag.

Att namnsdagar är viktiga för många även i dag märker jag på alla frågor, synpunkter och förslag som kommer in till Namnlängdskommittén. Vi som sitter i kommittén är en grupp på fyra personer utsedda av olika instanser för att förvalta den namnlängd som används i de flesta kalendrar i Sverige sedan 2001. Bakom denna namnlängd finns en lång historia. Ursprunget är den katolska helgonkalendern, men redan på 1500-talet då de första almanackorna trycktes innehöll den svenska namnlängden också världsliga namn. Genom tiderna har den blivit allt mer sekulariserad. En första stor förändring av namnlängden gjordes 1901 och det är den jag ska berätta mera om här. Mycket av innehållet i min text bygger på en uppsats av Roland Otterbjörk som är den som mest noggrant studerat namnlängdsreformen.

Gemensam namnlängd från år 1749

Under 1600-talet hade olika utgivare sina egna namnlängder, men från 1749 fick Vetenskapsakademien privilegium, ensamrätt, på att ge ut almanackor. Därefter fanns det bara en namnlängd i Sverige. Nya namn kunde föreslås av de lärda akademierna men måste godkännas av Kungl. Maj:t (alltså regeringen). Under 1800-talet infördes cirka 20 nya namn, de flesta efter samtida kungligheter. I namnlängden fanns då fortfarande många latinska helgonnamn och även namn på katolska helgdagar. Den dominerades av mansnamn; vid 1800-talets slut innehöll den bara 79 kvinnonamn mot 270 mansnamn.

Kritik ledde till stora förändringar

En ökad kritik mot 1800-talets namnlängd kom från olika håll. Vad som särskilt anfördes var att många namn var ”osvenska” och att många för dagen vanliga förnamn saknades. Några särskilda namnlängder med enbart nordiska namn hade publicerats, och en av dem trycktes veckovis i olika dagstidningar (så i Östersunds-Posten 1898) parallellt med den gällande. Kritiken utmynnade så småningom i en riksdagsmotion år 1899 där ledamöterna av andra kammaren Ernst Carlsson och Knut Almqvist föreslog att namnlängden skulle ses över. Önskemålet var att den nya namnlängden dels skulle innehålla fler samtida namn och fler svenska namn, dels skulle knyta berömda svenska personers namnsdagar till deras födelse- eller dödsdagar.

Riksdagen tillsatte 1899 en kommitté av fyra lärda män som arbetade snabbt. Redan året efter presenterade de ett förslag som godkändes av Kungl. Maj:t och kunde börja användas i almanackorna år 1901.

Vad hade man gjort? Rent kvantitativt hade man strukit mer än 150 namn, ändrat på 28 och infört hela 177 nya namn. Kvinnonamnen hade ökat från 79 till 134 men utgjorde fortfarande bara en dryg tredjedel av namnlängden.

Principer bakom förändringarna

Kommittén följde vissa principer när de bytte ut namnen. Den första var ett allmänt önskemål, nämligen att förkorta eller försvenska latinska namnformer om namnet i en annan form var vanligt i Sverige. Några exempel är: Anders från Andreas, Bengt från Benedictus, Barbro från Barbara och Lars från Laurentius. Vissa namn bytte kön: Amandus blev Amanda och Maximiliana blev Max.

Nästa princip var att byta ut ett namn mot något i samtiden vanligare som det delade stavelse (eller kanske bara initial) med. Detta gjordes oavsett om namnen språkligt hörde samman eller inte. Det var särskilt de latinska namnen som på så sätt byttes ut. Hilarius till Hilding, Hyginus till Hugo, Olympias ersattes av Olivia, Phocas av Folke och Kunigunda blev Gunborg.

En tredje princip, som kom att starkast ifrågasättas, var att den latinkunniga kommittén associerade, ”ofta rätt lösligt” (Otterbjörk 1965), till andra namn med någon sorts studentikos humor. Exempel på dessa friare associationer är att Viola fick ersätta Narcissus: båda är blombeteckningar, att Concordia (’endräkt’) byttes mot Frida (med association till ordet ’frid’) och att Björn ersatte Leontius där kommittén troligen associerat Leontius till latinets ord för ’lejon’. Ett vilddjur mot ett annat. Ännu skämtsammare kanske namnparen Börje och Primus (’den förste’) och Enar mot Cyprianus (enen som Nordens cypress) är. Det utbyte som väckte mest kritik var dock att Ida placerades på Korsmässodagen med koppling till det då populära skillingtrycket Kors på Idas grav. Också de olika Maria-dagarna gav näring åt namnfantasin. Marie avlelse blev Virginia (från latinets ’jungfru’), Marie födelse Alma (efter uttrycket Alma mater ’hulda (milda) moder’ och Marie himmelsfärd fick namnet Stella (latinets ’stjärna’).

Kommittén placerade även vissa namn på dagar som skulle påminna om kända svenska personers födelse- eller dödsdagar. Baltzar von Platen, Jesper Svedberg och Jenny Lind var några som hedrades på detta vis. Mer indirekt var införandet av namnen Fanny och Linnea för att påminna om Frans Mikael Franzéns och Carl von Linnés födelsedagar. Fanny var ju den mycket populäre skaldens sångmö. Ännu en association längre bort står Vega, namn på A.E. Nordenskiölds fartyg som först färdades genom den svåra Nordostpassagen, och som fick plats den 24 april, dagen för fartygets återkomst till Stockholm.

Alla de nya namnen var dock inte vitsiga associationer eller försvenskningar av latinska namn. Det ska framhållas att kommittén också införde en del av dåtidens mer populära namn, som Alfred, Gerda, Hjalmar och Rut. Man tycks dock inte ha tagit så stor hänsyn till den enda frekvensundersökningen som fanns vid tiden, vilket medförde att flera vanliga namn som Alice, Gösta, Margit och Tor inte togs med. Ett krav från motionärerna hade varit att namnlängden borde innehålla fler svenska namn, och så blev också fallet. Närmare hälften av de nyinförda namnen var antingen av svenskt ursprung (Ingegerd och Torsten) eller etablerade försvenskade former (Bengt och Malin).

Allenarådande till 1980-talet

Den nya namnlängden fick utstå en hel del kritik från både sådana som ansåg att man inte varit tillräckligt fosterländsk – för många ”utländska namn” fanns kvar – och från de som tyckte att man profanerade den gamla kyrkliga kalendern. Allt mer kritik kom också för att den innehöll för få kvinnonamn och att den inte avspeglade det samtida namnskicket. Med smärre förändringar, då nya kungliga namn tillkom, var den allenarådande in på 1980-talet då den första flernamnslängden skapades av just den tidigare nämnde Roland Otterbjörk. Eftersom Vetenskapsakademien mist sitt almanacksprivilegium 1972 kunde den nya längden tas i bruk 1986, samtidigt som den gamla längden fortfarande användes av vissa. Vad som hände därefter, och som ledde fram till den nu vanligt förekommande namnlängden från 2001, är en annan historia.

/Katharina Leibring