Muntliga berättartraditioner

Varje grupp har egna berättelser och egna sätt att berätta. I vissa grupper och sammanhang är berättandet extra viktigt.

Människor runt öppen eld.

”Berättelser runt lägerelden” – en vanlig bild av det muntliga berättandet genom tiderna.

En av de mest grundläggande formerna av kommunikation oss människor emellan utgörs av muntligt berättande. Med muntliga berättelser beskriver vi oss själva, vår familj och släkt, vårt ursprung och vår plats i världen. Vi använder berättelser för att argumentera med andra, för att göra oss hörda och för att skapa avstånd och tillhörighet. Med muntliga berättelser kan vi inta olika positioner, etablera gemenskaper, söka förklaringar, dela erfarenheter, få nya perspektiv på händelser och erhålla helt nya upplevelser. Att berätta är en grundläggande social kompetens, som vi lär oss sedan barnsben och som är kulturellt formad.

Detta innebär att i stort sett varje grupp, vare sig det handlar om en arbetsplats, en generation, ett lokalsamhälle, eller en släkt och vare sig det handlar om en gemenskap baserad på geografisk, etnisk, köns- eller klassmässig tillhörighet, har sina berättelser och sina specifika sätt att berätta. I vissa sammanhang och för vissa grupper är dock det muntliga berättande extra viktigt och spelar en speciell roll för gruppens sammanhållning och fortlevnad. Det kan bero på gruppens gemensamma erfarenhet av utsatthet, marginalisering, migration eller på att gruppen inte har skriftliga berättelser där dess gemensamma historia finns nedtecknad.

Ett sådant exempel är Kaléromernas berättartradition, vilken är att betrakta som ett slags muntlig kunskapsöverföring, där individen, familjen och klanen placeras i ett sammanhang som beskriver viktiga erfarenheter, exempelvis släktskap (och relationer mellan familjer och klaner). Denna erfarenhet delar romer med andra minoritetsgrupper. I dessa sammanhang förekommer också andra berättartraditioner såsom den samiska Stállutraditionen.