Väsen i världen

Våra svenska väsen har motsvarigheter runt om i hela världen. För trots skillnader i tid och rum har världens alla väsen ofta mycket gemensamt.

Kvinna klädd i vitt med solfjäder och ansiktsmålning.

La Llorona är en gestalt i folktron i Central- och Sydamerika. Hon har flera gemensamma drag med exempelvis våra skandinaviska troll, europeiska spöktraditioner, Lilith i judisk folklore och trollkvinnan Gýra på Island. På bilden en kvinna utklädd till La Llorona under Día de Muertos i Orizaba, Mexiko år 2018. Foto: CarlosGalvanMex (CC BY-SA).

Olika men lika

Runt om i världen finns det mängder av berättelser om övernaturliga väsen, andar och andra skepnader som ingår i folkliga föreställningsvärldar. Dessa väsen har till stor del formats och färgats av den miljö där de finns; det vill säga av den lokala kulturen, dess historia och religion, samt av lokala folkliga traditioner. Trots olikheter i kulturer världen över finns det snarlika behov av att strukturera omvärlden och uttrycka saker och ting med hjälp av berättelser om väsen. Det är därför vi kan identifiera liknande berättelsemönster eller att till synes helt olika väsen uppträder på ett liknande sätt och tycks ha en liknande funktion.

Kappa och näcken

Därför kan berättelser om ett väsen som exempelvis kappa i Japan i grund och botten vara snarlika berättelser om näcken eller bäckahästen i Sverige, trots att de inte har någon gemensam historisk bakgrund. Kappa och näcken sägs dra ned barn i farligt vatten och båda tänktes kunna förgripa sig på kvinnor. Sen att näcken inte utmanar personer på sumobrottning eller tycker om att dricka sake eller äta gurkor skiljer dem åt och har sin förklaring i lokala traditioner. Japan är inte ett kristet land, där är de förhärskande religionerna shintoism och buddhism.

Lilith, Lamia och Grýla

Ett annat exempel är föreställningar om Lilith/Lilit i judisk folklore, en slags kvinnlig demon som sägs röva bort barn. Hon har sitt ursprung i det forna Mesopotamien och nämns bara en gång som en ökendemon i Gamla testamentet. I senare, medeltida judiska texter beskrivs hon som en demon med kvinnoansikte, långt hår och vingar. Det är nu hon identifieras som Adams första hustru, skapad av lera som sedan förvisas för att hon inte är undergiven. Hon tänktes skada spädbarn och därför tillverkades amuletter för att skydda barnen mot henne.

Hennes funktion påminner till viss del om trollen som tänktes röva bort barn i Skandinavien, Lamia i grekisk mytologi eller La Llorna i Central- och Sydamerika eller med trollkvinnan Grýla på Island som sägs röva (och äta) olydiga barn under jultider. Dessa väsen har alltså formats efter lokala berättartraditioner och anpassats efter den kultur i vilken de berättas. Berättelserna beskriver på olika sätt en sårbarhet och rädsla för att förlora spädbarn och unga barn.

Djinner och andra andar

I muslimska länder finns det föreställningar om andar som kallas djinner/jinner. Namnet har att göra med att de är dolda och bara visar sig vid vissa tillfällen. Det finns olika kategorier av djinner, en del sägs vara onda och tänks kunna besätta människor, andra sägs vara goda och tänks istället kunna bistå människan. Ibland tar en del en form som påminner om en människa. Folkliga berättelser om djinner kan delvis jämföras med många berättelser om väsen från andra länder.

Väsen fyller en funktion

Alla väsen fyller någon form av funktion för människan, de används för att tänka med och tolka omvärlden och är inte bara till för underhållning. Till den senare kategorin kan vi istället räkna helt fiktiva figurer som Tove Janssons mumintroll, J. R. R. Tolkiens hobbitar, ewokerna i Star Wars, dementorer i J. K. Rowlings böcker om Harry Potter eller Astrid Lindgrens rumpnissar (läs mer på sidan Väsen i populärkulturen). Dessa påhittade figurer fyller ingen funktion annat än som underhållning i en fantasivärld, inte heller upplevs sådana fiktiva figurer som verkliga eller möjliga att påträffa i vår värld, till skillnad från de väsen som annars nämns i folkliga föreställningsvärldar.

Något som är typiskt för folktrons föreställningar om väsen är att de används för att uttrycka, förklara och tolka omvärlden på ett sätt som i regel inte kan motiveras av den dominerande religionen eller av naturvetenskapen. Olika väsen tänks befolka omvärlden och uttrycker och tangerar brytpunkter och gränser: mellan liv och död, natt och dag, natur och kultur, årstider och högtider och så vidare.

Några exempel på väsen i världen

Den mer traditionella benämningen väsen är kanske inte alltid fullt tillämpbar på alla exempel nedan. Några har uppkommit och sprids som en blandning mellan rykten och vandringssägner (vad som på engelska kallas för Urban legends eller Contemporary legends). Här kan det alltså vara frågan om figurer som blivit tillräckligt kända för att slutligen ta plats i en större, kollektiv berättartradition. En del, som de exempel på andar som ges från Afrika, är egentligen en del av föreställningar som kan spåras direkt till en lokal folkligt förankrad religion.

Andra fall skulle kunna beskrivas som kryptozoologi, det vill säga en slags folklig lära och förklaringsmodell om sådana varelser som inte blivit erkända av den erkända och etablerade naturvetenskapen. Ett exempel på detta är Nessie/Storsjöodjuret/Kraken, vilka en del personer menar vara verkliga djurarter som lever i hav och sjöar, eller Bigfoot och Yeti som tänks vara en slags primater. Detta med argument och skildringar som ligger utanför vad den etablerade vetenskapen betraktar som verkliga djurarter. Gränsen för om dessa varelser betraktas som övernaturliga eller ej kan i en del fall vara flytande och skilja sig från fall till fall, från berättare till berättare. Trots försök har aldrig något exemplar fångats in och kunnat verifieras av forskningen.

Vad som är av intresse är att samtliga beskrivna väsen nedan har fångat och fängslat folkfantasin och anses av många vara verkligt existerande, även om skaran av ”troende” inte är lika utbredd eller fullt jämförbart med till exempel tron på mer traditionellt och kulturellt förankrade väsen i äldre tid. Merparten av nedan beskrivna väsen har blivit tillräckligt kända, omskrivna och omtyckta (eller fruktade) att de tagit plats även i populärkulturen och blivit föremål för mer eller mindre påkostade spelfilmer.

Baba-Jaga, Ryssland

Tecknning av Baba-Jaga.

En avbildning av Baba-jaga från mitten av 1700-talet.

Baba-Jaga är en skrämmande häxa i östslavisk folktro, folksagor och berättelsetradition. Ibland är Baba-Jaga tre systrar med samma namn.

Vanligen beskrivs Baba-Jaga som en hemsk och skrämmande gammal gumma som bor djupt inne i skogen i ett hus som står på fyra kycklingben. I en del berättelser är huset omgärdat av ett staket som består av människoben. En del har tolkat henne som en slags skogsande. Ibland färdas hon genom luften i en mortel som hon driver fram med en mortelstöt.

Hon har ett skrämmande yttre men betraktas inte alltid som ondskefull, även om det förekommer att hon tänktes äta barn, eller försökte döda dem som störde henne eller liknande. I många sägner och sagor om henne har hon tvärtom en hjälpande funktion eller kunde fungera som en rådgivare. Det är sannolikt just denna ambivalens, dubbelheten i hennes natur, som har gjort henne populär. Baba-jaga förekommer i hundratals berättelser från motsvarande dagens Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Den äldsta kända texten som nämner namnet är från 1755. Baba-jaga har varit ett populärt motiv i olika typer av avbildningar

Bigfoot, USA

Illustration av yeti av Philippe Semeria år 2009 (CC BY).

Den som har hängt med i amerikansk populärkultur har nog knappast missat Bigfoot, eller Sasquatch som den också kallas. Det är en varelse som människor menar sig ha sett sedan 1800-talet fram tills i dag, särskilt i skogarna efter västkusten i Nordamerika och Kanada, men rapporter finns även från andra skogsområden i Nordamerika.

I Ryssland finns liknande varelser som kallas för menk. I Tibet och bergen Himalaya finns berättelser om yeti, en slags snöman och i Australien berättas istället om en snarlik varelse som kallas för yowie.

Vanligen är dessa varelser beskrivna som stora människoliknande apor som går på två ben med en lång päls. Det finns i dag många som menar sig har sett dessa varelser. I bland annat USA har det blivit en politisk fråga där lobbygrupper kämpar för att bevisa Bigfoots existens, även om ingen någonsin har kunnat verifieras av forskare. Det finns däremot gott om suddiga och otydliga fotografier och filmklipp på Bigfoot, yeti och de andra liknande varelserna. Berättelser om denna typ av varelser brukar beskrivas som kryptozoologi.

Chupacabra, Puerto Rico

Så sent som 1995 började det gå rykten som snart gav upphov till berättelser om ett nytt väsen i Puerto Rico. Anledningen var att ett antal får hade påträffats med ett runt sår i bröstet och tömda på blod. Snabbt kopplades detta till liknande fall som sades ha inträffat på 1970-talet då det gick rykten om ”vampyren” i staden Moca. Inom kort kopplades detta till andra fall där husdjur tömts på blod med liknande sår, något som sades ha skett runt om i Syd- och Centralamerika.

Denna varelse, eller väsen, fick namnet chupacabra av en komiker som uttalade sig om händelsen i media. Namnet betyder bokstavligen ’getsugaren’, alltså den som suger (blod av) getter.

Hur den beskrivs skiljer sig åt, ofta påminner den om en slags ödla på två ben, till storlek som en mindre björn, med en vass ryggrad som sträcker sig från nacken ned till spetsen av en svans. Dess skinn sägs vara grönaktig eller grå. En del har menat att den i det närmaste skuttar fram, ungefär som en stor kanin eller känguru, medan andra har beskrivit den mer som en slags blandning mellan en hund och en ödla.

Kobold, Tyskland

I områden som motsvarar dagens Tyskland finns det en kategori av väsen som kallas för kobold. De är kända sedan medeltiden och omnämns bland annat av Martin Luther som på 1500-talet klagar över att bönderna tycktes tro att var och varannan gård var fylld av sådana väsen.

Kobolder är en slags naturandar som närmast kan jämföras med tomtar i skandinavisk folktro, särskilt när de bodde nära människan i hennes gårdar. Själva ordet har ett oklart ursprung och betydelse, en del har föreslagit att det har med hushåll eller något skurkaktigt att göra. I sägner om kobolder förekommer det många olika kategorier av denna typ av väsen med olika benämningar, till exempel Chim, Heinzchen, Klabotermann eller Wolterken. De beskrivs inte nödvändigtvis som en del av hushåll utan tänks även hålla till i gruvor, på skepp, eller i naturen. Vanligtvis är de osynliga, men när de beskrivs är de framställda som människoliknande, men små till växten, ungefär som ett fyra eller femårigt barn. Bor de i hushållet, på en gård, har de samma arbetskläder som bönderna. Kobolder i gruvor beskrivs istället ofta som fula med deformerade drag och lemmar.

Precis som tomtarna i Skandinavien kan de vara till hjälp, men det finns också många berättelser om att de ställer till med hyss och kan förstöra för människan om de blir förargade. Det metalliska grundämnet kobolt har fått sitt namn efter detta väsen. Detta på grund av att den gift som spreds när gruvarbetare bröt mineralerna koboltglans eller smaltit troddes härstamma från dessa väsen.

Krampus, Österrike

Teckning av djävulsliknande figur som jagar ett barn med ett risknippe.

Ett krampuskort från 1911. Ofta stod det även en hälsning på korten: Gruss vom Krampus ’Hälsningar från Krampus’.

Julen är en magisk tid i både den kyrkliga och folkliga föreställningsvärlden. En medeltida tradition från bland annat tyskspråkiga länder är de så kallade julspelen. Då är en av de karaktärer som ingår en skrämmande djävuls- eller bockfigur som uppträder vid Sankt Nikolaus sida. Utklädningsupptåg med krampusdräkter och liknande figurer har en lång historia i Österrike, södra Tyskland, Schweiz, Slovenien, Ungern och norra Italien. De äldsta bevarade dräkterna och maskerna är från 1700-talet. Ordet Krampus, eller Kramperl som han kallas i Bayern, kan härledas till det medeltyska ordet Kralle ’klo’ och Krampn ’något livlöst, uttorkat’.

Natten den 5 december besöker Sankt Nikolaus och Krampus stugorna, den senare skrämmer olydiga barn medan Nikolaus återställer ordningen och levererar presenter. Samma natt arrangeras Krampuslopp eller Perchtenlopp (Perchten är andra skrämmande folktroväsen) där grupper av personer klär ut sig till krampus och jagar fram på gatorna under till synes vilda former.

Hur en krampus föreställs och hur dräkterna utformas skiljer sig åt (liksom benämningen för honom i olika regioner, eller till och med i olika byar). Vanligen är det som en skrämmande bockfigur på två ben, ett djävulliknande ansikte med stora bockhorn, en lång tunga och lysande ögon. Han är klädd i djurskinn och bär ofta på kedjor och ett risknippe.

Under 1800-talet blev det populärt att skicka speciella krampuskort under adventstiden med motiv som föreställde krampus i olika situationer, inte sällan när han straffar eller rövar bort olydiga barn.

Kuchisake-onna (Japan)

Kuchisake-onna är ett förhållandevis nytt väsen i japansk folklore. Berättelser om henne uppstod i en stadsmiljö så sent som mot slutet av 1970-talet, men har blivit oerhört populära och gjort detta väsen välkänt på kort tid.

Hon ser ut som en ung japansk kvinna som bär ett munskydd (vilket överlag är väldigt vanligt förekommande i japanska stadsmiljöer, ofta av personer som känner sig förkylda eller lite sjuka). Masken döljer hennes stora och långa mun som går från öra till öra, fylld med vassa tänder. Enligt en populär förklaring till vem hon är sägs det att hon en gång i tiden var en ung attraktiv kvinna som blev angripen av en svartsjuk kvinna som skar upp hennes mun för att hon var för vacker. Från den dagen jagar hon män. Hon närmar sig männen och frågar: ”Är jag vacker?” Svarar han ”Ja” lutar hon sig fram, tar av sig munskyddet och visar sitt stympade ansikte och frågar ”Även nu?” I samma stund kastar hon sig över honom med en kniv (eller en skära) och snittar upp hans ansikte på samma sätt som hennes eget. Även om han svarar ”Nej” gör hon samma sak. Att försöka fly genom att springa sägs vara lönlöst eftersom hon är kapabel att springa snabbare än en bil. Det enda sättet att komma undan är att lura henne, eller distrahera henne med sötsaker eller dylikt. Då finns en chans att undkomma.

La Llorona, Mexiko

Kvinna utklädd till La llorona.

Kvinna utklädd till La Llorona från del Día de Muertos i Orizaba, Mexiko år 2018. Foto: CarlosGalvanMex (CC BY-SA).

Det finns många berättelser om spöklika kvinnofigurer som söker efter sina barn världen över. En av de mest berömda kommer från Mexiko. Där kallas hon för La Llorona, ’gråterskan’. Om henne finns det mängder av sägner och berättelser från personer som menar sig ha sett, hört eller mött henne. De äldsta är från mitten av 1500-talet och berättelsetraditionen om henne är fram tills idag en fullt levande tradition.

Det finns som väntat många förklaringar till hennes tragiska bakgrund. Den vanligaste är att hon en gång var en ung vacker och fattig kvinna som gifte sig med en bonde och fick tre barn. Hennes man dör strax därefter och lämnar henne ensam att uppfostra barnen. En rik man bli förtjust i henne och friar men han kan inte acceptera hennes barn. Hon dränker då barnen i en flod för att kunna gifta sig med honom. Ibland bränns de levande, huggs ihjäl eller dödas på ett annat hemskt sätt. Därefter känner hon en sådan skuld och sorg att hon blir galen. Än i dag går hon till floden och letar efter sina barn samtidigt som hon klagandes upprepar orden mija, mija ’min dotter, min dotter’ eller mis hijos, mis hijos ’mina barn/söner, mina barn/söner’.

Stöter hon på barn kan hon därför stjäla dem och dränka dem eller kidnappa dem som ersättning för sina egna. Ibland används detta för att skrämma barn till lydnad. Hon beskrivs på olika sätt av olika berättare och på olika orter. En del menar att hon är en nästan tre meter lång kvinna klädd i vit klänning, i andra fall är hon klädd som en nunna. Hennes ansikte kan beskrivas som vackert, nästan änglalikt, i andra fall är hennes ansikte gammalt och rynkigt, deformerat eller på andra sätt skräckinjagande, till exempel en döskalle. Hennes hår brukar beskrivas som långt och blött. Hon sägs vara kapabel till att förvandla sig till ett djur –exempelvis till en katt, en prärievarg eller en fågel.

Leprechaun, Irland

Figur i toppluva som räknar mynt.

En illustration från omkring år 1900 föreställande en leprechaun som räknar sitt guld.

Ett irländskt folktroväsen som blivit berömd världen över är leprechaun (eller: leipreachán). Det är ett väsen som oftast beskrivs som en liten skäggig gubbe iklädd en rock med en hatt. Ofta föreställs han som en slags upptågsmakare. Han uppträder i regel ensam och framställs ofta som en skomakare. Ett drag som i senare tid blivit utmärkande för leprechaun är att han äger en kittel fylld med guld som han har gömt där regnbågen slutar.

Leprechaun är känd i irisk folklore sedan medeltiden, men det var först på 1800-talet som han fick vidare berömmelse i och med ett nyvaknat intresse för den inhemska folktraditionen och dess berättelsetraditioner. Det var också nu som färgen på kläderna kom att domineras av den gröna färgen (Irlands färg), dessförinnan var det istället vanligare att leprechaun sades vara klädd i röda kläder.

Mashetani och azde, Afrika

Hos makondefolket i Tanzania, Mocambique och Kenya, finns föreställningen om farliga andar som på swahili kallas för mashetani. I avbildningar påminner dessa andeväsen om förvridna och osymmetriska människo- eller djurkroppar, ibland en blandform. Det finns flera olika typer som tänks ha olika förmågor, allt från skadlig inverkan till sådana som kan kontrolleras av trolldomskunniga människor för att exempelvis samla medicinväxter.

Ett annat afrikanskt väsen från andra sidan av kontinenten är en form av onda andar som kallas för adze bland ewefolket i Togo och Ghana. Det är en form av vampyrliknande andar som nattetid tänks kunna suga blod eller besätta människor. De visar sig ofta som eldflugor. När en människa blir besatt av azde påverkas personer i dennes omgivning negativt, vilket då kan tolkas som ett tecken på att en person är besatt och får i en del fall tragiska konsekvenser.

Mothman, USA

Skugglik figur med röda lysande ögon och stora vingar.

En tolkning av Moth man av Tim Bertelink år 2016 (CC BY-SA).

Ett väsen som är förhållandevis nytt är Mothman som beskrevs första gången 1966 av två ungdomar i delstaten West Virginia. De sade sig nattetid ha sett två röda ögon och en mansliknande kropp med stora vingar, ungefär som hos en fjäril eller nattmal.

De följande dagarna och åren inkom ett hundratal nya ögonvittnesskildringar av personer som sade sig ha sett detta väsen. När en bro kollapsade i området 1967 och dödade ett fyrtiotal personer fanns det rapporter från personer som hade sett Mothman vid bron strax innan den föll samman.

Namnet Mothman skapades av nyhetstidningar som på ett skämtsamt refererade till ett nummer av serietidningen Batman där hjälten kämpar mot en skurk vid namn Killer Moth.

En del har till och med påstått att Mothman egentligen är en utomjording. I Point Pleasant, huvudort i Mason County i West Virginia, hålls från år 2002 en årligt återkommande Mothman-festival.

Spring-heeled Jack, Storbritannien

Mansfigur med vingar och mask som hoppar från tak.

Spring-heeled Jack avbildad av okänd konstnär från ca 1890.

Den första rapporten om en ögonvittnesskildring av Spring-heeled Jack är från London 1837 och sista gången någon rapporterade om ett möte med honom var i Liverpool 1907. Det finns mängder av berättelser om honom, i dag bevarat i allt från polisrapporter till nyhetstidningar och olika pamfletter.

En teori som förts fram är att detta väsen bygger vidare på rädslor i London från början av 1800-talet då det cirkulerade rykten om spöklika figurer som angrep ensamma personer. Bland annat berättades det om en som sades vara klädd i kalvskinn med stora ögon. Under 1820-talet uppstod rykten om ett spöke i Southampton som kunde hoppa över vagnar, byggnader och murar.

Tidiga nyhetsrapporteringar om Spring-heeled Jack gav upphov till namnet eftersom han sades hoppa ut från gränderna och angripa personer och sedan snabbt fly genom att hoppa omöjliga avstånd och höjder. I en beskrivning från en kvinna som blivit angripen av honom och fått sina klänning sönderriven av hans metalliska klor beskrivs hans utseende: han hade en stor kappa, men hans anletsdrag var fruktansvärda och deformerade, han spydde ut blåvita flammor ur sin mun och hans ögon glödde som eld. Han sades bära någon form av hjälm som satt väldigt trångt och hans skinn påminde om en vit oljerock. Nyheten om Spring-heeled Jack spred sig över hela Storbritannien och blev en vandringssägen samt något man skrämde barnen med för att de inte skulle röra sig ute själva sent om kvällarna.

En liknande spökfigur som sades kunna hoppa högt och som angrep personer nattetid uppstod i Prag under den tyska ockupationen 1939 till 1945, där fick han namnet Pérák. Lustigt nog blev han i senare populärkultur istället tolkad som en tjeckisk superhjälte.