Näcken

Ett lurigt, musikaliskt och farligt väsen som höll till i vattnet.

Bäckaman, strömkarl, kvarnrå, åhäst...

Ordet näck kommer sannolikt från ett germanskt ord som betyder 'bada' eller 'tvätta'. I Skåne kallades han älven, ellen, bäckahästen eller bäckamannen. Från Småland och Västergötland upp till Värmland och Uppland gick han under namnet strömkarlen och längre norrut var det forskarl, kvarngubbe eller kvarnrå. Han har även kallats för gölamannen, dammapågen, strömkatten, åhästen, sjönäcken med mera och namnet har ofta anpassats efter det vatten som fanns i närheten.

Kunde byta skepnad

Näcken var nästan alltid en man. I dag tänker vi oss kanske honom främst som en vacker, naken man som förtrollar kvinnor med sitt fiolspel och lurar ner dem i vattnet för att dränka dem. Det är också så han ofta avbildas i romantisk konst och litteratur. Och visst kunde näcken vara naken, men så vidare vacker var han inte. Ofta uppträdde han som en gammal gubbe med långt grönt eller vitt hår och skägg och klädd i grått med en röd luva. Men han kunde byta skepnad. Ibland förvandlade han sig till en man i bekantskapskretsen, han kunde till exempel uppträda som en kvinnas fästman och på så sätt lura henne. I de fall han syntes som hund, häst eller katt var han vit eller svart. Han kunde också förvandlas till andra djur som gädda, gris, kalv eller till ett föremål, till exempel en timmerstock eller en guldkedja.

I södra och västra Sverige talades det också om en mystisk häst som kunde locka människor till att rida på honom för att sedan ta med sig den som satt på hästryggen ner i djupet. Det var bäckahästen.

Jag såg en gång i min barndom som en vit hund, som gick längs en bäck, som gick genom gärdena, och där bäcken tröt, blev han borta. Jag talte om det för far, och då sa han, att det var näcken.

Berättat av Lena Klasson (född 1860), Frillesås, Halland (Isof, IFGH 5429:31)

Skydd mot näcken

Människor skulle vara försiktiga när de vistades vid vatten, särskilt när det var mörkt eller i skymningen och gryningen. Näcken kunde finnas under en bro eller vid kvarnen, vid badstranden, bykbryggan eller strandängen. Han troddes vilja dränka människor eller ge dem sjukdomar. Sjukdomarna eller skadorna han åstadkom kallades ibland för näckabett, och dessa var riktigt farliga då de aldrig läkte helt.

Den som skulle bada kunde skydda sig genom att binda näcken. Detta gjorde man genom att till exempel spotta framför sig, sticka en kniv i sanden på stranden eller kasta en sten så den föll lodrätt högt uppifrån ner i vattnet utan att det plaskade.

Näckrosor troddes tillhöra näcken och där de blommade skulle man inte bada, vilket nog egentligen handlade om en rädsla för att fastna i näckrosens långa tjocka stjälkar.

Då man ämnade bada skulle näcken först bindas. I annat fall var det risk för att man kunde bli näckabiten. Man valde ut vid sjö- eller älvstranden, där man ville bada, några små stenskärvor. Dessa kastades i en hög båge utåt sjön eller älven. När de så föllo så gott som lodrätt ned och tog vattnet skulle det höras såsom då man drar korken ur en butelj. Då sade man att näcken blivit bunden och sen var det ingen risk att bada. Lyckades det inte med första stenskärvan, fick man kasta en ny.

Berättat år 1930 i Håbol, Dalsland (Isof, IFGH 2525:10)

Fler sätt att skydda sig på var att använda sig av näckens namn för det tålde han inte att höra. Kom näcken förklädd till en fin herre kunde man säga: ”God dag, herr näck”. Då försvann han omedelbart. Eller om ett barn inte talade rent och istället för att säga ”räck mig upp” sa ”näck mig upp”. Och precis som trollen och andra väsen skydde näcken det kristna, om någon råkade säga ”Jesus kors” eller liknande så bröts makten.

Musikaliskt väsen

Näcken sades vara mycket musikalisk och människor kunde gå till honom för att lära sig spela. Oftast var det fiol, men det kunde även vara dragspel eller flöjt. Tre torsdagsnätter skulle man gå till en bäck eller en älv. Den tredje natten skulle man offra till exempel en svart katt eller tre droppar blod. Om en spelman var mycket duktig så gick ryktet om att han hade varit hos näcken och lärt sig. Näcken kunde också spela så att människor blev förtrollade och inte kunde sluta dansa förrän solen gick upp. Det sades till och med att en del dansade ihjäl sig. Och det var inte bara människor som han kunde lura ner i vattnet med sin musik utan även hela bohaget med bord och stolar med mera. Främst var det vid rinnande vatten som näcken satt och spelade, till exempel vid ett vattenfall eller vid en kvarn, och en förklaring till att människor trott sig höra musik kan vara att ljudet av rinnande eller porlande vatten kan uppfattas som musik.

Skrämma barn för vatten

Ofta användes näcken och bäckahästen för att skrämma barn från att vara i närheten av vatten. I södra Sverige trodde man att bäckahästen försökte lura med sig barn ner i vattnet. Ju fler barn som satte sig på hästen desto längre blev hästen och när det var tillräckligt många barn på kastade den sig ner i djupet.

Andra liknande sätt att skrämma barn för vatten har varit genom till exempel brunnsgubben eller mer lokala varianter som till exempel märgelgubben eller bäckekusen.

När jag var 3 år gammal bodde vi en liten tid i Steninge (mellan Halmstad och Falkenberg) i närheten av våran tomtgräns fanns en gammal märgelgrav som var helt oskyddad, den var alltså inte inhägnad eller så. För att jag inte skulle gå i närheten av märgelgraven berättade mamma för mig om den hemska märgelgubben som om jag kom för nära skulle dra ner mig i vattnet om jag inte passade mig. Även om jag missuppfattade och trodde mamma sa argelgubben, jag trodde att det bodde en mycket arg gubbe i vattnet, men det var tillräckligt skrämmande så jag höll mig på behörigt avstånd från märgelgraven (…) Jag har pratat med min mamma om 'argelgubben' och då berättade hon att min mormor hade använt sig av samma skrämseltaktik när mamma var på besök i min mormors föräldrahem utanför Hässleholm där det fanns märgelgravar på åkrarna.

Berättat av kvinna född 1974 (Isof, DAGF 19:2f)

När Mor ville ha extra bra vatten, ja då var där en kallkälla i skogen, ca halvannan km hemifrån, där vi hämtade vatten i spänner som bars i ok. Föräldrarna bar, vi ungar busade nog mest, men för bäckekusen blev vi varnade. Mor rörde lite i vattnet och så fick vi spegla oss i vatten ytan och där var den hemska kusen, det dröjde ganska länge innan vi förstod att det var vi själva som var kusen.

Berättat av man född 1932 (Isof, DAGF 1188:1)