Rätten till teckenspråk

I språklagen står det att ”den som är döv eller hörselskadad och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”.

Språklagen

I språklagen står det att samhället ska ”skydda och främja det svenska teckenspråket” och att ”den som är döv eller hörselskadad och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”. Språklagen är en skyldighetslag som offentliga verksamheter ska följa, till exempel kommuner, landsting och statliga organ.

I språklagen jämställs det svenska teckenspråket med de nationella minoritetsspråken, men i praktiken är skyddet olika. De nationella minoritetsspråken har ett mer långtgående skydd i lagen om minoriteter och minoritetsspråken, till exempel när det gäller språkliga rättigheter inom barn- och äldreomsorgen.

Läs mer om språklagen och minoritetslagen i kunskapsbanken Språkpolitik och språklagar.

Andra lagar och konventioner

Det finns även andra lagar som rör det svenska teckenspråket och de teckenspråkiga och internationella konventioner som påverkar språkpolitiken i Sverige (se länkar nedan). Lagarna tar bland annat upp tillgång till tolkar, skolgång för döva och hörselskadade elever, modersmålsundervisning för hörande teckenspråkiga barn och information på svenskt teckenspråk.