Språklagen

Sverige har sedan 2009 en språklag som reglerar svenskans och andra språks ställning i Sverige.

Målen för svensk språkpolitik preciseras i språklagen (SFS 2009:600), som trädde i kraft 2009. Syftet med lagen är framför allt att förtydliga svenskans och andra språks ställning i det svenska samhället. Myndigheter och andra offentliga organisationer har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas. Samma ansvar gäller främjandet av de nationella minoritetsspråken och av det svenska teckenspråket (läs mer under Minoritetslagen).

Ramlag som anger skyldigheter

Språklagen är en ramlag som anger principer, mål och riktlinjer för språkanvändningen. Språklagen är vidare en skyldighetslag, som talar om vilka skyldigheter samhället har. Det är alltså inte en rättighetslag, som talar om vilka rättigheter den enskilda personen har.

Offentliga organisationer ska följa språklagen, men det finns inga straffbestämmelser om man bryter mot den. Men det finns andra medel än sanktioner, till exempel Justitieombudsmannens (JO) och Justitiekanslerns (JK) tillsyn, som kan trygga att bestämmelserna följs.

Varför behövs det en språklag?

Sverige är i dag i högre grad än tidigare ett flerspråkigt samhälle. Förutom svenska har vi de nationella minoritetsspråken, det svenska teckenspråket och många invandrarspråk. Dessutom används mycket engelska i olika sammanhang. Det behövs en lag som reglerar språkens ställning i samhället, och som vägleder myndigheterna.

Språklagen gäller språkens ställning, inte språken i sig. Lagen vänder sig till offentliga institutioner, inte till privatpersoner. Den innehåller därför inga regler om hur ord ska stavas, böjas och uttalas, inte heller om huruvida enskilda personer ska använda lånord eller inhemska ord. Men språklagen säger till exempel att myndigheternas språk som regel ska vara svenska och att språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

Språklagen om svenska språket

Svenska är det språk som talas av de flesta i Sverige, antingen som modersmål eller som andraspråk. Det har än så länge en stabil ställning. För att säkra den ställningen behövs en lag som slår fast att svenska är huvudspråket i Sverige. Det innebär att svenskan är det gemensamma språket i Sverige och det samhällsbärande språket. Det ska kunna användas inom alla samhällsområden, till exempel i kontakt mellan enskilda och myndigheter.

Svenskan har den starkaste ställningen av de språk som språklagen omfattar, eftersom det pekas ut som huvudspråk och som det gemensamma, samhällsbärande språket. Samhället har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

Andra språk än svenska

Språklagen nämner följande språk: finska, jiddisch, meänkieli, romska, samiska, svenska och det svenska teckenspråket. Men den gäller faktiskt också alla andra språk som talas i Sverige, alltså de språk som talas av personer som invandrat eller har invandrarbakgrund, även om språken är för många att nämnas vid namn.

För de människor som bor i Sverige och som talar andra språk säger språklagen att samhället ska ”ge tillgång” till språk. Det innebär att människor inte ska hindras att tala sina språk, men också att de barn som vill utveckla sina modersmål ska kunna göra det (till exempel i skolans modersmålsundervisning) och de som inte kan svenska ska få lära sig det.

De nationella minoritetsspråken

Finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska har funnits länge i Sverige och anses höra till Sveriges kulturarv precis som svenskan. Dessa språk är enligt beslut i riksdagen Sveriges nationella minoritetsspråk.

Språklagen har en viktig statushöjande effekt för de nationella minoritetsspråken, och bidrar med att främja dessa språk så att de kan leva vidare i Sverige. Den bidrar också till att synliggöra de nationella minoriteterna och deras språk i det svenska samhället. Det ska vara möjligt att använda minoritetsspråk i olika sammanhang. Skyddet för de nationella minoritetsspråken inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.

Enligt språklagen skall de nationella minoritetsspråken skyddas och främjas. Barn med föräldrar som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig dessa språk, även om de inte lärt sig dem som modersmål, och samhället ska se till att de får sådan undervisning. Exempelvis ska barn till föräldrar som räknar sig som samer kunna få undervisning i samiska, även om föräldrarna inte talat samiska med barnet från början. Den rätten har inte barn till föräldrar med andra modersmål. Samhället har bara skyldighet att erbjuda barn med övriga modersmål undervisning i föräldrarnas språk om barnet vuxit upp med detta språk i hemmet.

I minoritetslagen finns mer detaljerade rättigheter för talare av dessa språk, läs mer på sidan Minoritetslagen.

Svenskt teckenspråk

Det svenska teckenspråket används av den teckenspråkiga gruppen, som består av döva och hörselskadade människor och deras anhöriga. Det är sedan tidigare erkänt av riksdagen som likställt det med de nationella minoritetsspråken.

Språklagen har en viktig statushöjande effekt för det svenska teckenspråket, och den främjar detta språks fortlevnad. Den bidrar också till att synliggöra döva och hörselskadade som en språklig minoritet och till att synliggöra det svenska teckenspråket i det svenska samhället. Det ska vara möjligt att använda det svenska teckenspråket i offentlig verksamhet via teckenspråkstolkar. Skyddet för det svenska teckenspråket inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.

Enligt språklagen ska det svenska teckenspråket skyddas och främjas. Det innebär bland annat att döva och hörselskadade barn, samt andra barn med behov av teckenspråk, har rätt att få lära sig det svenska teckenspråket och att använda det i skolan. Anhöriga till teckenspråkiga liksom hörande barn till teckenspråkiga föräldrar har också rätt att lära sig svenskt teckenspråk.

En lag för samhället

Språklagen gäller det allmänna och det ansvar som det allmänna har. Med det allmänna menas organ som bedriver offentlig verksamhet. Det är myndigheter både på statlig och kommunal nivå, beslutande församlingar på statlig och kommunal nivå (även regionnivå), domstolar och förstås regeringen och riksdagen.

Ofta säger man bara samhället, och det uttrycket används ofta här för enkelhetens skull. Det allmänna (eller samhället) har enligt språklagen ansvaret att värna om och skydda språken och se till att lagen uppfylls i övrigt.

Vårdat, enkelt och begripligt

Språket ska följa den officiella språkvårdens rekommendationer och kunna förstås av den enskilde. Det kräver ett enkelt språk, det vill säga ett språk utan onödigt svårbegripliga ord och med en enkel och tydlig grammatisk uppbyggnad. Även den grafiska utformningen ska vara enkel och tydlig. Det gäller inte bara svenska utan även andra språk när de används i offentlig verksamhet. Det gäller också översatta texter. När facktermer används är det bra om de förklaras i texten eller i en separat ordlista.

Samhällets ansvar

Samhället ska se till svenskan verkligen används i offentlig verksamhet, liksom i EU. Myndigheter har ett särskilt ansvar för att utveckla svensk terminologi på sitt fackområde. Samhället ska se till att alla erbjuds undervisning i svenska.

I vissa sammanhang erbjuder andra lagar möjlighet att använda andra språk, till exempel finska, meänkieli och samiska.

Främjandet av de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket innebär att aktiva åtgärder ska vidtas för att stärka språken så att de bevaras som levande språk i Sverige. Detta innebär bland annat att man skall se till att undervisning bedrivs i språken.

Isof och språkpolitiken

Isof har uppdrag från regeringen inom språkpolitiken. Enligt instruktionen ska vi:

...följa tillämpningen av språklagen och verka för att den offentliga förvaltningen använder svenska som huvudspråk och de nationella minoritetsspråken enligt gällande lagar och förordningar

Förordning (2007:1181) med instruktion för Institutet för språk och folkminnen, 2 § Länk till annan webbplats.

Språkpolitiskt arbete på Språkrådet

Ansvaret för det språkpolitiska arbetet ligger framför allt på avdelningen Språkrådet. Det språkpolitiska arbetet består till exempel av att vi:

  • följer och rapporterar till riksdag och regering om förändringar och utvecklingstendenser i samhället som har betydelse för det svenska språkets, teckenspråkets och de nationella minoritetsspråkens ställning,
  • informerar allmänheten om den svenska språkpolitiken och motiven för den,
  • upplyser andra myndigheter om vad den svenska språkpolitiken betyder för dem,
  • uttalar oss i aktuella frågor av språkpolitisk karaktär,
  • gör undersökningar av läget för språken i Sverige,
  • deltar i nordiskt och internationellt språkpolitiskt samarbete, och
  • deltar i statliga utredningar och särskilda kommittéer och styrelser som diskuterar språkpolitik.

Isof är ingen rättsvårdande myndighet. Det innebär att vi inte kan ålägga andra myndigheter att följa språkpolitiska lagar och förordningar. Vi kan bara informera om de bestämmelser och den språkpolitik som finns.

Andra lagar som reglerar språk

Det finns andra lagar och bestämmelser som behandlar språk. Här tas de viktigaste upp.

  • Lag (SFS 2009:274) om nationella minoriteter och minoritetsspråk, ofta kallad minoritetslagen, anger vilka rättigheter de nationella minoriteterna och minoritetsspråken har. Lagen tar bland annat upp rätten att använda språken i kontakt med myndigheter.
  • I förvaltningslagen Länk till annan webbplats. ( SFS 2017:900, 13§) finns ett krav på att myndigheter ska uttrycka sig lättbegripligt. Myndigheter har också en skyldighet att anlita tolk eller översättare i det fall det behövs när myndigheten har kontakt med personer som inte kan svenska.
  • Patientdatalagen Länk till annan webbplats. (SFS 2008:355, 3 kap,13§ ) föreskriver att journalhandlingar som upprättas inom sjukvården ska vara skrivna på svenska och tydligt utformade, och så lätta som möjligt att förstå för patienten.
  • Radio- och TV-lagen Länk till annan webbplats. (SFS 2010:696, 5 kap,§7, 13 kap, §6) anger att en betydande del av programmen i radio och tv ska vara på svenska.
  • Enligt hälso- och sjukvårdslagen Länk till annan webbplats. (SFS 2017:30, 8 kap, 7§) ska regionen erbjuda vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.
  • I rättegångsbalken Länk till annan webbplats. (SFS 1942:740, 5 kap. 6 §) står det att en domstol är skyldig att anlita tolk om en person som inte behärskar svenska ska höras i rätten. I samma lag (33 kap. 9 §) står det att domstolen också måste översätta handlingar av betydelse för målet för personer som inte förstår svenska. Översättningarna ska i första hand göras av en auktoriserad rättstolk.