Om dialekter

Vad är en dialekt egentligen? Det korta svaret är att dialekt är en variant av ett språk, och den varianten talas i ett visst geografiskt område. 

tecknat träd med pratbubblor i olika färger på grenarna

Enkelt uttryckt är en dialekt en variant av ett språk som talas inom ett visst geografiskt område. I själva verket är det dock inte alltid så självklart var gränserna mellan olika dialekter går.

Alla dialekttalande inom ett visst dialektområde talar inte heller exakt likadant. Det faktiska språkbruket har i alla tider varit föränderligt och varierande mellan olika generationer, grupper, individer och situationer.

Språkliga variabler

För att beskriva skillnader mellan dialekt och standardspråk, eller mellan olika dialekter, utgår man från språkliga variabler. En variabel innebär att det finns variation, alltså att en och samma sak kan uttryckas på olika sätt. Variablerna kan finnas inom uttal, böjning, ordförråd eller meningsbyggnad. Här kommer några exempel:

Uttal

  • bakre eller främre r
  • tjockt eller tunt l
  • int eller inte (jag vet int)
  • diftonger eller enkla vokaler (steor eller stor, stain eller sten)
  • skuri, skurit eller skåred (jag har skuri mig i fingret)

Böjning

  • sola eller solen (sola skiner i dag)
  • dom är för dyr eller dom är för dyra
  • dugde eller dög, klapp/klöpp eller klippte, tröck eller tryckte

Ordförråd

  • vart ledsen eller blev ledsen (pojken vart ledsen och började gråta)
  • la eller väl (du ska la ha ett äpple)
  • få en spink, speta, spåga, flis eller sticka i fingret

Från lokalt till neutralt

Vissa pratar väldigt mycket dialekt medan andra knappt har någon dialekt alls. Man kan placera in de olika varianterna av talat språk på en glidande skala:

Lokal dialekt » Regional dialekt » Regionalt standardspråk » Neutralt standardspråk

Lokala och regionala dialekter

Lokal dialekt skiljer sig mest från standardspråket. Den används bara inom ett litet område, och kan i många fall vara väldigt svårt att förstå för personer från andra delar av landet. I dag är det ganska få personer som talar lokal dialekt, och de flesta finns på landsbygden. Under 1900-talet började de svenska dialekterna snabbt förändras i riktning mot större likhet, så kallad dialektutjämning (något du kan läsa mer om på sidan Dialekter förr och nu). Detta innebär att de gamla lokala dialekterna mer och mer ersätts av regionala dialekter.

Regionala dialekter talas ungefär lika över större områden. De skiljer sig tydligt från standardspråket men det brukar gå bra för personer från andra delar av landet att förstå nästan allting. Göteborgska, stockholmska, skånska, västgötska eller värmländska är exempel på sådana dialekter.

Regionalt och neutralt standardspråk

I regionalt standardspråk finns det nästan ingen dialekt kvar. Det finns bara några få skillnader mot neutralt standardspråk som gör att det går att höra från vilken större region eller landsända talaren kommer. Språkmelodin brukar finnas kvar, den är ofta det sista som försvinner av en dialekt. De regionala standardspråken i svenskan är:

  • sydsvenskt standardspråk (Lund är centrum)
  • västsvenskt standardspråk (Göteborg är centrum)
  • uppsvenskt standardspråk (Uppsala och Stockholm är centrum)
  • norrländskt standardspråk (Umeå är centrum)
  • finlandssvenskt standardspråk (Helsingfors är centrum)

Med neutralt standardspråk menas en språkart som omöjligt kan kopplas till någon bestämd del av det svenska språkområdet. Den kan närmast beskrivas som att den uttalas nästan som skriftspråket. De dialekter som med denna definition ligger närmast neutralt standardspråk är dialekterna i Mälardalen, eftersom det är de som ligger till grund för vårt skriftspråk. Men ett sådant helt neutralt talspråk existerar förmodligen bara i teorin, i verkligheten är det svårt att tänka sig en person som talar så fullkomligt neutralt och dialektlöst att man inte ens på ett ungefär kan gissa sig till i vilken landsända hon eller han har vuxit upp.

Definitionen av neutralt standardspråk är problematisk också därför att den fokuserar på egenskaper som anses saknas hos denna språkart istället för egenskaper som utmärker den.

Skillnad mellan dialekt och språk

Ett språk är en dialekt som har en armé och en flotta.

Så brukar man ibland förklara skillnaden mellan vad som är en dialekt och vad som är ett språk. Det handlar alltså om historiska och politiska förhållanden snarare än språkliga.

Frågan om skillnaden mellan språk och dialekt förutsätter att man med språk menar detsamma som standardspråk.

Dialekter är i första hand talade språk och saknar i de flesta fall skrifttradition, men i allmän betydelse är de lika fullt språk. De traditionella svenska dialekterna har utvecklats fritt och självständigt ur ett nordiskt fornspråk. Deras svenskhet bestäms framför allt av att de talas, eller har talats, inom det geografiska område som i dag har svenska som huvudspråk respektive officiellt språk, det vill säga Sverige plus delar av Finland.

Standardspråket är den variant av huvudspråket som används i officiella sammanhang och som ligger till grund för skriftspråket. Ett lands nationalspråk, till exempel det svenska språket, är standardiserat och normerat i både tal och skrift. Det är alltså inte naturvuxet, utan har skapats genom medveten språkvård på grundval av de dialekter som en gång talades i landets maktcentrum, för svenskans del i Mälardalen.

Frågor om dialekter

Fler frågor och svar om dialekter hittar du på sidan Vanliga frågor och svar om dialekter.

Hur många dialekter finns det i Sverige?

Att uppge ett exakt antal dialekter är inte möjligt. En orsak till det är att det inte finns några tydliga gränser för var en dialekt börjar och en annan slutar. Tydligare gränser finns det däremot för de språkdrag som dialekterna består av. Det kan du läsa mer om på sidan Utforska Sveriges dialekter.

Vilka är de största och minsta dialekterna i Sverige?

Termen dialekt kan användas på olika sätt. En del tycker att norrländska är en dialekt. Andra anser istället att man i Norrland talar hälsingemål, västerbottniska och så vidare – eller att man ännu hellre ska benämna dialekterna efter enskilda socknar eller byar, som dellboska (dialekten i Delsbo) eller grämmersmål (dialekten i Granbergsträsk).

Svaret beror alltså på vad man menar med ”största” och ”minsta”. Termen kan syfta på antingen storleken på ett geografiskt område eller antalet dialekttalare. Jämför till exempel ”västgötska”, som kan beteckna dialekt som talas över ett större område eller av många personer, med göteborgska, som talas i ett förhållandevis litet område men som ändå har många talare.

Det hela kompliceras ytterligare av att folk talar dialekt i olika utsträckning, vilket gör det oklart hur många som faktiskt ska räknas som dialekttalare. Den som behärskar en viss dialekt kan dessutom i dag ofta bo någon annanstans än på platsen för själva dialekten.

Vad menas med en genuin dialekt?

De traditionella svenska dialekterna kallas ibland genuina, men som begrepp är genuin dialekt varken entydigt eller oproblematiskt.

För att en dialekt ska räknas som genuin krävs det, enligt en vanlig definition, att den skiljer sig från standardspråket på alla nivåer i språksystemet: ljudskick, böjning, ordförråd, meningsbyggnad och så vidare. Dialekterna bedöms alltså med standardspråket som måttstock och definieras därför som avvikelser från standardspråket snarare än som egna språksystem. Detta resonemang är missvisande av flera skäl, bland annat därför att det förutsätter att standardspråket är oföränderligt och en gång för alla givet. Synsättet är dessutom ohistoriskt, eftersom det är standardspråket som har utvecklats ur dialekterna och inte det omvända.

De dialekter som ligger till grund för standardspråket antas alltså definitionsmässigt vara mindre genuina än vissa andra, från standardspråklig synpunkt mera särpräglade och svårbegripliga dialekter.

Till saken hör att adjektivet genuin i fråga om dialekter vanligen är starkt värdeladdat och betyder ungefär 'äkta, ursprunglig, oförstörd'. Med en sådan terminologi följer ofrånkomligen en värdering och en rangordning av dialekterna. Man riskerar också att ställas inför en rad besvärliga frågor: När upphör ett visst språkdrag att vara genuint? Hur mycket kan det genuina förändras innan det upphör att vara genuint?

Vad som uppfattas som gammalt och genuint är subjektivt och skiftar från generation till generation. Levande språk är alltid och har alltid varit föränderligt.

Dialekter i andra språk

Språklig variation har alltid förekommit, men dialektskillnaderna är inte lika stora överallt. I länder där en grupp med likartat språk har bott sedan lång tid tillbaka finns det ofta många och olika dialekter. I dagens Storbritannien finns det till exempel fler dialekter eller varianter av talad engelska än i USA, trots att USA har större befolkning.

Hur ser det ut i våra nordiska grannländer då? Det varierar mellan de nordiska länderna:

  • Island: Isländska språket anses vara relativt enhetligt över hela Island, vilket till viss del har att göra med att Island har varit en ganska isolerad ö i Atlanten med en liten befolkning. Dessutom har man en lång skriftspråkstradition som har hjälpt till att bevara språkets struktur.
  • Färöarna: Färöarna har fler dialekter än Island, trots att Färöarna har mindre befolkning. En förklaring som framhålls är att Island sedan lång tid har haft ett skriftspråk, medan man på Färöarna inte fick ett skriftspråk förrän i slutet av 1800-talet. De färöiska talarterna kunde alltså utvecklas fritt utan en normaliserad skriftlig standard att förhålla sig till.
  • Danmark: I Danmark har det danska språket med tiden blivit mer och mer enhetligt. Allt fler danskar över hela Danmark pratar numera som man gör i Köpenhamn; köpenhamnskan utgör standard för danskt talspråk. I jämförelse med Danmark talar svenskar alltså mycket mer dialekt än danskar.
  • Norge: I jämförelse med Sverige används dialekter på ett mycket mer påtagligt sätt i Norge. Även i officiella sammanhang använder norrmännen sin dialekt. Till skillnad från Danmark och Sverige har man i Norge två officiella skriftspråk, bokmål och nynorsk, vilket gör att man är van vid variation i både tal och skrift och detta har bidragit till att dialekterna fått högre status.