Efternamn i Sverige

I Sverige är efternamnet den del av en persons officiella namn som står sist av alla namn man bär. Ett efternamn kan bestå av två namn, så kallade dubbelnamn, både med och utan bindestreck. Bruket med efternamn är en relativt sen företeelse i Sverige.

De 100 vanligaste efternamnen i Sverige år 2019. Källa: Statistikmyndigheten SCB.

Olika efternamn

Vägen till ett allmänt bruk av efternamn hänger nära ihop med social skiktning och ståndsindelning, där de högre sociala skikten har spelat en avgörande roll som förmedlare. Bruket spred sig från högre samhällslager till lägre. Vissa typer av namn var länge förbehållna vissa samhällsgrupper. Man talar sedan gammalt om adelsnamn, lärda namn och borgerliga namn. Den traditionella bilden är att adeln bar praktfulla, ofta krigiska, namn som var sammansatta av två namnelement. Ett exempel på detta är Gyllensvärd. De lärda, mestadels präster, bar namn som slutade på -us, som Halenius, eller -ander, som Valander. Förleden hämtades ofta från hemortens namn. Slutligen bar andra grupper, i första hand i städerna, gärna sammansatta namn av mindre ståtligt slag, som Lundgren och Bergström.

På landsbygden, särskilt i södra Sverige, dröjde det längst innan folk började bruka släktnamn. Bönderna och de lägre sociala skikten fortsatte istället att använda patronymikon, eller fadersnamn som det också kallas, det vill säga faderns förnamn med tillägg av -dotter, som Johansdotter, respektive -son, som Johansson. Det innebar att namnen växlade från generation till generation tills patronymikon på -son i slutet av 1800-talet började gå i arv och få rollen som släktnamn.

En särskild grupp av efternamn är de så kallade soldatnamnen. Soldaterna skilde sig från allmogen genom att de tilldelades särskilda namn, närmast som ett slags tjänstenamn. Man tänker i första hand på namn som Sköld och Svärd, Rask och Modig, men soldater kunde lika gärna få namn som Moberg och Nordin. Soldatnamnen kom under 1800-talet i viss utsträckning att gå i arv och bli släktnamn.

En annan speciell namntyp är gårdsnamnen. Det är ett namn som placeras före en persons förnamn, som Jönses Karin och Tupp Lars, och som har gått i arv och fungerat som ett namn som håller släkten och gården samman. Namnskicket förknippas framför allt med Dalarna.

Vid sidan om det svenskspråkiga efternamnsskicket, har det länge funnits inhemska samisk- och finskspråkiga efternamn i Sverige. De finskspråkiga efternamnen, till exempel Niemi, Rova och Lantto, är en del av det finska språkområdet i norra Sverige. De samiskspråkiga efternamnen, till exempel Nutti, Svonni och Märak, har använts framför allt inom Sápmi, det vill säga det samiska område som sträcker sig från norra Dalarna och uppåt.

Utvecklingen till ärftliga släktnamn

Bruket med ärftliga släktnamn fick fäste i Sverige först under 1600-talet. Tidigare hade endast stadsbefolkning med tyskt ursprung och några få adliga släkter använt släktnamn. Några medeltida släktnamn är det tyska Bekman samt Bonde och Trolle, som är namn på två adelssläkter. Inom adeln blev släktnamn något vanligare under 1500-talet, men det var först med Riddarhusets bildande år 1626 som fasta släktnamn började bli obligatoriska. Inflytandet från tyskan var stort och det tyska namnbruket kom att bli en stor inspirationskälla till släktnamnens framväxt och hur namnen kom att se ut.

Även utanför adeln tog spridningen av släktnamn fart i slutet av 1600-talet, även om långtifrån alla namn gick i arv till en början. Vid 1700-talets mitt hade bruket slagit igenom hos borgare och i många andra samhällsgrupper. Framför allt spred sig bruket i vida kretsar i städerna, också i lägre socialgrupper. På landsbygden var fortfarande större delen av befolkningen utan släktnamn; det finns dock exempel på att hantverkare och bruksarbetare bar släktnamn. Inte förrän i mitten av 1800-talet började folk utanför städerna att använda släktnamn. Först i början av 1900-talet vi kan tala om ett allmänt bruk av släktnamn hos hela befolkningen.

Patronymikon

Ett tidigt och vanligt sätt att identifiera en person var att till förnamnet lägga ett patronymikon. Man tog helt enkelt faderns förnamn, till exempel Johan, och la till -son, till Johansson, respektive -dotter, till Johansdotter. Namnen var till en början inte ärftliga utan växlade beroende på faderns förnamn. Det här förblev böndernas och de lägre sociala gruppernas namnbruk under 1600-talet och framåt. Under senare hälften av 1800-talet kom dock son-namnen att bli ärftliga och därmed släktnamn. Det innebar att även kvinnor fick släktnamn som slutade på -son och att dotter-namnen mer eller mindre försvann ur vårt namnskick.

När det blev ett allmänt bruk med släktnamn i början av 1900-talet var det många som behöll sitt son-namn som släktnamn. Det var ganska naturligt för många att ta eller behålla ett son-namn eftersom traditionen med patronymikon var så stark på landsbygden. I den patriarkala strukturen var det också självklart att det var son-namnen som blev släktnamn och inte dotter-namnen.

Än i dag dominerar son-namnen vårt namnskick och de 16 vanligaste efternamnen är son-namn. De bärs av tillsammans 1,75 miljoner svenskar. Sedan 1982 är det dock möjligt att skapa ett dotter-namn som efternamn. Först gällde detta endast kvinnor men i den senaste namnlagen från 2017 kan även män anta efternamn på -dotter.

Vanligaste efternamnen i Sverige år 2020

  1. Andersson
  2. Johansson
  3. Karlsson
  4. Nilsson
  5. Eriksson
  6. Larsson
  7. Olsson
  8. Persson
  9. Svensson
  10. Gustafsson

Källa: Statistikmyndigheten SCB Länk till annan webbplats.

Adelsnamn

De allra äldsta exempel på adelsnamn vi känner till är från 1300-talet. Exempel på tidiga adelsnamn är Bonde, Puke och Trolle, som ursprungligen har fungerat som binamn. Det är först under 1600-talet som det blev ett mode bland alla nyadlade att använda sammansatta namn, ofta ganska pråliga, som släktnamn. Några exempel är Drakenberg, Gyllenstierna och Ekeblad. Vissa språkliga element blev typiska för adligt namnskick, som förlederna Gyllen-, Rosen- och Stiern- och efterleden -felt, -sköld och -stierna. Det fanns stort utrymme till variation i skapandet av nya namn, samtidigt som namnen uttryckte en grupptillhörighet och exklusivitet. På så vis speglade namnen det svenska stormaktssamhället och passade in i den samtida barockstilen.

Många adelsnamn utgår från vapenskölden, vare sig denna är gammal eller skapad vid adlandet. Exempelvis har släkten Lillieström ett vapen med liljor och strömmar. Andra tog fasta på sitt ursprung före adlandet, som Bråkensköld, vars namn var Bråk innan han blev adlad, eller Stiernhöök, som härstammade från orten Hökbacken.

Det tyska inflytandet på våra adelsnamn var stort. Ett tydligt uttryck är von som i svenskan kom att bli ett adelsprefix. I tyska namn föregick von ofta ett namn på ett gods medan det i svenskan endast fungerade som en markör för ett adelsnamn. Ett exempel på det är Carl Linnæus som vid adlandet 1761 ändrade sitt namn till Carl von Linné.

Genom olika förordningar och bestämmelser har adelsnamnen haft ett särskilt skydd ända in i våra dagar. Under hela 1900-talet har det i princip inte varit möjligt att bilda efternamn som påminde om adelsnamn. I dag finns inget sådant uttalat skydd utan det står var och en fritt att bilda adelsklingande namn, med vissa restriktioner, om man så önskar.

Lärda namn

De första att bruka lärda namn var präster, universitetslärare, studenter och skolelever, som i samband med sina studier bytte ut eller ändrade sitt patronymikon för att vara en del av det antikiserande efternamnsmönster som förekom inom det lärda Europa. Den latinska ändelsen -us eller det grekiska -ander brukades flitigt. De lärda använde sig gärna av namnet på sin hemort, ibland i översättning till latin eller grekiska. Några exempel är Floderus (från Floda) samt Kjellander och Fontelius (från Källhult, i det senare fallet via latinets fons 'källa'). Även patronymiska namn som Svenonius (till Sven) förekommer. Bruket sprider sig framför allt från mitten av 1600-talet.

Under 1700-talet upplevdes namnen på -us som omoderna; de latinska ändelserna slopades och namnen förkortades. På så vis ändrades Nobelius till Nobel och Forsenius till Forsén. Troligen skedde det här under påverkan från franskan, men den förkortade formen blev även lättare att använda i vardagen. Snart kunde namn bildas direkt med hjälp av ändelser som ‑ell, ‑én och ‑in.

Borgerliga släktnamn

De borgerliga släktnamnen började uppträda på 1600-talet efter mönster från de sammansatta adelsnamnen och tyska namn. Tidiga exempel är Sparrman och Gråberg. Istället för exklusivt adliga efterleder som -skjöld och -stjärna valde man till exempel ‑man, -berg, -gren, -qvist och -lund. Vad efterleden hade för betydelse var av mindre vikt. Som förled användes ofta en del av något ortnamn, gärna från hemtrakten. Så kan exempelvis Bredström vara bildat till Bredvik, Forsman till Forsnäs och Almgren till Almby. De borgerliga släktnamnen kunde också vara osammansatta, som Berg, Holm och Lind, eller avledda, som Bergling.

Våra vanligaste efternamn i dag är, tillsammans med namn på -son, just borgerliga släktnamn. Namntypen kan sägas vara ett kännetecken för ”typiskt” svenska efternamn.

Soldatnamn

En mycket speciell grupp av efternamn är soldatnamnen. Bruket av särskilda soldatnamn växte fram successivt och var fullt utvecklat en bit in på 1700-talet. Soldaterna på landsbygden utgjorde en egen socialgrupp och de bar särskilda efternamn, som närmast kan ses som tjänstenamn. Namn som förknippas med soldater är exempelvis Rask, Svärd, Tapper och Modig men de kunde också ha namn som Selander, Molin och Lundgren. De här namnen var ofta bildade efter rotens namn, alltså namnet på den by som underhöll soldaten. Även mer kreativa namn som Bonjour, Cupido, Venus och Bråttom förekom.

Varje soldat, dragon, ryttare och båtsman antecknades med namn, nummer och kompani. Det synes ha varit befälet som skötte namngivningen men soldaterna tycks ha kunnat påverka sitt namn i viss mån, vilket framgår av rullorna från 1800-talet, där man ibland kan läsa ”Begär att få heta…”. Till att börja med var namnet kopplat till själva sysslan att vara soldat, så när en person slutade sin soldattjänst övertogs både uppdraget och namnet av efterträdaren. På 1800-talet blev det dock allt vanligare att soldater behöll namnet efter avskedet och att även barnen kunde omnämnas med det. På så vis kunde en del soldatnamn bli efternamn, och då även sådana som normalt inte brukades i det civila namnskicket, till exempel Hurtig, Modig, Rask, Sabel och Tapper.

Gårdsnamn

Till skillnad från andra exempel på efternamn placeras ett gårdsnamn inte sist, utan först av alla namn en person har. Exempel på typiska gårdsnamn är Matspers, Tupp, Utby, Smed och Liss. De sätts alltså framför ett förnamn, som Smed Johan och Liss Malin. Det var till att börja med ett muntligt sätt att omnämna personer och har varit spritt i Dalarna och på många andra håll. Under senare delen av 1600-talet dyker de upp i olika officiella skrifter i Dalarna, där namnen med tiden fick status som en typ av släktnamn. Så en person som skrevs Öst Per Persson var medlem av släkten Öst och hade anknytning till Östgården, där han troligen var född.

Gårdsnamnen kan ha sina rötter i förnamn, soldatnamn, ortnamn, uttryck för en specifik egenskap eller en yrkesbeteckning, men de två sistnämnda hör till ovanligheterna. Det utvecklades som ett lokalt bruk av släktnamn i Dalarna och var förhärskande ända till 1800-talets slut. Behovet att visa släktskap till jordägande synes ha varit en drivkraft till namnbruket.

Inflyttade efternamn

Flera språk har haft inflytande på vårt efternamnsskick. Det gäller såväl uppkomsten som framväxten av efternamn. Framför allt har tyskan, franskan, danskan och norskan haft stor betydelse men även slaviska och engelska namn finns bland våra etablerade namn. I tillägg till inhemska finskspråkiga namn finns också finska efternamn som härrör från invandring, till exempel Virtanen och Turunen. I många fall handlar det om inflyttade namn, alltså namn som har kommit via invandrare, och som sedan har spridit sig och verkat som förebilder i skapandet av nya efternamn.

En undersökning av de efternamn som har kommit till Sverige genom 1900-talets invandring, visar att några av de absolut vanligaste invandrade efternamnen i dag, alla med över 2 000 bärare, är arabiskspråkiga, till exempel Ali, Ahmed och Hassan. Att arabiska namn har så stor dominans beror både på att Sverige har många invånare med rötter i arabländerna, och på att arabiska namn är mycket vanliga även bland icke-arabisktalande inom den muslimska världen. Andra viktiga givarspråk är serbiska/bosniska/kroatiska, som Jovanović och Petrović, turkiska, som Demir och Yılmaz, albanska, som Krasniqi och Gashi, spanska, som González och Rodríguez och persiska, som Ghaderi och Khosravi.

Lagar och förordningar

Användandet av efternamn har reglerats i flera olika förordningar och lagar. År 1901 kom den första svenska släktnamnsförordningen som slog fast att alla ska ha ett efternamn (eller släktnamn som det då kallades). 1963 kom den första heltäckande namnlagen, som bland annat vidgade rätten till att byta efternamn. 1982 kom en ny namnlag som hade till målsättning att den enskilde i så stor utsträckning som möjligt skulle få bestämma vilket namn hen ville ha. Samtidigt ersattes termen släktnamn av efternamn.

Sedan 2017 har vi en ny lag om personnamn. I den understryks fortfarande individens frihet att välja ett passande namn men också det allmänna intresset av stabilitet i namnskicket. Kravet på namnens språkliga utformning har skärpts något och ett nybildat efternamn får inte likna ett redan befintligt i för stor utsträckning. En nyhet är att alla efternamn med fler än 2000 namnbärare är fria att ta som efternamn, vilket innebär att våra vanligaste efternamn kan antas av den som så önskar.

Lästips om efternamn

Blomqvist, Marianne, 1993: Personnamnsboken. Helsingfors.

Brylla, Eva: Andersson, Pettersson, Lundström och ... Beachman. Om nordiska efternamn i sin europeiska omgivning.

Brylla, Eva: Ursäkta, hur var namnet? Personnamn i praktiskt bruk. Uppsala.

Brylla, Eva & Entzenberg, Sonja, 2008: Brodström, Melchezedec och Vikenstjerna. Tradition och förnyelse i nybildade svenska efternamn. I: Nordiska namn – Namn i Norden. Tradition och förnyelse. Handlingar från Den fjortonde nordiska namnforskarkongressen i Borgarnes 11–14 augusti 2007.

Entzenberg, Sonja: Gemensamt efternamn eller var sitt? En studie av gifta Uppsalapars efternamnsval. I: Namn. Hyllningsskrift till Eva Brylla den 1 mars 2004.

Frändén, Märit, 2021: Lundén, Lundin, Lundell. Om tre svenska efternamntyper Länk till annan webbplats.. I: Namn och bygd 108. S. 115—156.

Frändén, Märit: »Att blotta vem jag är». Släktnamnsskick och släktnamnsbyten hos samer i Sverige 1920–2009 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Uppsala. (Namn och samhälle 23.)

Frändén, Märit: Nittio och ett år av namninvandring. Något om Sveriges invandrade efternamn Länk till annan webbplats.. I: Studia Anthroponymica Scandinavica, ISSN (nr 31). 

Gillingstam, Hans 1971: Slektsnavn. Sverige. I: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid.

Larsson, Inger: Gårdsnamnen i Dalarna – ett inhemskt släktnamnsskick. I: Personnamn och social identitet. Handlingar från ett Natur och Kultur-symposium i Sigtuna 19–22 september 1996.

Peterson, Lena: Metronymika i Sverige under medeltiden. I: Uppsalastudier i namnforskning.

Ryman, Lennart, 2002: Salanus, Tunström och Sporrong. Tillnamnsbruk och framväxten av släktnamn i Uppland. Umeå. (Anthroponymica Suecana 13.)

Ryman, Lennart 2015: Nya attribut – nya namn. Namnfraser ca 1500 och ca 1700 – en jämförelse. I: Studia anthroponymica Scandinavica 33. Länk till annan webbplats.

Utterström, Gudrun, 1994: Släktnamn i Sverige för hög och för låg. En historisk betraktelse. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift.

Utterström, Gudrun, 1998: Släktnamn och social identitet – en studie i svensk ståndscirkulation. I: Personnamn och social identitet. Handlingar från ett Natur och Kultur-symposium i Sigtuna 19–22 september 1996. Red. av Thorsten Andersson, Eva Brylla & Anita Jacobson-Widding. Stockholm. (Kungl. Vitterhets-, historie-och antikvitetsakademien. Konferenser 42.).

Utterström, Gudrun, 2000: Svenska adelsnamn – uppkomst och utveckling. I: Studia anthroponymica Scandinavica 18.

Wahlberg, Mats, 1990: Svenska soldatnamn. En forskningsöversikt. I: Studia anthroponymica Scandinavica 8.

Valtavuo-Pfeifer, Ritva, 2000: Svenska efternamnstyper i Finland. I: Studia anthroponymica Scandinavica 18.

Länkar

Statistikmyndigheten SCB: De naturliga efternamnen Länk till annan webbplats.