Sekelskiftets kvinnonamn

När Svenn-Ant-Peter-Bejata blev Bejata Pettersson. Namn kan fungera både som status- och relationsmarkör. Det märks tydligt när man kikar på den stora namnvariationen bland kvinnor vid förra sekelskiftet.

Höns-Lassen och Svänn-Ant-Peter-Bejata

Pär-Ols, Karl-Ant eller Svänn-Ant-Peter-Bejata – så kunde personer omtalas till vardags på Öland under 1800-talet. Förnamnet räckte långt, men ibland behövdes mer för att identifiera en person. Därför var det vanligt att göra ett tillägg med faderns namn som exemplen ovan visar. Ända upp till fyra släktled kunde redovisas på detta sätt.

Vem som var fadern framgick tydligt och i det lilla samhället identifierades de flesta i relation till sina fäder. Ibland lades också bostadsortens namn till, och namnet kunde då bli Höns-Lassen (från Hönstorp), Lass-Petter i Lindby och Oll-Nils på Ottenby. Att använda på ansågs vara en lite tjusigare variant.

I Isofs arkiv finns uppteckningar av öländska personnamn från 1880-talet. Genom dessa går det att få en glimt av vardagsanvändandet av namnen, men i kyrkböckerna framträder något annat. Här syns ett mer officiellt namnbruk med ett annat syfte – det som så småningom blev grunden till det svenska släktnamnskiktet. I kyrklängden blev Svenn-Ant-Peter-Bejata kort och gott Bejata Pettersdotter, och så småningom när namnen på -dotter minskat övergick det till Bejata Petersson.

Ida Karolina Olsdotter eller Ida Karolina Olsson?

Ett exempel på variationen av namnen på -dotter och -son var Ida Karolina Olsdotter från Resmo. Hon gifte sig 1894 och noterades då med sitt fadersnamn, det vill säga faderns förnamn Olof med tillägg av -dotter. Det stämmer helt överens med den namntradition som syns i kyrkböckerna och som delvis speglar det muntliga omtalet. En familj hade inget gemensamt släktnamn, utan var och en omnämndes med faderns förnamn plus -dotter eller -son. Efter giftermålet noterades dock Ida Karolina med Olsson, något märkligt med tanke på att hon var en kvinna.

Ida Karolina Olsdotter/Olsson är en fin illustration av de förändringar som det officiella namnskicket genomgick på Öland vid förra sekelskiftet. Vid periodens början var fadersnamn på -dotter det absolut vanligaste tillnamnet för en kvinna men i slutet av 1890-talet slutade man använda namn på det sättet. Under en tid förekom ett variationsbruk som innebar att en kvinna kunde omskrivas både med -dotter och -son i olika sammanhang. De båda varianterna förekom sida vid sida tills det kvinnliga bruket av fadersnamn på -son tog helt över. Fadersnamn på -dotter försvann succesivt i det öländska namnskicket till förmån för -son. Helt i linje med namnskicket i övriga Sverige.

Nya efternamn – verktyg för klassresa

Samtidigt som denna förändring genomgick tillnamnsbruket en annan stor omvandling, nämligen att allt fler familjer antog ett gemensamt släktnamn. I början av 1900-talet valde allt fler familjer ett gemensamt släktnamn, som alla i familjen skrevs med. Det kunde vara faderns son-namn eller namn av typen Lundström och Sjögren.

Namnen på -dotter uppfattades vid sekelskiftet som ett lantligt bruk och övergången till son-namn innebar en viss social markering. Det ansågs helt enkelt som lite finare med det kvinnliga bruket av son-namn. I det utvecklade patriarkala systemet uppvärderades son-namnen medan den kvinnliga varianten -dotter försvann, möjliggjort av den sociala strukturen. Påfallande många av kvinnorna som var födda utom äktenskapet valde dock att bruka tillnamn av typen Lundström och Sjögren. Därmed bröt de med det lantliga namnmönstret i sin strävan efter en ny social status.