Vilket eller vilka efternamn väljs vid giftermål?
I Sverige finns idag många möjligheter för ett gift par att välja vilket eller vilka efternamn de ska ha som officiella namn. Vems namn har högst status? Här presenterar jag statistik för olikkönade par utifrån de olika valmöjligheterna i de två senaste namnlagarna. Jag återkommer i en senare text om samkönade pars namnval.
Bild av Zoltán Kalmár från Pixabay.
Namnlag från 1983 med fler möjligheter
I den namnlag som började gälla 1983 kunde makar för första gången i jämställdhetens tecken fritt välja att anta antingen mannens eller kvinnans efternamn som sitt gemensamma. Tidigare hade i normalfallet bara hustrun kunnat byta till makens namn, ett byte som blivit det vanliga bruket under 1900-talet, även om hustrun sedan 1963 kunnat bära sitt efternamn i kombination med makens. Från 1983 blev det också möjligt att utan särskild ansökan få behålla sina respektive efternamn. En tredje ny möjlighet var att en av makarna omvandlade sitt tidigare efternamn till ett mellannamn och lade till den andra partens efternamn som sitt egentliga efternamn. Det var inte möjligt att ha dubbla efternamn – även om många räknade mellannamnet som en del av efternamnet.
Nu gällande namnlag (PNL 2016)
I den nu gällande namnlagen (giltig från 1/7 2017) har möjligheten att anta ett mellannamn strukits. I stället har dubbla efternamn införts så att bådas ogiftnamn kan bilda ett gemensamt namn inom ett äktenskap, med eller utan bindestreck. Det är fortfarande fritt att välja att ta endera makens efternamn som sitt gemensamma eller för båda att behålla sina respektive tidigare efternamn.
Samlad statistik över namnval
Det har inte funnits någon samlad statistik över vilka val som par gjort vid giftermål under de senaste 40 åren i Sverige. Förra året gav Isof därför i uppdrag till Statistiska Centralbyrån (SCB) att sammanställa en sådan statistik baserad på uppgifter över giftermål gjorda vart femte år mellan 1985 och 2020. Det totala antalet giftermål varierar mellan 44 000 år 2010 och 31 000 år 1995.
Förhållandena 1985–1995
Siffrorna för 1985 visar att i närmare 85 % av äktenskapen tog kvinnan mannens efternamn (och av dem behöll en femtedel sitt tidigare namn som mellannamn). Den näst största gruppen, 10 %, föredrog att behålla sina respektive efternamn. Endast 2 % valde att utnyttja den nya möjligheten att låta kvinnans efternamn bli det gemensamma. Under återstoden av 1900-talet var siffrorna ungefär desamma; i något färre äktenskap valde kvinnorna att anta mannens efternamn och något fler män antog kvinnans. Andelen som tog ett nytt gemensamt efternamn ökade sakta till 3 % år 1995.
Situationen 2000–2015
Från år 2000 började proportionerna mellan de olika möjligheterna att ändras. Särskilt alternativet där båda behåller sina efternamn ökade, medan andelen äktenskap där kvinnan tar mannens namn fortsatte att minska. År 2015, det sista undersökningsåret under den äldre namnlagen, valde 54 % av paren att låta mannens efternamn vara det gemensamma. I en femtedel av de äktenskapen hade kvinnan kvar sitt ogiftnamn som mellannamn. Samma år behöll parterna sina respektive namn i 31 % av äktenskapen.
Förhållandena 2020
I den nu gällande namnlagen ges som sagt paren rätt att anta ett gemensamt dubbelt efternamn. Inte fler än 3 % av de nygifta paren 2020 valde dock detta alternativ. För första gången under perioden utgjordes den största gruppen av par där båda behållit sina respektive namn. Hela 44 % valde det alternativet. Andelen äktenskap där kvinnan antog mannens namn hade sjunkit till knappt 33 % medan knappt 6 % av männen bytte sitt efternamn mot makans. Att mannens namn fortfarande ses som viktigare belyses ytterligare av att i 6 % av giftermålen lade kvinnan till mannens namn som del av ett dubbelt efternamn, medan bara 0,6 % av männen gjorde motsvarande. Möjligheten att visa samhörighet genom att ta ett nytt efternamn utnyttjades av drygt 4 % av paren, en siffra som varit ganska konstant under 2000-talet.
Diskussion
Hur kan den här utvecklingen mot att färre kvinnor byter namn förklaras? Att andelen par som behåller sina respektive efternamn har blivit så stor kan delvis bero på att detta i många invandrade kulturer är det vanliga namnbruket. En ytterligare orsak kan vara att giftermålsåldern är högre, så att flera personer har hunnit bli kända under sina respektive ogiftnamn och att det då inte upplevs som önskvärt att byta. Om kontrahenterna varit gifta tidigare kan också ha betydelse för namnvalet. Siffrorna från år 2020 visar dock att någon totalt likställd status mellan namnen i ett äktenskap inte har utvecklats, eftersom det fortfarande är ungefär fem gånger vanligare att kvinnan byter ut sitt namn mot mannens än tvärtom.
M tar Ks = Mannen tar kvinnans efternamn (inkl. behåller sitt som mellannamn). K tar Ms = Kvinnan tar mannens efternamn (inkl. behåller sitt som mellannamn). Dubbelnamn finns bara för 2020 eftersom detta tilläts först enligt NL 2016, giltig från 1/7 2017. De fall där bara en av parterna tagit dubbelnamn ingår i kategorierna M tar Ks respektive K tar Ms. Källa: SCB. Registret över totalbefolkningen 31/12 aktuellt år samt 31/12 året innan aktuellt år.
Många frågor återstår
Den här rent kvantitativa statistiken väcker fler frågor än svar. För att kunna besvara dem skulle de här siffrorna behöva kompletteras med uppgifter om parens ålder, om det är deras första äktenskap eller om de varit gifta tidigare. En regional fördelning vore också intressant att ta del av, liksom om kontrahenterna är födda i Sverige eller utrikes.
