Modersmålsundervisning

Modermålsundervisning, det vill säga undervisning i en elevs förstaspråk, om det är ett annat språk än svenska, har stor betydelse för utvecklingen av ett barns identitet, begreppsutveckling och språk.

Förstaspråk och andraspråk hör ihop

Forskning visar att förstaspråket har stor betydelse för utvecklingen av ett barns identitet, begreppsutveckling och språk. Barn som har lärt sig läsa på sitt förstaspråk har lättare att lära sig läsa också på ett andraspråk, eftersom de redan har förstått hur till exempel bokstäver och ljud eller tecken och begrepp hänger ihop. Därför är det en fördel om flerspråkiga barn får undervisning också på sitt förstaspråk. Forskning visar också att kunskap man förvärvar på ett språk förs över till ett annat.

I det svenska skolsystemet finns därför modersmålsundervisning, vilket är språkundervisning på ett språk (annat än svenska) som eleven talar hemma. Kunskaperna som eleverna får i modersmålsämnet gör det lättare för dem att följa med i undervisningen i andra ämnen, som ju sker på svenska. Goda kunskaper i modersmålet ger alltså bättre förutsättningar för att lära sig svenska och andra skolämnen.

Modersmålsundervisning – en rättighet

Modersmålsundervisning finns i dag inom flera språk, under läsåret 2011/12 pågick undervisning i 111 olika språk.

Elever med annat modersmål än svenska har rätt att få modersmålsundervisning. För att kommunen ska vara skyldig att anordna modersmålsundervisning krävs:

  • att eleven har en vårdnadshavare som har ett annat modersmål än svenska
  • att eleven har grundläggande kunskaper i språket och språket ska vara ett dagligt umgängesspråk i hemmet
  • att det finns minst fem elever i kommunen som vill ha undervisning i ett och samma språk
  • att det finns en lämplig lärare som kan undervisa.

De nationella minoriteterna har större rätt till modersmålsundervisning: skolan är skyldig att ordna det om en elev vill ha det. Det finns inga krav på förkunskaper i språket: en elev
behöver alltså inte kunna någon jiddisch för att få modersmålsundervisning om man tillhör den nationella minoriteten judar. Det ska också gå att byta ut ett modernt språk som till exempel spanska mot det nationella minoritetsspråket om man tillhör en nationell minoritet.

Ett gemensamt problem för de nationella minoritetsspråken och övriga minoritetsspråk är att det finns så få lärare som kan undervisa i dem. Det innebär att alla elever inte får modersmålsundervisning även om de har rätt till det.

Skolspråket tar tid

Barns andraspråksinlärning kan tyckas gå fort. Bara efter några månader på en svensk förskola kan till exempel ett syriskt barn låta förvånansvärt likt ett barn som har svenska som sitt förstaspråk. Barn lär sig snabbt att låta som infödda talare och att hantera vardagliga sociala situationer. Men flerspråkiga barn behöver mer stöd för att utveckla språket och förståelsen. De kan prata om saker som finns i rummet och om konkreta händelser, men kanske inte om abstrakta ting eller upplevelser utanför vardagen. Svensktalande barn har övat sig på till exempel sagor och andra berättelser hemifrån på svenska, medan barn med andra förstaspråk har de kunskaperna på sitt första språk. För att klara sig i skolan behöver barn och unga ett skolspråk, det vill säga det ordförråd och de grammatiska strukturer som skolämnena senare kräver. Även de barn som låter som nästan infödda får ofta problem med skolspråket. Att lära sig ett nytt språk går inte så snabbt att det kan klaras av under en introduktionsperiod. Ett skolspråk tar 4–8 år att utveckla.

Modersmålsundervisning i 50 år

Modersmålsundervisning infördes i Sverige redan i slutet av 1960-talet men var till en början ett frivilligt åtagande från kommunernas sida och gällde bara elever med finska som modersmål. Bakgrunden var att Sverige under 1960-talet hade en ökad arbetskraftinvandring från framför allt Finland.

Möjligheten för elever med andra modersmål än finska att få undervisning i sina respektive språk infördes 1966 i samband med en skrivelse från Skolöverstyrelsen (nuvarande Skolverket). Beslutet innebar att enskilda elever med andra modersmål kunde få undervisning i sitt modersmål och stödundervisning i svenska om de saknade svenskkunskaper, och om de lokala skolmyndigheterna ansåg att behovet fanns.

Skyldigheten för kommunerna att erbjuda modersmålsundervisning infördes först i och med hemspråksreformen 1977. Reformen innebar att flerspråkiga elever som önskade modersmålsundervisning och studiehandledning i sitt modersmål kunde få det (om det fanns tillgång till en lämplig lärare, vilket inte alltid var fallet). Villkoret för att få undervisning var att språket skulle vara ett levande inslag i hemmet, ett villkor som tio år senare ändrades till att gälla elever som hade minst en vårdnadshavare med ett annat modersmål än svenska och som hade språket som dagligt umgängesspråk.

Under 1990-talet skärptes kraven ytterligare och från 1991 blev kommunerna skyldiga att anordna modersmålsundervisning om det i kommunen fanns minst fem elever som önskade undervisning i samma språk.

Länkar och lästips

Nationellt centrum för svenska som andraspråk: Modersmålsämnets betydelse för individ, skola och samhälle Länk till annan webbplats. (oktober 2020)