Undervisning på andra språk än elevernas förstaspråk är vanligt, även i Sverige i dag. Men kan lärarna bedöma elevens kunskaper i ett ämne oberoende av den språkliga förmågan? Nej, visar forskning, språket blir ett hinder för elevernas tillgång till ämnesundervisningen.

Det är ett privilegium som vi ofta inte tänker på att få gå i skolan och undervisas på sitt modersmål, eller förstaspråk, som det ofta kallas. Fördelen med det är att man inte behöver lära sig språk och ämneskunskaper samtidigt. Språket har man redan med sig, och den kunskap som behöver fyllas på där är ofta de ämnesspecifika termer som ingår som en del av utbildningen. Många elever i världen har det inte så här. De undervisas av olika skäl på språk som de inte har vuxit upp med. Många elever i Sverige känner också igen den situationen.

En ny avhandling från Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet, Assessment in Multilingual Schools (2020), tar upp frågan om undervisning på andra språk än förstaspråket utifrån ett bedömningsperspektiv. Kursmål och betygskriterier för skolans ämnen bygger på att eleverna har goda kunskaper i undervisningsspråket. När så inte är fallet ställs lärarna inför ett problem: Hur bedömer man elevens kunskaper i ämnet oberoende av den språkliga förmågan? Reierstam har undersökt det här i två olika typer av elevgrupper. En delstudie är genomförd i en skola med så kallad språk- och kunskapsintegrerad utbildning, där undervisningsspråket huvudsakligen är engelska. Den andra delstudien är genomförd i en skola där många elever är andraspråkstalare av svenska.

Lärarna i de två delstudierna har liknande problem vid bedömning, nämligen en önskan att inte bedöma elevernas språk utan deras ämneskunskaper. Men språket är ett av de viktigaste redskapen för att såväl ta till sig utbildning som för att sedan kunna visa sina kunskaper. Oavsett lärarnas intentioner blir språket alltså ett hinder för många elever och alla får därmed inte samma tillgång till ämnesundervisningen och bedöms inte heller utifrån samma förutsättningar, skriver Reierstam.

Reierstams forskning ligger i linje med vad tidigare forskning visat om engelskspråkiga klasser med integrerad språk- och ämnesundervisning. En studie av Maria Lim Falk (2008) visar att eleverna interagerar minde när det krävs av dem att de ska tala engelska, vilket i sin tur antas leda till en sämre förståelse för ämnet.

Tidigare forskning om andraspråkstalande barn i svenska skolor visar att de ofta har svårt att förstå skolämnenas språk. Lärarna och litteraturen förklarar visserligen de svåra ord som förknippas med ämnet i fråga, men mer generella akademiska ord som strävan och exploatera, som inte förekommer i vardagsspråket men inte heller är direkt ämnesspecifika, flyger under radarn. Eleverna riskerar därmed att missförstå samband och förlopp i historieundervisningen, skriver språkforskaren Lotta Olvegård (2014) i sin avhandling.

Problemen kan tyckas olösliga. Men det finns saker att göra. Reierstam föreslår att en tydligare språkpolicy för skolan skulle vara till hjälp. En möjlighet är att ge lärarna ansvar för ämnesspråkets utveckling hos eleverna. Det skulle kräva mer kunskaper om språkutveckling och flerspråkighet även hos lärare i andra ämnen än språk. Ett ökat samarbete mellan ämnen är ett annat förslag som förs fram. Om utbildningen i skolans undervisningsspråk och övriga skolämnen integreras mer, ökar möjligheten till förståelse för alla elever i skolan.

/Sofia Tingsell