Dialekter förr och nu

Från dialektsplittring till dialektutjämning – de svenska dialekterna har en lång historia.

Inspelning Slåtteråsen, Rödön, Jämtland i augusti 1948. På bilden från vänster: Anders Kilian, Emma Pettersson, Einar Granberg och Anders Eriksson.

Isof började spela in olika svenska dialekter på 1930-talet. Ofta intervjuades äldre personer på landsbygden som talade gammaldags lokal dialekt. På bilden en grammofoninspelning på Rödön i Jämtland augusti 1948. Foto: Folke Hedblom/Isof (arkivnummer 19725).

Svenska sedan 800-talet

Svenska språket har ur historiskt perspektiv genomgått stora förändringar som har avlägsnat det från det nordiska fornspråk som det en gång har utvecklats ur. De äldsta runstenarna i Norden visar att språket var ganska enhetligt under urnordisk tid, men relativt tidigt kan man urskilja skillnader mellan östnordiskt språk och västnordiskt språk. Från och med 800-talet räknar man runsvenska som ett separat språk.

Dialektsplittringens tid

De språkliga förändringarna ledde med tiden till att svenskan, i likhet med danskan och norskan, har splittrats i dialekter. Denna process kallas för dialektsplittring.

I vissa fall har en språkförändring medfört olika resultat i olika delar av landet. I andra fall har en nyhet bara slagit igenom på en del håll och på andra håll har då mycket gamla drag bevarats långt fram i tiden. Dialektsplittringen är alltså en följd av att processerna inte varit desamma överallt.

Äldre fornsvenska räknar man med från ungefär mitten av 1200-talet och från denna tid härrör de äldsta kända handskrifterna på svenska. Tidiga handskrifter är landskapslagarna och redan här kan man märka vissa dialektskillnader. Under äldre fornsvensk tid genomfördes flera genomgripande förändringar i ljudsystemet och i ordböjningen. Förändringarna kunde ge olika resultat i olika delar av det svenskspråkiga området och på vissa håll inträffade inte alls någon förändring.

Exempel på ljudförändring är att det fornsvenska vika (med kort i och kort k) ’vecka’ blev vikka i bland annat Uppland men veka (med långt e) i bland annat Västergötland. Än i dag finns det personer som använder dessa uttal. I delar av Dalarna kan man i dag träffa på personer med uttalet viku (med kort i och kort k). Detta är ett exempel på en oförändrad form; viku är nämligen ursprungligen en fornsvensk böjningsform (ackusativ) av vika.

Språket har sedan fortsatt att utvecklas, i samma riktning på vissa håll, i olika riktning på andra håll och på en del håll höll man fast vid en del av de äldre dragen. Kanske var skillnaderna mellan de olika svenska dialekterna som störst under 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

Dialektutjämningens tid

Det senaste seklets omvälvande samhällsutveckling har medfört stora språkliga förändringar. Dialekterna har gått från att vara utpräglat lokala språkvarianter med många specifika särdrag, till att bli mer lika varandra över större regioner och mindre särpräglade. Denna förändringsprocess, ofta kallad dialektutjämning, tog ordentlig fart i Sverige från efterkrigstiden.

Olika grad och hastighet

Dialektutjämningen berör alla delar av en dialekt, det vill säga uttal, ordförråd och böjningssystem. Olika delar förändras dock i olika grad och hastighet. Till exempel förändras dialekternas melodi, både ordmelodi och satsmelodi, väldigt långsamt, medan ord och uttryck däremot kan växla snabbt. Ord för företeelser som har försvunnit ur kulturen försvinner också ut ur språkbruket, samtidigt som ord för nya fenomen kommer in.

Ökad rörlighet påverkar

Den kraftigt ökade rörligheten i samhället är troligen det som har haft störst påverkan på dialektutjämningen. Även långt tillbaka i tiden reste och flyttade folk naturligtvis från sin hembygd och träffade personer som talade annorlunda än de själva, men förflyttningen sker i mycket större omfattning nu än tidigare och över längre avstånd.

I dagens samhälle kommer de flesta i daglig kontakt med personer som har en annan språklig bakgrund än de själva. Utpräglat lokala dialekter fungerar inte längre som fullgoda kommunikationsmedel.

Splittrande och likriktande krafter

Man brukar tala om splittrande krafter i kontrast mot likriktande krafter som var för sig bidrar till att utveckla och utforma såväl språket som dialekterna i Sverige.

Med splittrande krafter menas att språkanvändare i vissa situationer har en strävan att skilja ut sig från dem, det vill säga en önskan om att odla sin särart och genom sitt sätt att tala markera en skillnad mot andra. Med likriktande krafter menas att språkanvändare i vissa situationer har en strävan att närma sig ett vi, det vill säga en önskan om att ingå i en större gemenskap och genom sitt sätt att tala markera en samhörighet med andra.

Blandning av nytt och gammalt​

I alla dialekter finns det en blandning av nyheter och ålderdomligheter i förhållande till fornspråket. Den här blandningen av nytt och gammalt ser olika ut i olika språkliga varianter och det har gett skillnader i uttal, ordförråd och meningsuppbyggnad. Skillnaden ligger oftast i vad som är gammalt och vad som är nytt och hur detta tar sig uttryck i en specifik dialekt eller i standardspråket. I sin önskan att antingen odla sin särart eller att ingå i en större gemenskap har språkanvändare alltså valt att använda sig av de språkliga nyheterna och ålderdomligheterna på olika sätt i sitt tal och på så vis har dialektskillnader uppkommit.

Frågor om språkförändring

Varför förändras (det svenska) språket?

Ett levande språk förändras alltid. Det hänger ihop med en grundläggande egenskap hos alla levande språk, nämligen att de alltid uppvisar stor variation. Det svenska språk som vi möter och använder varje dag – exempelvis när vi samtalar med familj och vänner, håller föredrag i skolan, läser tidningen, skriver ett mötesprotokoll, småpratar med grannen, använder Facebook eller ringer en myndighet – ser ut på många olika sätt. Vårt språkbruk varierar också med var vi är uppväxta, vilken social tillhörighet vi har, vad vi studerar eller arbetar med, vilken generation vi tillhör etc.

I denna variation finns grogrunden till språklig förändring. En nyhet i språket, som ett förändrat uttal eller ett nytt ord, kanske börjar användas av en liten grupp språkbrukare, i vissa situationer. Ofta kan det stanna där – det nya uttalet eller ordet sprids inte vidare utan stannar inom den mindre gruppen. Men ibland börjar andra språkbrukare också använda nyheten, i fler sociala sammanhang.

Under en lång tid kan då till exempel ett nytt uttal användas sida vid sida med ett äldre uttal, men till slut kanske det äldre uttalet slutar att användas. Först då kan vi säga att en språkförändring har ägt rum. Språkförändringar är ofta långsamma och många gånger märker inte språkbrukarna själva att de är mitt inne i en förändringsprocess.

Hur snabbt – eller långsamt – går språkförändringar?

Många språkförändringar tar lång tid och språkbrukarna märker kanske inte själva att en förändring håller på att ske. Ofta börjar processen väldigt långsamt. När den språkliga nyheten använts ett tag kanske den börjar spridas och användas av fler och fler språkbrukare i fler och fler situationer, och då kan förändringen ta ett stort kliv framåt. Innan den språkliga nyheten har tagit över och det äldre alternativet helt har kommit ur bruk kan det dock gå lång tid.

Mindre genomgripande och snabbare språkförändringar sker exempelvis när existerande ord får nya betydelser och nya användningsområden. Adjektivet häftig till exempel har under 1900-talet gått från att framförallt betyda 'plötslig' eller 'intensiv' till att bli mer allmänt förstärkande och snarast stå för 'ball' eller 'tuff'. Denna användning av ordet har kanske kulminerat och andra ord har tillkommit med nyare generationer, som till exempel fet. Ett annat exempel på en pågående språkförändring är adjektivet sjuk som fått ett nytt användningsområde. Det används gärna som förstärkningsord i värderande adjektivfraser som "sjukt bra", särskilt av yngre personer.

Dialekten är i hög grad en produkt av de levnadsbetingelser som en dialekttalande har. Landskapets utformning: tillgång eller brist på berg, vattendrag, skog, och tillgång till färdvägar där de dialekttalande har bott, har spelat en viktig roll i dialekternas utformning. Människors kontaktmöjlighet med – och därmed möjlighet att bli påverkad av – omvärlden har varierat starkt beroende på var i Sverige de har levt och verkat.

Spår av fornsvenskan

Fortfarande i dag går det att hitta spår av den gamla fornsvenskan i vårt dagliga tal. Ett exempel på det är fornsvenskans kasussystem där substantiv, adjektiv och pronomen hade särskilda böjningsformer i nominativ, genitiv, dativ respektive ackusativ. Trots att detta system är försvunnet i standardsvenskan finns en del uttryck kvar som har sådana gamla böjningsformer:

  • till salu – genitiv
  • i högan sky – ackusativ
  • i vår ägo – dativ

I vissa svenska dialekter har till exempel dativböjningen levt kvar längre, framförallt i delar av Dalarna, Härjedalen och Jämtland och även i vissa delar av Norrbotten och Västerbotten.