Troll

Folktrons troll skiljer sig från de troll som vi i dag främst känner från folksagorna och olika konstnärers skildringar.

Det är i sagorna som trollen förvandlas till sten eller spricker i solljuset. Folktrons troll liknade snarare oss människor, men det var ändå något som avslöjade att de inte tillhörde mänskovärlden. Det kunde vara oproportionerligt stora öron, en stor näsa eller kanske rent av en svans som stack fram. Ibland sades trollen även vara väldigt vackra eller ha ovanligt fina kläder.

Bodde i en bakvänd värld

Tron på troll var förr vanligt förekommande i södra och mellersta Sverige. Trollens liv liknade människornas så till vida att de föddes, gifte sig, bildade familj och dog. De bakade, tvättade, kärnande smör och utförde andra människosysslor. Emellanåt umgicks troll och människor och kunde hjälpa varandra.

Ändå så var deras värld bakvänd. De bodde tillsammans med sin boskap i berget, i skogen eller under marken och oftast såg man dem inte utan hörde dem bara. Ibland kunde de förvandla sig till ett djur eller en timmerstock, men vanligast var nog att de rullade ihop sig som ett nystan. Då den kristna tron var stark bland människorna så skydde trollen allt som hade med kristendom att göra och när det åskade så trodde man att det var den hedniska åskguden Tor som var på jakt efter troll och annat oknytt. Så kallade torsviggar, stenyxor som hittades i åkrarna, vilka man trodde var Tors vapen, det kristna korstecknet, stål och vassa eggar till exempel i form av en sax, lök, spott med mera troddes skydda mot trollen.

Det främmande och okända

Hur det talades om trollen och hur de beskrevs kan jämföras med hur det till exempel kan talas om främlingar eller andra folkgrupper. Det främmande och okända blir till något farligt, något som vi inte förstår oss på. Om människorna betedde sig illa mot trollen så var de dumma tillbaka, och om vi hjälpte dem så belönade de oss. Ungefär som de flesta levande varelser fungerar.

Trollens språk sades vara mer poetiskt än människans och de talade gärna på rim. Precis som människor använde de sig av så kallade noanamn då de talade om något som de var rädda för eller inte ville frammana. Till exempel sade de goffar om åskan, tvestjärt om sax och bjällerko om kyrkan. Människor har till exempel använt sig av noanamn som tasse och gråben för varg, godfar för åska och hin håle för djävulen – allt för att inte reta upp dessa eller locka fram dem.

Trollen fick skulden

Folktron hjälpte till att förklara det som inte förnuftet räckte till. Och trollen var bra att använda i motgångar och misslyckanden. Dem kunde man skylla på om något gick snett eller för att förklara sina dåliga sidor. Om maten tog slut eller något försvann så var det ju de tjuvaktiga trollen som varit framme. Och om djur eller människor försvann i skogen så hade trollen bergtagit dem.

Bortbytingar

I filmen Tjorven och Skrållan (1965) som bygger på Astrid Lindgrens böcker om ön Saltkråkan, hör Stina hur mamma Malin kallar Skrållan för trollunge. Detta sätter igång Stinas fantasi så till den milda grad att hon tillslut sätter ut Skrållan i en koja i skogen där hon ska vänta på sin riktiga mamma – trollmamman. Denna tro på bortbytingar är inte heller ovanlig i vårt arkivmaterial. Om ett barn skrek mycket eller inte växte som det skulle, hade väldigt mycket hår eller glupsk aptit. Då var det enkelt att skylla på att trollen hade varit där och bytt ut människobarnet mot en trollunge.

Röster från arkivet

Här hittar du några exempel på uppteckningar med berättelser om troll som finns i våra arkiv.

Det var en som hette Lars som blev bergtagen en gång. Han hade varit på körekalas i Vadbacken (i Hjärtum, vid Oresjö), och när han skulle gå hem, kom han in i sådan dimma. Han kom inte hem förrän om tre dagar, och då var han spritt naken. Han ville aldrig tala om hur han haft det, men bergtagen hade han varit.

Berättat av Karl Lundkvist, född 1866, Vassända-Naglum, Västergötland (Isof, IFGH 1346)

Mor talte om, att i Hällera, ett berg intill Iglesjön i Gingri, var så fullt med troll. De tog barnungar och hade dem hos sej, men de lämnade igen dem till sist. De klädde barnen grant, de var klädda i guld och silver helt och hållet. Kunde man då vara till reds, när man fick se barnet ute vid berget, och kasta en kniv eller en sax över det, då hade man frälsat det.

Berättat av Amalia Karlsson, född 1880, Rångedala (Isof, IFGH 2398)

Pappa talte om, att på den gården i Skår, där han växte upp, fanns det för hundratals år sen en väldigt liten pojk, som kallades Lelle Måns. En gång, när han körde med oxar på åkern, hörde han hur det smällde med gresslor i Åsen, för trollen bakade. Så kom det ut en trollkäring med en gressla, som var sprucken isär. Denna ska du laga åt mej, sa trollet, du ska få bra betalt. Lelle Måns tog en björkvidja och band ihop gresslan. Då han hade lagt ifrån sej den, blev han sömnig och somnade, och när han sen vaknade, låg det en kaka med smör på bredvid honom. Han var hungrig och åt upp kakan. Han tog genast till att växa och blev den störste och grovaste karl, som någonsin har levat här i trakten, och de kallade honom Store Måns sedan. Pappa sa, att de hade ett gammalt förfärligt stort byxelin kvar som minne utav honom.

Berättat av Johanna Lena Emanuelsson, född 1868, Skår, Gällinge (Isof, IFGH 3805)