Mara

Maran är obehaglig nattgäst som gett namn åt våra otäcka drömmar.

Tecknad bild i färg föreställande kvinnligt väsen som sitter på bröstkorgen på en oroligt sovande man.

Maran tecknad av Joakim Skovgaard omkring år 1890. Foto: Nasjonalmuseet (CC BY).

Orsakade mardrömmar

Ordet mardrömmar kommer från föreställningen att det var ett väsen, maran, som orsakade de otäcka drömmarna.

Uppfattningar och tro på en gestalt som plågar den som sover är väldigt gammal och finns över stora delar av världen – vi finner den exempelvis hos de gamla sumererna, i Indien, i det gamla romarriket och i antikens Grekland. Föreställningar om maran omnämns i Skandinavien redan under vikingatiden. I en isländsk skaldedikt och kungasaga berättas om hur en kung blir dödad av en mara. I ett par medeltida norska lagar beslutas om böter för kvinnor som rider män eller tjänare och det varnas för män som på ett snarlikt sätt rider en person eller ett djur. I Själens tröst från 1420, en bok som troligen skrevs av en munk från Vadstena, varnas från att tro på maror eller älvor (maro ellir elfwa).

Marans många namn

I sägnernas värld var maran ofta en ung vacker kvinna, även om hon också kunde skildras som en otäck äldre dam. Men maran kunde också vara en man eller visa sig i formen av ett lurvigt djur, ibland som en katt, ibland som en hund. I ett par fall var maran en fågel, oftast en uggla. Maran hade många namn i olika delar av landet. Några exempel är: skratten, lill-nisse, flåket, pjuken, puken, pöslingen, marmänska eller marhamn. Idag lever ordet mara kvar i olika sammanhang som inte bara har med drömmar att göra. Ett nedvärderande ord för en kvinna är att kalla henne för en (sat-)mara och om något är besvärligt eller tråkigt kan det beskrivas som marigt.

Plågar den som sover

Maran kunde, utan att ge några ljud från sig, ta sig in i sovrummet genom en skorsten, genom ett fönster, eller genom den allra minsta springa i väggen. Inte sällan nämns just nyckelhålet som den punkt maran använder sig av för att ta sig in till den som sov.

I flera av Isofs uppteckningar berättas om hur den som låg och sov känt att det var svårt att andas och att det var som om någon satt på bröstet och tryckte ned över bröstkorgen. Kroppen blev då som paralyserad och det gick inte att ropa på hjälp. Idag kallas detta tillstånd för sömnparalys, men förr i tiden tänkte man sig alltså att det var orsakat av ett övernaturligt väsen. Maran ansågs vara en avundsjuk eller kärlekskrank människa med förmågan att uppträda i olika skepnader. I en del fall var det människors tankar som kunde få en sådan kraft att de kunde få makt över ett offer. Om en person reds av maran på natten kunde det räcka med att nämna personens namn för att personen skulle vakna och då försvann maran.

teckning. kvinna som sitter grensle över en sovande man

Illustration: Carl-Martin Bergstrand/Isof (arkivnummer IFGH 6858).

Vem kunde vara en mara?

En mara tänktes vara en person som råkat ut för en förbannelse. Anledningen till att någon blivit mara förklaras ibland med att dennes mor med hjälp av magiska konster försökt undkomma lidanden vid födseln. Som straff förvandlades hennes barn: födde hon en dotter blev hon en mara, men fick hon en son blev han istället en varulv. Under dagarna var maran som en vanlig människa. Men under natten var maran tvungen att flyga ut och leta efter någon att plåga när denne låg och sov. I norra delarna av Sverige sägs det att maran var en avundsjuk och elak person som frivilligt förvandlade sig till en mara för att plåga sina grannar och deras djur. Föreställningar om maran speglar delvis en misstro mot människor från en annan by, mot sådana som var utstötta eller betraktades som främmande. På den punkten påminner maran och häxan om varandra.

Kärlekskrank och avundsjuk

När maran besökte en ung man kunde hennes avsikter vara av en erotisk natur. En person som var mara kunde också närma sig sitt offer under dagtid, till exempel på en marknad. Om mannen besvarade hennes kärlek kunde de till och med gifta sig med varandra och skaffa barn. Avvisade mannen henne så blev hon ilsken och straffade honom när han sov. Det finns också berättelser som menar att det var särskilt kärlekskranka och ogifta personer som blev maror. De längtade efter sällskap och tog sig därför in till personer om natten där de kunde plåga dem. Ibland sägs det att det var det ren och skär avundsjuka som låg bakom marans angrepp. I södra Sverige finns berättelser som menar att maran var en gengångare efter en död kvinna som aldrig blev gift.

Maran plågar djuren

Det var inte bara människor som kunde pinas av maran. Även djuren var i farozonen. Maran tänktes också kunna plåga en ko eller en häst under natten. Särskilt var det hästen som utsattes för marritten. Stod hästarna blöta av svett och alldeles trötta på morgonen berodde det kanske på att de ridits av maran under natten. I hästarnas manar och svansar kunde det finnas toviga flätor som kallades för marflätor eller martovor. De ansågs vara ett tydligt tecken på att maran varit i farten. Denna idé känner vi också igen från sägner om tomtegubben.

Gifta sig med maran

I en del uppteckningar berättas att maran var en ung vacker kvinna. En man längtade efter henne och såg därför till att täppa för alla springor och hål efter det att hon kommit in till honom. Därmed blev hon fångad och han kunde, efter att han vårdat henne en tid, gifta sig med henne. Äktenskapet beskrivs som lyckligt men efter flera år blev de vid ett tillfälle osams. Då råkade han i sin ilska säga att hon inte var lika kaxig den gången hon kom in till honom genom hålet. Samtidigt pekade han på ett hål i väggen och drog ut det han en gång stoppat igen det med. Då försvann hon hastigt genom hålet och visade sig aldrig mer igen. Liknande sägner finns också om andra övernaturliga kvinnliga väsen, till exempel om skogsrået.

Skydd mot maran

Folkminnesmaterialet berättar också om många sätt att skydda sig mot maran. För det första skulle man inte lägga sig proppmätt, det kunde locka till sig maran. Ett vanligt och enkelt skydd var att ställa hästskor under sängen med hälarna mot golvet. Ett annat var att ställa träskor med tårna mot sängen som skydd. Tanken var att maran inte kunde komma upp i sängen eftersom hon var tvungen att gå i skorna först. Andra metoder för att hålla maran borta var att lägga en bibel under huvudkudden. En psalmbok eller en sax kunde också skydda mot maran. Överlag beskriver våra uppteckningar att föremål som innehöll stål ansågs vara ett gott skydd mot det övernaturliga.

Det berättas att maran inte var bra på att räkna. Därför var ett skydd att ge maran olika räkneuppgifter som måste lösas. Uppgiften var att hon skulle räkna allt innan natten var över. Det gjorde att hon hellre tog sig till ett annat ställe. Det kunde vara en ramsa där maran uppmanas räkna upp en massa ting, eller genom att strö ut fysiska föremål som korn, sand eller en tuss med hår. Att lägga kohår som måste räknas i en psalmbok eller Bibel med Guds ord ansågs också vara ett gott skydd. En känd ramsa för att skydda sig mot maran är följande:

Mara mara minne
du får ej bli här inne
förrän du räknat fåglar i skog
fiskar i flod
alla eketrär och Guds ord

Föremål som skyddade

Slutligen fanns också speciella föremål som ansågs skydda mot maran. Markors var en benämning på fem- eller sexuddiga kors. De kunde ritas eller målas över den person eller det djur som skulle skyddas. En snårig utväxt och härva av grenar orsakade av en sjukdom hos björkar kallades för markvast, martok eller marsudd (häxkvast). Denna kunde sättas upp som skydd i stallet, gärna över djuret – maran skulle då låta hästen vara ifred och istället rida på kvasten. Ett annat sätt var att spika upp en uggla, en skata eller hök över dörren till ingången till fähuset (ladugården). Det gick också att hänga upp en lie över sängen eller över stallet – då skulle maran rida den vassa eggen istället. I andra fall var det en särskild sorts stenar som kallades marstenar (sländtrissor) som sattes upp över hästarna i stallet för att maran inte skulle fläta hästarnas manar. Ett gammalt namn för munsår var markyss. Ett sätt att råda bot på detta var genom att kyssa en mur tre gånger i rad.

Bota en mara

Eftersom en del trodde att en mara var en mara på grund av en förbannelse, så gick det också att upphäva trolldomen. En person som var mara brukade inte själv minnas vad denne gjort under natten och visste alltså inte om sin förbannelse. Det vanligaste var helt enkelt att berätta för en mara om att denne var en mara just i samma ögonblick som personen återvände till sin kropp, efter att ha varit ute och flugit under natten. I det ögonblicket blev personen frisk igen. Att nämna någon vid sitt riktiga namn kunde också bota en varulv.

Röster från arkivet

Skriva bort maran: man skär sig i vänstra lillfingret och skriver med blodet:

Mara, mara, mara!
Du vill här om natten fara!
Men antingen du vill till ditt hemvist fara
eller du vill till helvete fara
det får du vilket du helst behagar!
Så skar man sig åter i fingret och skriver vidare:
Så sant som Gud lever och min själ lever
så sant skall mitt hjärteblod vara vittne därpå
Så skrevs med bläck: I den heliga treenighetens namn, amen!

Berättat i Södermanland under andra halvan av 1800-talet (Isof, ULMA 347:25)

Maran trodde de gamla hemma i Husby att det var en levande person som var avundsjuk. Då kunde den avundsjuke som mara besöka den som hon ville göra illa. Det var en gumma i närheten av mitt fosterhem i Husby som beklagade sig för mor att maran pinade henne så illa svårt om nätterna och maran kom då som insvävande genom kammardörren fast den var låst och gumman kände igen vem det var, att det var en granngumma och hon kom och lade sig på bröstet så hon fick inte upp andan.

Berättat av kvinna född 1873, Uppland (Isof, ULMA 8036)

Maran kunde komma över såväl människor som djur. Det var ett andeväsen som kom över en, när en sov. Den la sig över bröstet på en och då det kändes såsom något ludet.

Berättat av kvinna född 1864, Västergötland (Isof, ULMA 3300)

Nisse i Västergården talade ibland om maran. Den kom in i lagårn och stallet, anfäktade både hästar och kor. Ja det var allt folk med som hade känning av maran. Nisse tog in marsuddar, björkkvistar, som genom sjukdom blivit mycket täta, och hängde dem över stall- och ladugårdsdörrar. En marsudd skulle man bära hem så att man aldrig kom att korsa eller följa en kyrkväg.

Berättat i Närke år 1943 (Isof, ULMA 16614)

Maran flätade manen på hästarna. Man kunde inte lösa upp de flätorna, ty lossande ett enda hår, blev det någon olycka. De fick lossna av sig själva. Om någon reds av maran under sömnen, skulle man nämna den personen vid namn, så vaknade han.

Berättat år 1943 (Isof, ULMA 16450)

Mer om maran