Gloson

Gloson är en stor spöksugga, som i folktron framför allt härjat i de södra delarna av landet.

Gloson är ett väsen som förekommer framför allt i Skåne, Halland, Blekinge och Småland, med viss spridning även i Västergötland och på Öland. Men enstaka redogörelser för möten med henne har också berättats i andra delar av landet, så långt norröver som i Uppland. I dialekterna har hon haft flera olika namn, till exempel luffesoen, gloppsoan, gluppson, glopsuggan, gloffson, lyckso, glopsoen, gluffsoen och glåpson. Den första delen av namnet har med hennes blick att göra eller att hon rör sig hastigt. Efterleden är okomplicerad och betyder helt enkelt so, sugga.

Beskrivningar av gloson

Gloson beskrivs oftast som en stor sugga med brinnande ögon och med en rygg formad som ett sågblad eller liknande. Hon syns oftast under mörka vinternätter då hon kan rusa mot personer och med sin sylvassa rygg försöka komma mellan benen och antingen rida iväg med eller klyva sitt offer i två delar. 

Så här beskrivs hon av folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i verket Wärend och Wirdarne (1863–1864):

Glo-son omtalas allmänneligen såsom ett stort, hvitt svin, med eld i ögonen och med eld gnistrande utur sjelfva borsten, så att hon skiner som ett bloss. För öfvrigt beskrifves hon på olika sätt. Efter somligas mening är hon stor som en snö-plog, har ett vidunderligt snyte [tryne], med ofantliga betar eller huggtänder, och löper fram med krökt rygg och hufvudet böjdt ned emot jorden. Hennes ögon brinna i hösen såsom en eld, och äro stora som koppar eller skålar, och när hon grymtar, rungar det ned i sjelfva jorden. Man vill äfven veta, att på henne rider en liten gubbe med röd pinnhätta, hvarvid elden stinker omkring åt alla sidor, och att Glo-son bär i munnen en kafvel af trä, eller ock en stor guldkafvel, som årsgångare någon gång rycka till sig.

Hyltén-Cavallius 1863–64, s. 240–41

Beskrivningarna av glosons utseende kan skifta. I vissa uppteckningar beskrivs hon som stor och vit, i andra som ett eldklot eller med eld stående ur munnen. Hon kunde, precis som så många andra övernaturliga väsen, vara osynlig. En uppteckning från Karlshamn i Blekinge berättar följande om gloson:

Den hade hundra ögon över hela kroppen, och de lyste som den värsta eld. Det var den värsta av alla makter. Den ville skada jorden och människorna.

Wallin 1941, s. 126

Mötet med gloson

I sägner om gloson sker mötet utomhus och för det mesta i samband med jul eller nyår. Gloson förknippas särskilt med årsgång, som är en gammal spådomsteknik där man genom att vandra en viss sträcka en viss natt (ofta under någon märkesdag under julen, till exempel lucia eller Tomasmäss) skaffar sig kännedom om vad som kommer att hända i bygden det följande året. För att årsgången skulle bli fullbordad krävdes att de övernaturliga makterna besegrades eller överlistades. Hit räknas alltså vanligen gloson och då som ett slags sista hinder under årsgången. 

Vanligen störtar gloson mot en person i full fart och ta sikte på att komma mellan dennes ben. Antingen fläks personen upp av hennes sågtandsliknande rygg eller så bärs personen iväg långväga i en våldsam ridtur som slutar med att offret antingen dör eller kastas av långväga från ursprungsplatsen.

Att skydda sig mot gloson

Men det gick att skydda sig mot gloson. Ett vanligt råd är att ställa sig med benen i kors:

Årsgångare bör gå med benen i kors för att ej bli uppfläkta av glosoa eller få göra en skenfärd till döds på glosons rygg

Berättat i Gällstad, Västergötland (arkivnummer ULMA 23019:94)

...rädda sig in på korsådrad åker eller slå benen i kors, alternativt springa åt kanten.

Berättat i Fryele socken, Småland (arkivnummer ULMA 3068:1)

I flera fall berättas också om att det fanns olika sorters nötter, örter eller bär som man kunde kasta till gloson för att stoppa eller distrahera henne. En uppteckning från Öland nämner tre sorters växter: äpple, rönn och mistel.