Gengångare

Gengångare sägs ofta vara människor som dött på ett våldsamt eller olyckligt sätt och därför inte kan få ro i sin grav.

Döden är ett naturligt inslag i tillvaron och människan hade i äldre tid större erfarenhet av att se lik än vad de flesta av oss har i dag. Det man hyste särskild fruktan för var att den avlidne skulle återvända och oroa de efterlevande. De döda ansågs vara som mest aktiva under nattens tysta timmar. Än i dag pratar vi ju om midnatt och tolvslaget som spöktimmen.

Platser som ansågs synnerligen hemsökta var kyrkogårdar, galgbackar, gamla slagfält eller platser där personer dött plötsligt eller under drastiska omständigheter. Vanligen var den döde knuten till en viss plats, ofta till den plats där den en gång omkommit. En vanlig föreställning var att den döde tänktes söka sig till de platser där den vistats i livet.

Det var en gång två prästbarn, som dogo. Prästfruns brudgåvor: En silverdosa och en blommig näsduk fingo dessa barn leka med, medan de levde. När de avlidit, blev det ett väldigt rabalder kring dessa två brudskänker, som ej stodo att finna någonstans. Prästens piga, Kerstin, blev misstänkt för stöld, men hon nekade. Barnen fingo till sist ej någon ro i graven, utan de nödgades "gå igen." En person såg en gång mitt på ljusa dagen dessa båda prästbarn komma gående på vägen. Han talade med dem, och han fick av dem veta, att deras två "leksaker" lågo i källarmuren, där de en gång gömt dem. Denna person omtalade detta för prästen, som gick med honom dit, och mycket riktigt funno de sakerna där. Sedan blev allt lugnt och tyst, och barnen fingo ro i graven.

Berättat år 1946 av Ingrid Norin, född år 1868 i Borgsjö, Medelpad (arkivnummer 18160)

Hon visade sig, därför att hon ej levat färdigt

Var, när och hur en gengångare tänktes återvända skiljer sig åt från berättelse till berättelse. Orsakerna kunde vara av olika slag: personen hade lönnmördats utan att mördaren uppspårats, personen hade inte blivit jordfäst, personen kunde ha dött innan något speciellt uträttats och så vidare. Den som var behjälplig kunde ge den döde ro, sägs det. En del ansågs gå igen för att de hängt sig fast vid sina ägodelar. Då var det personens girighet som stod i centrum. Andra ansågs ha levt syndigt och hade därför inte fått Guds förlåtelse. En del personer var helt enkelt betraktade som onda människor i jordelivet som fortsatte sprida elakheter efter döden. Det berättas också om trolldomskunniga som kunde återvända efter döden.

I Ensillre by fanns en gumma, Johan Pers-käringen, som var mycket elak och arg till sin natur. Hon hade en gång mördat en gårdfarihandlare. A. Anderssons morbror, som då bodde i Ensillre, hade flera gånger sett henne, sedan hon avlidit. Hon "gick igen". Han blev störd av henne ideligen. Möblerna i rummet blevo omflyttade.Nygårds-Pers Julla från Östby sågs ofta gå in. Hon hade fått en bråd död. Man ansåg, att hon visade sig, därför att hon ej levat färdigt. Hon hade något att förtälja för sina anhöriga.Per-Nils Kerstin från Östby sågs gå igen. Hon bar på huvudet en plåt med glödande kol på.

Berättat år 1945 av Märta Andersson (född år 1866) i Borgsjö socken, Medelpad (arkivnummer 17833)

Äv har di sett honom huvudlös

Det finns olika beskrivningar av olika typer av gengångare i arkiven. Hur de tänktes se ut skiljde sig åt; från mänskliga gestalter till ett fyrfota djur, en fågel eller i skepnad av något annat, till exempel en eldslåga, ett torrt skinn, eldklot, hö- eller kolsäck etc. Normalt var gengångaren osynlig och visade sig bara vid vissa tillfällen eller för synska personer. När den visade sig såg den döde ut ungefär som den gjort när den levt, men ibland var den huvudlös eller bar sitt huvud under armen (huvudet ansågs vara sätet för själen och livet). Om den döde visade sig i sina vardagskläder kunde det vara ett dåligt tecken. Ibland omtalades gengångaren som ett kadaver eller ett benrangel. En vanlig beskrivning är att den döde var blek och hade kalla händer. Den kunde också sprida liklukt omkring sig.

Prosten, som i livstiden verka var föremål för ganska mycket tal – han både söp och spelade – har låtit mycket tala om sig även efter sin död. De ä flera som har sett honom. Han ä ute och går om nätterna. Äv har di sett honom huvudlös, än i storm (hög hatt). Han skall t.o.m. ha gjort påhälsning hos sin komminister, och bad honom vara i ro i sin grav. För sanningen av det sagda ville meddelerskan ej innestå, men nog vore det rimligt, att sådana som inte levat ordentligt blev utan ro i graven.

Berättat år 1908 av kvinna född 1825 i Värmdö socken, Uppland

Likföljen

När det rör sig om en hel likskara är det oftast en likprocession som den som är synsk kan se. En annan form av likfölje består av stupade krigare och soldater. Dessa kunde visa sig i grupp på gamla slagfält eller uppenbara sig som spökryttare. Stundtals sökte sig stupade krigare hem igen och kunde nattetid ses vid stugorna.

Det fanns också en gammal föreställning om att det i vissa berg fanns sovandes krigare iförda full krigsmundering som vaknar till liv när stor fara hotar landet eller området. Det senare känner säkert många igen från J. R. R. Tolkien. Där berättas om sovande krigare i ett berg som hjälten Aragorn uppsöker. Dessa krigare är edsbrytare som svikit löftet de gett en tidigare kung, därför kan de inte finna ro i graven innan de infriat löftet.

Emellan Finnshyttan och Håkansbo byar ligger den s.k. Kåtarhedsbacken, der "skrymt" ofta visar sig. Så hände det sig att en i sistnämnde by boende bergsman, som skjutsade en grufvebonde, sent en afton uti denna backe märkte ett klart sken, som spred sig öfver skogstopparne och "prestasnåret" som om himmelen varit öppen. Han körde i sagta mak uppföre, och i det klara skenet såg han tydligt en hel likfärd bestående af 7 vagnar, och stod likkistan med ett "silfverert" täcke öfver på första vagnen, men alla menniskorna, som deltogo i processionen, voro hufvudlösa. Bergsmannen hade hört att det ej gick an att hålla ur vägen vid sådana möten, utan körde midt på vägen, och detta var nog de åkandes lycka. Emedlertid stötte han på grufvefogden och frågade sagta: "Ser ni något?" "Ja men ser jag" svarade denne, "men tig!" Att synen skulle förebudat någon olycka har ej berättats.

Källa: Sagor och sägner (Djurklou 1943)