Gruvrå

Gruvrået rådde över gruvorna. Höll man sig väl med henne kunde hon belöna en med malm.

Gruvrå, bergsrå, råanda

Ett rå, eller en rådare, var ett väsen som rådde och hade makt över en specifik plats och som man skulle hålla sig väl med.

Gruvrået hade makten över gruvorna och sägner om henne har främst förekommit i Bergslagen där gruvdriften varit som störst. Det sägs att när hon visade sig var det oftast som en elegant klädd dam. Gruvrået kunde även ta skepnaden av olika djur, och var det inte gruvrået själv så kunde det vara något av hennes husdjur. Det var därför strängt förbjudet att döda de djur man stötte på i gruvan, och om det fanns risk för att skada det skulle man istället se till att djuret släpptes utanför gruvan.

Där gruvrået visades sig troddes det finnas malm och man skulle offra till henne innan man gick ner i gruvan. Hon kunde också förvrida synen på någon som trodde sig ha hittat malm så att han inte kunde finna platsen igen.

De gamle som levde talade om att de kunde komma ut för ’bergråa’. Hon var nere i gruvan. Om de inte slutade i rätt tid om kvällen så var det inte bra. Det hände dem något lett. Det var hon som hade malmen, å om de inte var hyggliga i berget så fick de ingen malm. De kunde tycka att det var fullt med malm när de började ’pecka’ men när de hade ’peckat’ en stund, så fanns det ingen.

Berättat år 1936 av Anna Stina Karlberg, född 1848 i Färnebo, Värmland (arkivnummer IFGH3813:36)

Släkt med skogsrået

Föreställningarna om gruvrået går troligtvis tillbaka till 1200-talet då gruvdriften startade i Sverige. Det behövdes mycket ved och kol för att driva en gruva och gruvarbetarna kom ofta i kontakt med skogshuggare och kolare. Kanske var det så att de berättade om möten med skogsrået. Föreställningar om skogsrået tros vara äldre, och genom berättelserna om henne, och närheten mellan gruva och skog, skulle föreställningar om gruvrået kunnat utvecklas.

Till skillnad från skogsrået är gruvrået inte speciellt kärlekskrank, vilket kan ha sin förklaring i att männen i gruvsamhället levde tillsammans med hustru och barn. Skogsrået i sin tur sökte sig ofta till jägare, kolare, skogsarbetare – män som levde ensamma i skogen under flera månader och ur vilkas drömmar och fantasi skogsråets erotiska karaktär kom till.

Inte heller hade gruvrået svans eller en baksida som liknades vid en rutten trädstam. I uppteckningarna beskrivs hon istället som en ståtlig herrskapsdam i vackra kläder – vissa har berättat att hon hade en stor nyckelknippa hängandes i sidan – som vakade över gruvan och alla som vistades där. Hon varnade om något gick fel och om någon somnade så väckte hon honom. Arbetet i gruvan kunde höras pågå trots att det inte var några gruvarbetare där. Och om hon visade sig så var det ett varsel för en kommande olycka. Var hon klädd i svart så betydde det att en olycka som skulle sluta med död, var hon klädd i vitt var det inte lika allvarligt. Om gruvan hördes sucka var det bäst att lämna den omedelbart och det finns också de som säger sig ha hört rået varna med ett ordagrant ”Gå härifrån!”.

’Bergråa’ höll till i Tabergsgruvan. Det var en vallpojke som hade lagt sig att sova. När han hade legat en stund så kom råa och väckte honom och sade: ’Ta berget.’ Efter den dagen fick platsen heta Taberg. I Tabergsgruvan har ’bergråa’ visat sig ibland. Svarta fåglar har spökat nere i gruvan. Före en olycka så visade de sig. Och då kunde en få höra ett riktigt skratt. Disponenten trodde inte att det var på det viset, men en gång var han nere i gruvan och då fick han höra det.

Berättat år 1938 av P. Ohlin född 1882 i Nordmark, Värmland (arkivnummer IFGH4195:6)

Ordning och reda i gruvan

Gruvrået hade, liksom skogsrået, många olika namn. Hon kunde bland annat kallas för gruvjungfru, bergrånda, gruvmamsell, malmfröken, bergkäring och gruvmora. Hon har även haft smeknamn som Gamla Mormor och Gruv-Maja, och mer lokala namn som till exempel Lövbergsfrun, Stormoss-Kari och Höråsajungfrun.

Gruvrået ville ha ordning och reda, och man skulle helst städa efter sig och inte lämna några matrester. Det gällde även att vara artig mot henne. I vissa gruvor lyfte man rentav på hatten och sa "God morgon" innan arbetet började. Visslingar och svordomar, att vara högljudd eller att kasta sten var något som gruvrået inte tyckte om och var därför förbjudet i gruvan. Sägner berättar om gruvlag som inte lyder och som blir instängda i gruvan och dör för att de inte skött sig efter gruvråets behag. Eller om mannen som nekar gruvrået mat och därefter kort därpå faller och slår ihjäl sig.

Var man snäll och artig mot gruvrået så kunde hon belöna en med malm eller visa var det fanns malmådror.

Stina i Finnmossen gick hem från arbetet vid Finnmossen. Så fick hon höra att det kom något så fort efter henne. Det var ’bergråa’ som bad henne stanna och ville låna grytan av henne. ’Det ska du få’ sade Stina. Då bad ’bergråa’ att hon skulle sätta grytan på ett visst ställe. Och på samma ställe skulle ’bergråa’ ställa grytan tillbaka. När Stina hämtade grytan, så var hon full med två tvåkroningar.

Berättat år 1938 av P.G. Nilsson, född 1866 i Nordmark, Värmland (arkivnummer IFGH04195:5)

Det var en som bodde i Omberget. Han stämde möte med ’bergråa’. Var natt gick han till gruvhålet å satte sig å höll benen ned i hålet å talade med henne. Så var det en annan som var i förbindelse med bergråa. Hon skrek på honom en kväll: ’Kom hit så får du välling.’ ’Om du har mer än du kan äta upp, så göm det till i morgon’ svarade han. ’Det skall du ha tack för’, sade hon ’det visste jag inte förut.’ När han gick dit på morgonen, så fick han se att mossan var bortskrapad av en berghäll. Hällen var full i malm. Det var den första upptäckten till en stor gruva.

Berättat år 1936 av Karl Svensson, född 1830 i Färnebo, Värmland (arkivnummer IFGH03813:35)

Inte helt sällan flyter sägnerna om gruvrået ihop med dem om skogsrået. Till exempel så sades det att gruvrået inte hade svans, men det finns sägner som berättar om drängen hur en person som påpekar för skogsrået eller bergsrået att hennes svans eller rumpa hänger ut därbak och som därmed blir rikligt belönad med till exempel malm eller guld – liknande sägner finns om gruvrået.

Hennes manliga motsvarighet kallas gruvgubbe, berggubbe eller malmgubbe. I Värmland kallades han gruvbisse. Han beskrivs som en fin herreman, som en gammal gubbe med borrar på axeln eller som en tomte.

Vad händer när malmen tar slut?

Men vad skulle hända när malmen i gruvan en dag tog slut? Flera sägner handlar om hur gruvrået berättar för en gruvarbetare om hur att hennes bror eller syster äger en gruva som är mycket rikare på malm än hennes egen. Sägnerna om ”brorslotten” syftar till hur brodern förr i tiden ärvde dubbelt så mycket som systern. Dessa sägner kan tänkas komma ur tankar om vad som skulle kunna hända om malmen i en gruva en dag tog slut? Skulle det då möjligtvis kunna finnas ännu mer malm i en annan gruva? Sägnerna om den så kallade ”brorslotten” syftar till hur brodern förr i tiden ärvde dubbelt så mycket som systern.

Gruvmoran för Sala silvergruva hade sagt, att hon hade en syster i Norrland, som var mycket rikare än hon. Systern var gruvmora för ett berg som hette gruvberget. Där ägde hon en gruva, som innehöll silver. Gruvan skulle en gång upptäckas av människorna. Det skulle tillgå så här: En go, som tillhörde en gumma, skulle få två kalvar, vilka skulle vara vita med svarta öron och likna varandra som två bär. Dessa kalvar skulle gumman uppföda till midsommarnatten. Då skulle hon ta kalvarna med sig och gå till gruvberget. Kalvarna skulle då söka rätt på silvergruvan, och gruvan skulle då få bearbetas av människorna.

Vid Björna kyrkoby i Ångermanland finns ett berg, som heter gruvberget. En gumma i Björna hade en ko. Kon fick två kalvar 3 veckor före midsommar. Dessa voro vita med svarta öron och liknade varandra som två bär. Gumman kom ihåg sägnen om silvergruvan i gruvberget. Hon blev mycket glad och omhuldade kalvarna på bästa sätt. Hon var säker om, att kalvarna skulle upptäcka silvergruvan i gruvberget och en vecka före midsommar kom hennes man hem. Han hade varit ute i timmerflottningen. Gumman talade om den glada nyheten för honom. Men gubben blev inte glad. Han var rädd, att när gumman och kalvarna komma till gruvberget, skulle gruvmoran taga dem. Men han sade ingenting åt gumman utan han gick till lagården och stack ihjäl bägge kalvarna . Missräkningen blev stor för gumman, men det skedda kunde ju inte ändras. Kalvarnas kött försökte man koka i 3 dagar, men köttet var ändå alldeles stenhårt. Till slut gav man köttet åt hundarna, men dessa ville inte äta det.

Gumman hade en bror, som kallades ’Stötta Nisse’ (därför att han stammade). En gång skulle han söka rätt på några hästar, som betade i skogen vid gruvberget. Han gick härs och tvärs genom skogen, men inga hästar syntes. Till slut gick han upp på berget. När han gått en stund, kom han till ett djupt hål i berget. När han tittade ned i hålet fick han se, att det glänste av silver. Runt kring öppningen växte träd, och i trädgrenarna hängde långa silverstänger. Han förstod nu, att han hittat silvergruvan. Genast stoppade han på sig några silverstycken. Med sin kniv gjorde han märken i trädstammarna, när han gick därifrån, för att lättare hitta tillbaka. När han gått några km. blev han mycket trött. Han försökte att gå vidare, men han blev allt sömnigare och sömnigare. Till slut satt han sig på en sten för att vila. Där somnade han strax. Efter några timmar vaknade han, och nu visste han inte var han var någonstans. Han stoppade handen i fickan för att känna efter om silverstyckena lågo kvar, och det gjorde de. Han tog upp den, men stor blev hans missräkning, när han såg att det var vanliga gråstenar. Nu tittade han efter om märkena i trädstammarna funnos kvar, men han kunde inte upptäcka några. Till slut måste han uppge sitt sökande, ty det började att bli skumt. Han förstod, att gruvmoran inte ville, att hennes silvergruva skulle bli upptäckt ännu. När han gått några km. kom han till sitt hem. Ännu i dag vänta folket i Björnå, att silvergruvan i gruvberget skall upptäckas och bli till nytta för socknen, vilken då kommer att blomstra upp. På senaste tider han man sprängt i berget för att se efter om det innehåller silver, men ännu har det inte lett till något resultat.

(Dessa 3 sägner äro omtalade av min fader som har hört den 1:a av sin fader. De 2 andra sägnerna har han hört i sin ungdom).

Berättat av Gunhild Johansson, född år 1925, Öjebyn i Piteå socken, Norrbotten (arkivnummer LIU00009:5-9)