Drake

Draken är ett berömt och populärt väsen som finns i sagor och sägner över hela världen. I äldre svensk folktro såg de ofta ut som en stor orm, och inte sällan vaktade den en skatt.

Draken är ett gammalt väsen, som återfinns i flera kulturer runtom i världen. I europeisk tradition är draken oftast ett ondskefullt väsen, medan den i Kina är ett positivt och lyckobringande djur.

I grekisk mytologi finns berättelser om drakar som vaktar skatter och slåss mot gudar, och i fornnordisk mytologi finns Midgårdsormen och vattendraken Nidhögg. I kristen tradition har draken varit en vanlig symbol för djävulen. Det finns också flera berättelser om kristna helgon som kämpade mot drakar, till exempel sankta Margareta och sankt Göran.

Längre tillbaka betraktades draken som ett verkligt djur, och ben från dinosaurier eller andra utdöda förhistoriska djur tolkades som bevis på det. Så sent som på slutet av 1800-talet försökte folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius bevisa att drakar fanns på riktigt och kungjorde att den som lyckas döda ett exemplar af denna sällsynta djurart och aflemnar detsamma på Sunnanviks gård [hans hemgård], antingen i färskt tillstånd eller inlagdt i brännvin, så undfår han en belöning af ifrån Ett hundra till Ett tusen kronor i mån av exemplarets storlek och öfriga beskaffenhet.

Draken i svensk folktro

I Isofs arkiv finns många berättelser om drakar. Men det är inte alltid de eldsprutande drakar vi känner till från sagor och filmer. Ofta beskrivs draken som en jätteorm utan vingar som slingrade fram på land. En del drakar var inte större än stora ormar och tjocka som manslår, andra var betydligt större och kunde blockera en flod med sin kropp. 

Drakarna skulle vara som ormar men så förskräckligt stora, och de kunde resa sig på rumpen […] Det var en gubbe, som talte om han var ute i Halland på odling. Det var på sidlänt mark, och där var mycket med slånbärsbuskar. Han skulle hugga upp en stor tuva med slånbär. Då kom där en orm; han var så gräsligt stor och han hade långt skägg. Gubben blev så förskräckt; han gick efter’n, men han torde inte slå honom.

Berättat i Mårdaklevs socken, Västergötland år 1865 (arkivnummer IFGH 04593)

I andra uppteckningar hade draken vingar och kunde flyga. Den som såg en flygande drake uppfattade den ofta som en eldkvast på himlavalvet, något som påminner om en meteorit eller kanske av dagens berättelser om UFO-fenomen.

De gamla tala om draken. Han kom som en eldkvast, det var som om en hade tänt eld på en halmkärve. Han flög högt uppe i luften. De flesta trodde att det var djävulen, men somliga sa, att det kunde det inte vara, för han skulle inte bli lössläppt förrän på yttersta tiden. Så var det en del, som trodde, att det skulle bli yttersta domen, när de fick se en drake.

Carl-Martin Bergstrand, Bohuslänska sägner. Göteborg 1947, s. 86

Det berättas att en del drakar var osynliga och kunde bara ses under visas tider på året, under speciella omständigheter eller av personer som var synska. I folktron berättas stundtals att en drake kunde komma till genom ett särskilt ägg:

När tuppen är tio år gammal, värper han ett ägg, och får han ligga ut det, så kommer därur en drake, som är det farligaste av allt.

Berättat på 1870-talet i Värmland

Ruvar på skatter

Vanligt är att drakarna tänktes ruva på och vaka över skatter. Ibland kunde det vara en girig människa som grävt ned sin skatt och efter sin död förvandlats till en drake. Den som ville gräva upp drakskatten borde helst göra det nattetid och fick inte säga ett ord eller bli skrämd för något under tiden, oavsett vilka syner som visade sig, för då finns risken att draken kom och förde bort skatten. Ibland sägs det att draken tvättade sin skatt. Skatten ligger då i en bäck eller liknande men är förvandlad till något helt annat, som bråte eller löv. Den som samlade reda på detta, oftast skedde det i sägnerna av misstag, och kom hem med det såg då att det som från början såg ut som skräp förvandlats till guld eller silver. Men det är ofta lönlöst att återvända eftersom draken tvättat klart och redan fört ned sina skatter i jorden igen. Den som stöter på en drakorm bör akta sig för dess giftiga etter som kunde göra att den som träffades av det aldrig blev klok igen. Märken i naturen, till exempel skrevor i ett berg, kunde också förklaras med att de härrörde från drakar.

Släktingar i väsenfamiljen

Den ormliknande draken är nära besläktad med ett annat väsen i svensk folktro, lindormen. Lindormen finns i två olika varianter – den kan vara god och lyckobringande eller ond och farlig.

En annan släkting är den ormlika basilisken med sin dödande blick. Liksom draken sägs den ibland födas ur ett tuppägg. Även sjöodjur som det svenska Storsjöodjuret och den norska Seljordormen har många drag gemensamt med draken.

Populär i populärkultur

Draken har behållit en stark position som sagofigur, och har tagit steget från forna tiders folksagor till vår tids moderna populärkultur. I den välkända tv-serien Game of thrones är den eldsprutande draken något av ett signaturväsen (läs mer om detta i blogginlägget Drakar – ständigt aktuella väsen. Game of thrones i arkiven, del 3/3). Andra berömda drakar från bokens och filmens värld är skattvaktaren Smaug från J.R.R Tolkiens bok Bilbo – En hobbits äventyr, den tillgivne Tandlöse från filmerna Draktränaren 1–3 och de vildsinta drakarna i J.K. Rowlings böcker om Harry Potter.