Luciatåg – en levande tradition i ständig förändring

I Isofs arkiv finns ett rikt material om luciafirandets brokiga och föränderliga historia. En ny webbfrågelista visar att luciatåget är en levande tradition och luciafirandet en högtid som många uppmärksammar och uppskattar.

På Levande kulturarv Länk till annan webbplats., som är den nationella förteckningen över immateriella kulturarv i Sverige, finns luciatåget Länk till annan webbplats.. Ett luciatåg är ett tillfälligt iscensatt följe bestående av en eller flera lucior med följeslagare, vanligen tärnor, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar. Det genomförs som en del av luciafirande i samband med luciadagen den 13 december i skolor, förskolor, kyrkor, på arbetsplatser, sjukhus och i många hem.

I december 2020 mitt under covid-19-pandemin publicerade Isof en frågelista om luciatåg och luciafirande på webben. Av svaren framgår att luciatåget är en levande tradition. De cirka hundra svaren adderar också ny kunskap till det redan rika materialet om luciafirande som finns i Isofs arkiv. Detta material utgörs till stor del av svar på tidigare utsända frågelistor om luciafirande, bland andra M115 Lussenatt och Lucia (1936), M152 Stadstraditioner – Lucia (1940), och S42 Det moderna Luciafirandets spridning (1974).

Brokig historia

Luciafirandet och luciatåget har en brokig historia, som tog sin nuvarande form i början på 1900-talet. De historiska, ofta omtvistade, länkarna finns bland annat till det katolska helgonet Lucia, vars dag i kalendern är den 13 december. Under katolsk tid markerade lucianatten inledningen på fastan före jul och det var därför vanligt att äta mycket denna dag. Natten den 13 december ansågs bland allmogen under 1800-talet vara årets längsta, och laddad med föreställningar om övernaturliga väsen. Vid samma tid var också det hårda arbetet med att bärga skörden och fylla förråden inför julen avklarat. För att fira klädde ungdomar ut sig till lussebrudar och lussegubbar och vandrade runt i stugorna och tiggde mat och dryck. En man som svarat på frågelistan 2020 minns ett liknande firande från sin barndom på 1950-talet utanför Gränna:

Då ”gick vi Lusse” kvällen före Luciadagen. Inget vackert tåg precis, vi klädde ut oss till lussegubbar, målade och maskerade, och tiggde i stugorna. Bottennotering var apelsin eller äpple, mellanläge godis och bäst var pengar, oftast 25-öringar.

En annan möjlig föregångare till luciatåget är en tysk utklädningssed, då en flicka kläs som julängel med ljus i håret för att efterlikna Jesusbarnet. I Sverige förekom ett liknande firande i högreståndsmiljö i Västergötland vid mitten av 1700-talet. En man som svarat på frågelistan 2020 är medveten om detta och poängterar det lokala ursprunget till luciatåget när han skriver att han är född i ”Västergötland, landskapet som väl är ur-centrum för Luciafirandet då seden är känd här sedan 1760-talet”.

Luciatåget i Stockholm 1927

Luciatraditionen spreds i landskapen runt Vänern, och togs under 1800-talet upp av västsvenska studentnationer vid universiteten i Uppsala och Lund. Det nutida luciafirandet inleddes år 1893 då Skansen lanserade luciafirandet som ett exempel på en västgötsk tradition, men det var inte förrän år 1927 som det första egentliga luciatåget tog form. Det anordnades av Stockholms Dagblad i avsikt att samla in pengar för stadens fattiga och tanken var att skapa en luciakarneval i det elektriskt upplysta Stockholm. Kortegen genom Stockholms stad lades visserligen ner 1964, men traditionen med luciatåg i stadsmiljö är fortfarande vanlig i många svenska städer och varje år anordnas luciafirande på Skansen i Stockholm.

Det var dock inte förrän på mitten av 1900-talet som Luciafirande med luciatåg i olika former började bli allmänt utbrett i Sverige, ofta med föreningar som organisatörer (Bringéus 2006:114–115). I sitt svar från 1989 på frågelistan om det moderna Luciafirandets spridning berättar Aina Resare, född 1924:

Den första bekantskapen var genom tidningarna någon gång på trettiotalet vill jag minnas. Första lucia som jag själv såg livs levande var på vintern 1940. Under andra världskriget alltså. De var frälsningsarmén som firade lucia den gången.

Några av de som svarat på frågelistan 2020 minns luciatåget i Stockholm på 1950-talet. En man född 1946 berättar att han stod på Nedre Lundagatan (på Södermalm) och såg luciatåget komma förbi på ett lastbilsflak. En annan man född samma år berättar att han minns sin barndoms Luciatåg.

Det gäller luciatågen som gick genom Stockholm på kvällen. Den unga dam som korats till lucia satt på ett lastbilsflak iklädd vit fårskinnspäls och vinkade till folket som kantade gatorna. Själv brukade jag stå med familjen på Odengatan och titta på detta karnevalsliknande tåg, när det drog förbi.

Precis som i det första luciatåget 1927 förekommer det fortfarande att lucia och tärnor rider. En av de som svarat berättar att det lokala stallet i hennes bostadsområde ordnade ett Luciatåg till häst.

Man startade vid stallet och red sedan genom gatorna i närheten. Stallet omges nu av ett stort villaområde samt ett antal ombyggda sommarstugor. Luciatåget spred glädje i mörkret och några valde att följa med hästarna runt i vårt område, vi äldre tittade på från våra fönster. Hästarna var försedda med glitter och ljus så tåget syntes bra i mörkret.

I Stockholms luciatåg 1927 deltog en gosskör och sången är fortfarande ett viktigt inslag i luciafirandet för dem som svarat på frågelistan. En kvinna född 1995 berättar att hon har varit köraktiv sedan åtta års ålder. ”Så lussa det kan jag”, konstaterar hon. En kvinna född 1971 skriver att hon ”uppskattar när deltagarna kan sjunga ordentligt, i stämmor och så, så det inte bara är barn som sjunger och det låter lite hipp som happ. Jag älskar verkligen luciasångerna”. Och en annan person född på 1960-talet skriver att ”det är en av de vackraste högtiderna som har de vackraste sångerna”.

Att många körer organiserar luciafirande gör också att det under 1900-talets andra hälft blev allt vanligare att firandet genomfördes i kyrkor. En kvinna i tjugoårsåldern skriver att hon ”kommer från traditioner där kyrkan på lucia är självklart”.

Vanliga år brukar jag tillbringa luciahelgen i kyrkan. Min dotter, 11 år, sjunger i en barnkör, och varje år ordnar deras körledare en stor luciakonsert med alla körer (både barn och vuxna) i de näraliggande församlingarna som hon ansvarar för. Konserterna ges vid flera tillfällen under helgen, och kyrkan brukar vara proppfull vid varje tillfälle.

Viktig högtid på förskolor och skolor

Svaren på frågelistan beskriver dock i huvudsak luciafirande på skolor och förskolor. De lärare som svarat bidrar med redogörelser över hur de blivit tvungna att omorganisera luciafirandet under covid-19. En av dem, en förskollärare född 1986, berättar:

De senaste åren har vi haft som tradition att de äldre barnen går luciatåg och sjunger för de yngre, sedan bjuds föräldrarna in till fika och får se film från luciatåget. Detta främst för att vi faktiskt inte får plats med alla föräldrar någonstans på förskolan. I år fick vi stryka fikat pga. pandemin och för att inte trängas för mycket flyttade vi tåget utomhus. /…/ På eftermiddagen visade vi film från tåget utomhus på en iPad, så föräldrarna kunde se när de hämtade om de ville.

En pensionär berättar att när hon på 1970- och 80-talen arbetade på dagis så var det ”fullt ståhej i flera veckor innan. Vi skulle ju plocka slån och göra saft till dagen L samt baka. Under tiden vi höll på med det, så tränade vi på sångerna”.

Sen fick alla barn som ville vara Lucia och Staffan eller tomtar. Alla föräldrarna kom och njöt av ungar, lussebullar med saft eller kaffe. Sen var personalen alldeles slut och alla de andra nöjda.

Luciatåg utomhus och digitalt

Av svaren framgår att det var viktigt att genomföra ett luciafirande med luciatåg trots pandemin. Det tycks betraktas som ett naturligt inslag i förskola och skola. Och när det inte är möjligt för släktingar och andra att delta i skolornas firande så skapas alternativ, ofta med hjälp av digitala lösningar eller genom att flytta firandet utomhus. En kvinna född 1972 berättar att eftersom hennes föräldrar på grund av pandemin inte kunde se något luciatåg på barnbarnens förskola och skola, lussade hon själv, hennes syster, svåger, syskonbarn och hund för föräldrarna på deras altan.

En man född 1964 berättar att blomsteraffären i ortens centrum arrangerade besök av elever från en musikklass i samband med en utomhusmarknad. Han och hans fru gick dit, köpte lite blommor och lyssnade på ”lussesångarna”.

De flesta av de som svarat har dock tagit del av förinspelade, digitala och tv-sända luciatåg. En lärare berättar att de undvek att ha en stor samling för hela skolan och föräldrar, utan hade istället flera framträdande för en klass i taget. Musiken var förinspelad på musiklärarens dator. Samma lärare såg även tre luciatåg på telefonen som var gjorda för Facebook och Youtube utan publik.

En man född 1979 berättar att han inte varit med i något tåg själv, men såg två stycken ”från jobbet via webbsändningar”. Han berättar:

Jag jobbar på Volvo personvagnar, och vi på utvecklingsavdelningen har ett luciatåg som i år framträdde från sina respektive hem via videolänk. Det var ihopklippt så att lucian kom åkande in i bild först, med resten av tåget efter henne. Det lästes också upp en humoristisk dikt (på engelska) om vårt distansarbete. Det andra luciatåget var det traditionsenliga biltåget. Det är några bilar (vita och röda) som är pyntade med luciakrona och andra ljus som åker runt på Volvoområdet och spelar luciasånger.

En lärare född 1990 berättar att på grundskolan där han arbetar blev det ett ”digitalt Luciatåg i år! Alla klasser fick en länk för att kunna se Luciatåget i klassrummen” (Dagf02294:29). Luciatåget bestod av eleverna i årskurs sex som ”sjöng traditionella Luciasånger i idrottssalen, där de blev filmade av musikläraren”.

Filmen innehöll även ett klipp på den lokala prästen som pratade om Lucia. Prästen spelades in på plats i sin kyrka. Min klass (årskurs 3) drack julmust och åt pepparkakor och skumtomtar när vi såg filmen.

En man född 1947 som är pensionär skriver att han själv inte deltagit i eller planerat något ”stort öppet Luciatåg”. Han hade ”ett litet tåg på nätet, med vänner”. Det blev några sånger och ”några nubbevisor också. Det dracks och pratades mellan sångerna. De flesta hade varm glögg, med russin och mandlar”.

I svaren på frågelistan 2020 skriver de flesta att de tagit del av Sveriges televisions luciafirande, som detta år var ifrån Jukkasjärvi. En kvinna född 1963 skriver att hon tyckte det var väldigt fint. ”Teves luciatåg är en välsignelse!!” konstaterar hon. En man född 1974 berättar att de steg upp hela familjen för att se årets Luciafirande på tv. För honom blev det inget ”luciatåg live” detta år.

Lucior, stjärngossar och alla de andra som går med

Den första lucia som Aina Resare såg livs levande på vintern 1940 var en medelålders kvinna, frälsningssoldat, som ”hade tagit nålarna ur hårknuten och med håret hängande och ljuskrona med levande ljus i på sitt huvud kom in i den becksvarta samlingslokalen och sjöng luciasången”. Åtta år senare hade Aina Resares dotter börjat skolan och blev vald till lucia.

Det berodde troligen på hennes långa självlockiga hår. Kl. 7 samlades vi mödrar som kunde komma ifrån i skolan – andäktigt väntande på Luciatåget in i skolsalen. Nog var jag litet rädd – trots att hon hade en blöt näsduk över huvudet - det var ju levande ljus i kronan, men det gick bra. (Men fick klippa bort stearin i håret efteråt.) Läraren hade trimmat barnen i förväg, så det fattades ingenting, varken stjärngossar eller tärnor. Klädseln var den obligatoriska, vita nattlinnen, Lucia med brett rött band runt livet, stjärngossarna vita ”topp-strutar” (nytt ord) med påklistrade stjärnor på sina huvud.

Lucian i det första offentliga luciatåget år 1927 var anonym, men redan året därefter 1928 anordnades en tävling för att rösta fram en lucia som skulle vara ”symbol för det kärnsvenskt ljusa och solblonda” (Strömberg 2017:108). I citatet från Aina Resare ser vi att långt lockigt hår var önskvärt hos en lucia. I det luciatåg Aina Resare beskriver ”fattades varken stjärngossar eller tärnor”, deltagare som är ett vanligt inslag även i dagens luciatåg.

Stjärngossar – ett utgående sortiment?

Men vilka som får och vill delta i luciatågen är ett omtvistat ämne. I det luciatåg som den redan citerade förskolläraren beskrev deltog 21 barn. De flesta var lucior och tomtar.

Vi hade en stjärngosse, fast utan strut, två pepparkakor och en ren. Vi hade ingen tärna. De tycks, liksom stjärngossar, tillhöra ett utgående sortiment, åtminstone bland yngre barn.

Enligt läraren verkar alltså stjärngossar vara ett utgående sortiment när barnen själva får välja. I hundra års tid har stjärngossarna varit ett vanligt inslag i luciatåget, dessförinnan hörde de hemma i en annan tradition, nämligen trettondagens stjärnspel, men i 1927 års luciatåg hade stjärngossarna en central placering efter fackelbärare och en gossorkester och före lucian. De bar stora lysande stjärnor, strutar och vita kläder med röda skärp. Det senare en detalj som numera är reserverad för lucian.

Att det finns en förväntan och en uppfattning om vad de olika deltagarna ska ha på sig och i vilken ordning de ska paradera är något som framkommer i svaren på frågelistan. En kvinna kommenterar att i det tv-sända luciatåget från Jukkasjärvi medverkade stjärngossar, vilket hon markerar med citattecken, eftersom de ”hade vanliga byxor och rockar plus röda halsdukar. Inga vita särkar eller strutar på huvudena”. Dessa stjärngossar skiljer sig i både ålder och klädsel från de som deltog i luciatåget på Stockholms gator år 1927.

Det stora Luciatåget föregås av två härolder till häst samt två ridande fackelbärare, varefter följer ett 30-tal gossar i Staffanskostymer. Därpå följer ett 30-tal stjärngossar med kåpor, luvor och lysande stjärnor, därefter kommer Luciabruden själv till häst, följd av en page, som bära upp hästens schabrak. Efter bruden följa ett 10-tal Lussitärnor till häst samt den nationalklädda ungdomen, cirka 50 personer. Tåget avslutas med tvenne ridande fackelbärare och upptager i allt en längd av omkring 100 meter.

Tomtar och pepparkaksgubbar

Dagens luciatåg är sällan lika omfattande som 1927 års, även om vissa deltagare är desamma, såsom lucian, tärnorna och stjärngossarna. En viktig figur som saknades var tomten eller tomtenissen, men det dröjde bara ett tiotal år innan även tomten blev ett givet inslag i luciatåget. År 1938 genomförde Uppsala sitt första offentliga luciatåg där tomtenissar gick sist för att samla in pengar (Strömberg 2017:147–148). Av svaren på frågelistan framgår att tomten fortfarande är med i luciatågen. En lärare i klass 3 berättar att ”av tågets flickor var två Lucia, övriga tärnor. Pojkarna som är en tredjedel av klassen var ca hälften var tomtar och stjärngossar”. En man född 1976 noterar att i hans barndom var det ”mer status att vara tomte och pepparkaksgubbe än stjärngosse”.

Pepparkaksgubbarna började ingå i luciatågen vid mitten av 1900-talet och är numera ett av de vanligare inslagen, speciellt när det gäller yngre barn (Strömberg 2017:151). Dock har inte pepparkaksgubbar och tomtar varit tillåtna i alla luciatåg. En kvinna född 1973 berättar att när hon var barn på 1980-talet ”fick bara flickor gå i Lucia-tåget”. ”Tomtedräkt eller annan utklädnad var inte tillåten”, påpekar hon. När hon senare kom upp i gymnasieåldern på 90-talet och gick med i flickkören ”anordnades varje år ett stort Luciatåg med alla körer (inklusive pojkar)”, men inte heller i detta luciatåg brukade ”tomtar eller andra utklädnader förekomma”.

Kreativa luciatåg

I svaren framkommer också att luciatågen inte alltid behöver vara så traditionella eller välordnade. Flera svar ger uttryck för kreativitet och luciatågen de beskriver har karnevaliska och könsöverskridande drag. På så vis har de också historiska länkar till allmogens upptåg på lucianatten och studentnationernas luciafirande, där det oftast var en man som var lucia (Bringéus 2006:112).

En kvinna född 1967 berättar att hon själv var lucia och att hennes pappa var tomtetärna, vilket innebar att han hade ”både luva och glitter i håret”. En annan kvinna född 1972 beskriver luciatåget som hon, hennes syster, svåger, syskonbarn och hund skapade.

Vi hade en Lucia iklädd lucialinne, rött band i midjan och med diadem med tygljus. Där var en tärna i lucialinne med glitter i hår och runt midjan och levande ljus i handen. Där var en stjärngosse i vita byxor och vit skjorta med hemgjord strut på huvudet och lykta i handen. Två barn med tomteluva och ett barn i pepparkaksgubbedräkt. Samt en hund iklädd jultröja.

En pensionär berättar om när hon på 1990- och 2000-talen arbetade som busschaufför och de skapade ett luciatåg.

Några år hade vi en kille som kallades ”Långhårs-Micke”. Han hade ett långt ljust svallande hår och blev vår naturliga Lucia. Så vi tog med ett lakan var, svepte in oss i det och sedan med Micke, med ett ljus i handen, vandrade upp till chefen o övrig personal därefter ut i verkstaden. Allt för att sprida lite Lucia-stämning i huset. Det blev kanske inte riktig så bra som vi tänkt oss (ingen kunde ju sjunga vackert) men roligt hade vi. Kanske vi var det första företaget som hade ett manligt Luciatåg. Någon kvinna var alltid med annars var det bara pågar. 95% av alla busschaufförer, på den tiden, var ju män ... kanske nu med.

Några som svarat berättar om traktortåg, alltså ”traktorer med ljusdekorationer och förare i luciatågsmundering” som skapats med anledning av pandemin. En kvinna berättar om luciatåget med traktorer, som hon hoppas ”blir en ny tradition”:

Dom smyckade sina traktorer med belysning, tomtar, paket och först körde en stor modern traktor med en uppstoppad Lucia med pumpa till huvud i skopan. /…/Folk stod längs med vägen, gamla som unga och vinkade. Det var så roligt och dom spred en sådan glädje som vi verkligen behövde. Den äldre generationen kunde tillsammans med barn o barnbarn glädjas utomhus till Luciatåg om än lite annorlunda.

Lussebullar och (svenska) familjetraditioner

De luciatåg som beskrivs i svaren på frågelistan 2020 avslutas med att någonting äts och dricks. Det vanligaste är att det äts lussebullar och pepparkakor och dricks kaffe, julmust, glögg eller saft (Bringéus 2006:115–116). En kvinna skriver att ”det hör till att äta lussekatter och pepparkakor på Lucia liksom att dricka årets första klunkar julmust”. Men som vi såg i citaten äter några skumtomtar och andra dricker nubbar. Lussekatten verkar dock i det närmaste vara ett obligatoriskt inslag. Aina Resare berättar:

Lussikusar som vi sade var inte alls vanligt förr och lyste helt med sin frånvaro under min barndom. Tror inte att jag själv kom att baka dem förrän in på femtiotalet någon gång. Nu har jag helt kommit ifrån det igen. Men saffransbröd finns alltid i min frys.

Enligt detta citat så var det i Dalarna där Aina Resare växte upp inte vanligt med lussekatter i samband med lucia. Våra dagars lussekatt, även kallad dyvelskatt, lussebulle, lussekuse, saffranskuse eller julkuse, är ”en kvarleva från den äldre traditionen med figurbröd till högtider” (Matkult.se). Att äta sött och saffranskryddat bröd i samband med just lucia är alltså en ganska sen företeelse. Att inta en eller flera måltider i samband med lucianatten och luciamorgonen är dock en sed med gamla anor och förmodade kopplingar till allmogen på 1800-talet (Strömberg 2017:31).

Folklivsforskaren Carl Martin Bergstrand skriver att den nattliga måltidens syfte var att stärka sig det kommande arbetsåret, stå emot nattens krafter och ”försäkra sig om gott och rikligt uppehälle under det nya år som just gick in” (Bergstrand 1935:32). Lussebiten som måltiden kallades åts oftast i hemmet men på viss håll förekom även att man gick hem till grannar med förtäringen och möjligen kommer lucias dukade bricka från denna sed.

Även när det gäller lussekatterna och luciamorgonens måltid visar svaren på kreativa anpassningar. En kvinna född 1988 beskriver sin luciafrukost:

En pepparkaka och en lussebulle som på ovansidan doppats i smör och pudrats med strösocker, ägg och vörtbröd. Allt hade vi bakat hemma. Till det drack vi kaffe som vi kryddat med kanel och nymortlad kardemumma.

Detta var en luciafrukost som hon fick göra som ”liten”. Av svaren framkommer att luciafirande och även luciatågen för många betraktas som en familjetradition. En kvinna född 1978 berättar att familjen tillsammans tittade på luciatåg på tv och en annan jämnårig kvinna berättar att hon och hennes sexåriga dotter lussade för maken. ”Så gör vi varje år”, skriver hon.

I en kvinnas utförliga beskrivning av hur hon lussar för sin pojkvän blir det tydligt hur kopplat luciafirandet är till familjetraditioner etablerade under hennes uppväxt.

Jag hade bakat ett prästens hår, något som blivit tradition i min familj eftersom min pappa är präst, och som jag nu tagit med mig efter att jag flyttat hemifrån. Jag hade också bakat pepparkakshjärtan och skrivit Lucia på med skrivstil i kristyr, en annan tradition från mitt barndomshem. Två clementiner fick också följa med på kaffebrickan. Kaffet serverades i min Swedish grace-servis från 50-talet, med karaff (inte glaskannan från kaffebryggaren eller termos), mjölksnipa och koppar med fat. Eftersom jag inte har några trevliga små dukar så hade jag en ren kökshandduk som det står God Jul på som duk på brickan. Även ett ljus stod på brickan för att lysa upp mitt ansikte så det blir lite balans med ljuskronan. Jag invigde min nya luciakrona i mässing, men eftersom jag inte hunnit hitta en linneduk till håret så använde jag en helt vanlig bomullsnäsduk från Dressman. Kronan var också bar eftersom jag inte hunnit skaffa lingonris. Jag hade ett vanligt lucialinne och rött band runt midjan som knöts i rosett på vänster sida, inte i mitten.

Hon skriver att för henne är lucia ”en av årets absolut viktigaste högtider”, speciellt det ”intima firandet hemma”. Mycket av hennes luciafirande kommer ifrån hennes barndomshem.

När jag var liten så brukade mamma komma in och lussa för mig och min syster innan vi smög upp och lussade för pappa alla tre, och åt frukost i mamma och pappas säng. Sedan när jag och min syster var ca 8 och 12 så kröp mamma ned i sängen igen så lussade jag och min syster själva för dem. Och sist, när vi var kanske 12 och 16 så började vi gå upp själva på luciamornarna och koka kaffe, det var också här någon gång som jag introducerade finservis på kaffebrickan med en riktig kaffekanna i porslin. Innan dess hade vi haft kaffetermosen som pappa brukar ha morgonkaffet i på helgen och våra vanliga muggar. Som små var också lucianatten den första natten när vi fick sova i lucialinne, och sedan gjorde vi oftast det fram till jul.

Denna kvinna är inte ensam om att betrakta luciafirandet som i första hand en familjetradition. En kvinna född 1947 skriver att i år hade de inte den ”vanliga adventssammankomsten med glöggdrickande” med sina barn, men de gjorde ändå sin ”traditionsenliga glögg enligt gammalt svenskt recept”. Det traditionsenliga kopplas här till något gammalt svenskt och så är det för många, kanske främst för dem som inte längre lever i Sverige (jfr Bringéus 2006:119). En kvinna som numera bor i Norge har svarat på frågelistan. Hon skriver att hon ansträngt sig för få tag på svenska lussekatter, men också bakat pepparkakor. Hon deltog också på adventsfika hos en svensk väninna, vilket, enligt henne, blivit en tradition.

Det var inte bara svenskar som deltog, men det var lite svenskt tema med lussekatter, svensk glögg och svensk julmust. På grund av korona så hade värdinnan inte kunnat resa till Sverige för att köpa allt som skulle serveras, så hon hade verkligen fått anstränga sig i år för att få tag på allt. Hennes familj hade skickat en del på posten, och så är det visst en svensk internet-affär som säljer vissa varor, dyrt!

Andra år brukar hon ”baka lussekatter till hela personalen (ca 100 stycken), samt bjuda på glögg och ha ett jullotteri”. Med andra ord tar hon på sig rollen som en förmedlare av svenska traditioner i ett norskt sammanhang.

Omvandla och återknyta

Genomgående berör svaren på frågelistan år 2020 hur luciafirande och luciatåg anpassats efter de förändrade villkoren som rådde under covid-19-pandemin. En kvinna född 1997 berättar att de andra år inte brukar fira lucia, men att det detta år känts ”extra viktigt”. Det handlar dels om att hon just blivit förälder men också för att hon vill ”känna samhörighet med resten av samhället”. En student född 1995 berättar hur covid-19 förändrat hennes firande:

Jag och min sambo tittade på SVT:s luciatåg, alltså Luciamorgon, i Jukkasjärvi via stream på datorn. Vanligen brukar vi titta på luciatåg i någon av Göteborgs kyrkor, men i år fick det bli hemma i soffan. Vi tittade på kvällen och åt nybakade lussebullar, pepparkakor med gräddmögelost och drack vitvinsglögg med skållade mandlar. Luciatåget var en mindre grupp med musik-gymnasielever som alla höll distans till varandra. Det var även inslag av barnsång, samiska sånger och instrumentala sånger. Det var ett vackert luciatåg och mycket känslor väcktes under dess gång. Blev rörd av sången, kände sorg över vad pandemin medfört, men kände också hoppfullhet. Blir vanligtvis rörd, men detta luciatåg och dess omständigheter gjorde det till något jag kommer minnas.

Överlag är det dock inte covid-19-pandemins påverkan som står i centrum för svaren. De handlar i högre grad om hur luciafirandet förändrats över tid. Flera personer tecknar ett nostalgiskt förflutet då luciafirandet var roligare och mer betydelsfullt. En kvinna född 1964 skriver att ”oavsett pandemi” tycker hon att det är trist att inte elever längre ”lussevakar och lussar för sina lärare”, som de gjorde när hon växte upp. En annan kvinna född 1955 berättar om när hon gick i skolan och firade lucia: ”Året var 1971. Vi var bara flickor ca 50 personer. Vi gick i aula och stod på scenen och sjöng. Ytterligare en annan person skriver att hon saknar luciafirandet på 1970-talet.

På sjuttiotalet lussade jag och min bästis Ingela (båda födda 1963) i de gamla statarbostäderna. Där bodde kvinnor och män som jobbat på Mölneby Gård, Östra Frölunda, Svenljunga kommun i södra Västergötland. Jag minns att vi sjöng de klassiska sångerna och vi gick från lägenhet till lägenhet. I lägenheterna väntade gummorna och gubbarna förväntansfullt. Jag tror mig minnas att vi fick kakor som tack, speciellt sockerkringlor som är något mittemellan finkakor och vetebröd. Fanns alltid i dessa hem. Hade man inget annat så hade man det åtminstone. Jag älskar dessa kakor så hela lussefirandet var värt det!

En före detta lärare född 1947 skriver att det ”känns som Luciafirandet var större tidigare”.

Sista året i gymnasiet vakade vi in Lucia och skulle sedan lussa för några lärare. Dock blev vi inte insläppta hos någon. Viktigt var ju också valet av ortens Lucia som ägde rum via en lokaltidning. Luciatågen i skolan var alltid mycket stämningsfulla, men de sista åren jag arbetade (2014 var min sista hösttermin) blev det allt svårare att få elever att delta och det var på vippen att ställas in, men till slut blev det alltid ändå av.

Andra som svarat på frågelistan riktar fokus mot nya influenser i luciafirandet. En kvinna född 1989 berättar att hennes dotter som är nio år har medverkat i ett luciatåg som de kallade för flash mobb.

De samlades på den stora skolgården innan skolans början och välkomnade alla med lucia-sånger. De stod inte i någon form av led eller liknande utan mer som i en klunga. Alla fick ha på sig valfri utklädnad. Det fanns lucior och tomtar vad jag senare kunde se på bilder. Det var hennes årskulls tur att ansvara för luciatåget då de är äldst på lågstadiet. Skolan hade samlat ca 7 av dessa elever och spelat in ett digitalt luciatåg. En lucia, resten tärnor, stjärngosse. De hade olika bakgrunder med vinterteman. Före tåget satt en man i en stol och läste historien om lucia och om hur hon offrat sig.

Flera svar belyser också hur förändringen av luciatågen kan vara medveten. En lärare född 1981 berättar:

På kvällen 13 december så samlades vi ca 20 personer i en korsning i Kvillebäcken Göteborg. Vi hade satt ljusslingor och glitter på våra cyklar. Ljuskronor på hjälmarna. Många olika sorters cyklar var med – lådcyklar, enhjulingar och även en liggcykel. Vi gjorde oss redo för att långsamt rulla på våra cyklar över bron och upp mot Götaplatsen. Någon hade julmusik i stereon.

Läraren var med och ordande detta annorlunda luciatåg med cyklar för att det var ”ett sätt att träffa andra cykelentusiaster” men även för att ”göra cyklister sedda på Göteborgs gator, som annars till stor del har en infrastruktur som baseras på bilism”.

En tradition i ständig förändring

Luciatåget med cyklar är, liksom traktortåg och hundar i tomtedräkter, beskrivningar av hur kända former används för nya syften och belyser det faktum att traditioner är i ständig förändring. Det är så de överlever från år till år. I familjer, föreningar, på arbetsplatser, gator och torg arrangeras och iscensätts luciatåg. I processen av att bestämma vilka som får delta, hur de ska vara klädda, vilka sånger som ska framföras och vad som ska bjudas på upprepas inte bara luciatåg från förr, de omvandlas och anpassas till samtiden och framtiden. När det gäller just luciatåg är det kanske blandningen av rörelse, ljus, musik, variationen på roller och tidpunkten på året, som samverkar till att göra det till en av Sveriges mest omstridda och levande traditioner.

/Susanne Nylund Skog