Träslövsläge

I halländska Träslövsläge böjer man ännu sina verb efter person – på de flesta andra platser i Skandinavien slutade man göra det för 600 år sedan. Samtidigt finns här en rad nya pronomen, ett av dem skapat av gammal verbböjning.

Läjesboa

Dialekten i Träslövsläge kallas ofta läjesboa av dem som använder den. I förleden döljer sig Läjet som är det lokala namnet på platsen – liksom i andra folkmål längs kusten uttalas nämligen standardspråkets g som j när det står mellan vokaler (i till exempel ord som läge). Efterledens bo känns igen från andra dialektbeteckningar, exempelvis marbo och tjörbu för folkmålen i Mark (i Västergötland) respektive på Tjörn (i Bohuslän).

Dialekten i Läjet är faktiskt än idag påfallande välbevarad i den meningen att det finns ett fåtal som ännu låter som man gjorde i mitten av förra seklet. Människor pratar visserligen dialekt på många andra håll i närområdet också, både i Halland och i Västergötland. Men ofta har dessa nutida dialektyttringar närmat sig standardspråket betydligt. Läjesboa är på sätt och vis en sista kvarleva av en tidigare långt mer spridd språkform.

Här kan du lyssna på låten I aaj swonnen ti, sjungen på läjesboa av Calle Karlsson 2014. Länk till annan webbplats.

Forntida verbböjning

Ett belysande exempel är verben och deras böjning. Under medeltiden böjdes finita verb efter numerus och person över hela Skandinavien. En sekvens från en samling helgonlegender, nedskrivna i Vadstena under 1380-talet, får illustrera:

Oc hwat w[i] hällir ätum älla drikkom göra all thing hans äro (’vad vi än äter eller dricker bidrar allt till hans ära’).

De presensformer av verb som exemplet innehåller böjs efter subjektet: när subjektet är wi får verbet en ändelse på -um eller -om (ätum, drikkom), när subjektet är tredje person plural (all är en gammal neutrum plural) får verbet istället en ändelse på -a (göra). Med tiden försvann den här böjningen från de flesta dialekter, men i vissa områden bevarades den i någon mån.

Sentida verbböjning i sydväst

Att upprätthålla en skillnad mellan singular och plural var naturligt för många dialekttalare ännu under 1900-talet i ett rätt stort sydvästligt område. Formen för tredje person plural användes då för alla plurala subjekt, som i vi spunne (från sydhalländska Våxtorp). Detta sydvästliga område omfattar förutom Halland också södra Västergötland, delar av södra Småland, östra Skåne och Blekinge.

Verben i Viskadalen

I en mindre del av området, i gränslandet mellan norra Halland och sydvästra Västergötland kring och strax söder om floden Viskan, levde dessutom de fornspråkliga persondistinktionerna i plural kvar. I dag upprätthålls dessa distinktioner konsekvent bara i Träslövsläge. Till vänster visas hur man böjer verbet köpa i presens (till höger finns en översättning till standardsvenska):

Verbet köpa i läjesboa

Skriv tabellbeskrivning här
LäjesboaStandardsvenska
Ja, du, han, hu, de köperJag, du, han, hon, det köper
Vi köpomVi köper
I köpenNi köper
Daj köpaDe köper

På denna punkt är dialekten alltså synnerligen arkaisk och säregen: den är numera ensam i regionen om att fullt ut bevara de ålderdomliga böjningsmönstren. För att hitta något liknande på annat håll i dag får vi söka oss till dalmålen ovan Siljan eller till Island.

Nya pronomen

Det är emellertid inte bara arkaismerna som utmärker dialekten i Träslövsläge. Här finns drag som saknas såväl i fornspråket som i dagens standardspråk, det vill säga. lokala novationer. Särskilt värda att notera är novationer inom pronomensystemet, eftersom de delvis kan kopplas till verbböjningen. Förutom de pronomen som visas i uppställningen ovan har dialekten ett helt paradigm med så kallade enklitiska pronomen. Det är former som bara uppträder vid omvänd ordföljd, varvid de liksom hakas på den finita verbformen.

Uttrycket det kan jag/du/han/hon/det/vi/ni/de
LäjesboaStandardsvenska
De kan’jaDet kan jag
De kan’täDet kan du
De kan’enDet kan han
De kan’naDet kan hon

De kan’et

Det kan det

De konnom’ä

Det kan vi

De konnen’ä

Det kan ni

De konna’di

Det kan de

Den enda av de enklitiska formerna som är identisk med normalformen är ja. I de traditionella dialekterna längre norrut, närmare Viskan, har det förvisso funnits en särskild form också för första person singular, nämligen ik (som i De kan’ik inte, från västgötska Öxnevalla). Men i Läjet har den tydligen inte fått fäste. Om de andra formerna kan vi notera att en, na och et förekommer som objekt i ett mycket större område; till och med Svenska Akademiens grammatik tar upp det bruket och karakteriserar det lite svepande som regionalt talspråk. Men i exemplen ovan är en, na och et alltså subjektsformer. Formen di för tredje person plural är också känd från många andra områden, men det speciella med pronomenet di i läjesboa är att det har kommit att bli begränsat till enklitisk användning: det heter med andra ord inte *di konna utan daj konna.

Böjningen blir pronomen

Också formen kan verka bekant, eftersom den lite påminner om ett du. Någon direkt koppling till du finns emellertid inte. Istället tycks vara ett slags sammanfogning av en nu förlorad böjningsändelse för andra person singular och ett enklitiskt ä, samma enklitiska pronomen som ännu används i första och andra person plural (det vill säga i konnom’ä och konnen’ä i uppställningen). Böjningsändelsen för andra person singular var, när den ännu användes, ibland -t ibland -st. Längst höll sig ändelsen levande i Västergötland och de ostligare delarna av norra Halland. I våra 1800-talssamlingar från Fagered finns exempel som du kant, du köptest, ’du kan’ respektive ’du köpte’. Vid omvänd ordföljd var, som antytts, det enklitiska subjektet ett ä, dvs. kant’ä, köptest’ä.

När böjningen så småningom försvann vid rak ordföljd levde den kvar inom pronomenet vid omvänd ordföljd på så sätt att verbets ändelse omtolkades som inledningen av det enklitiska subjektet. Härigenom föddes det system som ännu finns i Träslövsläge: du kan, kan’tä, du köpte, köpte’stä. Det omtolkade pronomenet spred sig också till kontexter där det aldrig funnits någon böjning, dvs. efter presensformer på -r: töcker’tä, ’tycker du’, behöver’stä, behöver du’, båda exemplen från Himle härad (det senare specificerat till Dagsås). Former som dessa visar att övergången från ändelse till enklitiskt pronomen är fullbordad; när böjningen var levande följdes r-formerna nämligen alltid direkt av ä (som i kommer’ä, ’kommer du’ från Fagered).

Hur enklitiskt ä en gång växte fram är så spännande att den historien är värd att berätta för sig. Läs vidare på sidan Pronomenet ä i Dialektbloggen.