Norrländska mål

Norrländska mål talas traditionellt i hela Norrland, utom längst i söder och längst i norr. Inom detta väldiga område ryms många sinsemellan mycket olika dialekter som ändå har vissa gemensamma drag.

Allmänt om norrländska mål

Norrländska mål talas i den norra hälften av Sverige, från norra Hälsingland Öppnas i nytt fönster. och norrut i Härjedalen Öppnas i nytt fönster., Medelpad Öppnas i nytt fönster., Jämtland Öppnas i nytt fönster., Ångermanland Öppnas i nytt fönster., Västerbotten Öppnas i nytt fönster., Norrbotten Öppnas i nytt fönster. och Lappland Öppnas i nytt fönster..

Geografiskt hör Gästrikland och södra Hälsingland till Norrland, men dialekterna där räknas inte till de norrländska målen utan till sveamålen Öppnas i nytt fönster..

De varianter av svenska som numera allmänt talas i Tornedalen och nordligaste Lappland har planterats in sent i historien, och därför räknas de inte till de traditionella, naturvuxna norrländska målen. Finska och samiska har dock talats där sedan urminnes tid (läs mer i kunskapsbanken om Sveriges nationella minoritetsspråk Öppnas i nytt fönster.).

Ett gränsfall i dubbel bemärkelse är de härjedalska målen. De har mycket gemensamt med de norrländska målen, men också stora likheter med de östnorska. Särskilt i äldre svenska dialektbeskrivningar klassificeras de därför ofta som norska mål.

Traditionell indelning av de norrländska målen

• Norrbottensmålen grupperar sig naturligt kring älvdalarna och benämns också efter dessa: kalixmål, lulemål, pitemål.
• Målen kring Skellefteälven och Umeälven brukar kallas nordvästerbottniska respektive sydvästerbottniska mål och fortsätter i mer eller mindre uttunnad form långt in i Lappland.
• Dialekterna i de sent koloniserade inre delarna av Lappland kallas vanligen nybyggarmål.
• Ångermanländska mål talas i Ångermanland, men också i angränsande delar av södra Lappland (Vilhelmina, Dorotea och Åsele kommuner). Bjurholms och Nordmalings socknar i nordöstra Ångermanland utgör ett övergångsområde mellan ångermanländska och sydvästerbottniska mål.
• I Jämtland talas många olika jämtmål, som grovt kan delas in i västjämtska, centraljämtska, sydjämtska, nordjämtska och östjämtska.
• Medelpadsmålen är relativt enhetliga, bortsett från Haverömålet längst i väster, som närmast hör samman med målet i Ytterhogdals socken i nordvästra Hälsingland. Tillsammans benämns dessa mål ibland Hogdalsmål. I resten av norra Hälsingland talas nordhälsingska mål.

Språkhistorisk bakgrund

De norrländska målens historiska utveckling är svår att rekonstruera, framför allt på grund av bristen på bevarade texter som språkligt representerar norra Skandinavien. Den främsta källan till information om dialektala ljudförhållanden i äldre tid är i stället ortnamnen, som ofta finns belagda i medeltida skrifter, till exempel jordeböcker. I ortnamnen bevaras dessutom inte sällan ett lokalt uttal som traderats under mycket lång tid, oberoende av senare influenser på dialekten i övrigt. På grundval av de språkliga ledtrådar som står till buds brukar man anta att de norrländska målen formades genom en växelverkan mellan västnordiska och sydliga influenser som sannolikt pågick under ett och ett halvt årtusende eller mer. Sedan 1500-talet har många västnordiska språkdrag trängts tillbaka och utplånats på stora områden, genom det allt starkare inflytandet från centralmakten i Mälardalen.

De norrländska målen i dag

De traditionella norrländska målen förändrades mycket under 1900-talet, och på de flesta håll är dialektutjämningen nu långt framskriden. I dag är det också ovanligt att barn och ungdomar får växa upp med ett levande norrländskt mål och lära sig tala det som sitt första språk. Vissa dialektdrag lever dock kvar segare än andra, till exempel bortfallet av r-ändelsen i presensformer av verb: han sitt, hon spring.

Typiska språkdrag i norrländska mål

”Tjockt” l

Tjockt l är vanligt i de norrländska målen, liksom i många andra svenska dialekter. Tjockt l uttalas längre bak i munnen än vanligt, ”tunt” l.

Främre sje-ljud

I Västerbotten och Norrbotten uttalas sje-ljudet långt fram i munnen, som rs i ordet fors.

Presensändelsen -er faller bort

Ändelsen ‑er faller bort i presensformer av verb. Exempel: Jag tycker blir jag tyck och hon sitter blir hon sitt.

Adjektiv böjs inte i plural

Adjektiv böjs inte alltid i plural i norrländska dialekter. Exempel: De är fin i stället för de är fina.

Frågeordet vars

Frågeordet vars används i stora delar av övre Norrland. Det kan betyda både ’var’ och ’vart’. Exempel:

• Vars åkte hon? i stället för Vart åkte hon?
• Vars är de? i stället för Var är de?

Ordgruppsaccent

I svenskan kan många verb, till exempel gå, stå och komma, kombineras med så kallade partiklar, oftast prepositioner eller adverb. Tillsammans bildar verbet och partikeln då en enhet, ett partikelverb. Exempelvis kan verbet gå i kombination med olika partiklar bli gå ut, gå in, gå bort, gå hem, gå sönder, gå under och så vidare.

I standardsvenskan, liksom i de flesta dialekter i Svealand och Götaland, ligger huvudtrycket vid partikelverb alltid på partikeln: gå u´t, gå i´n osv. Helt annorlunda förhåller det sig i de norrländska målen, där samhörigheten mellan verbet och partikeln i stället markeras med hjälp av grav accent på verbet och bitryck på partikeln. Partikelverb får alltså samma betoningsmönster som sammansatta ord vanligtvis har, vilket innebär att gå`-u't betonas likadant som grå`tru't. Företeelsen kallas ordgruppsaccent.

Ordgruppsaccenten är utmärkande dels för de norrländska målen, dels för de östnorska och trönderska målen. Vidare förekommer den i några svenska områden nära norska gränsen: nordvästra Dalarna (Lima, Transtrand, Särna, Idre), norra och västra Värmland, norra Dalsland och norra Bohuslän. Sporadiskt påträffas den också i en del uppländska dialekter.