Dialekter förr och nu

Från dialektsplittring till dialektutjämning – de svenska dialekterna har en lång historia.

Svenska sedan 800-talet

Svenska språket har ur historiskt perspektiv genomgått stora förändringar som har avlägsnat det från det nordiska fornspråk som det en gång har utvecklats ur. De äldsta runinskrifterna i Norden visar att språket var ganska enhetligt under urnordisk tid, men relativt tidigt kan man urskilja skillnader mellan östnordiskt språk och västnordiskt språk. Från och med 800-talet räknar man runsvenska som ett separat språk.

Dialektsplittringens tid

De språkliga förändringarna ledde med tiden till att svenskan, i likhet med danskan och norskan, har splittrats i dialekter. Denna process kallas för dialektsplittring.

I vissa fall har en språkförändring medfört olika resultat i olika delar av landet. I andra fall har en nyhet bara slagit igenom på en del håll och på andra håll har då mycket gamla drag bevarats långt fram i tiden. Dialektsplittringen är alltså en följd av att processerna inte varit desamma överallt.

Äldre fornsvenska räknar man med från ungefär mitten av 1200-talet och från denna tid härrör de äldsta kända handskrifterna på svenska. Tidiga handskrifter är landskapslagarna och redan här kan man märka vissa dialektskillnader. Under äldre fornsvensk tid genomfördes flera genomgripande förändringar i ljudsystemet och i ordböjningen. Förändringarna kunde ge olika resultat i olika delar av det svenskspråkiga området och på vissa håll inträffade inte alls någon förändring.

Exempel på ljudförändring är att det fornsvenska vika (med kort i och kort k) ’vecka’ blev vikka i bland annat Uppland men veka (med långt e) i bland annat Västergötland. Än i dag finns det personer som använder dessa uttal. I delar av Dalarna kan man i dag träffa på personer med uttalet viku (med kort i och kort k). Detta är ett exempel på en oförändrad form; viku är nämligen ursprungligen en fornsvensk böjningsform (ackusativ) av vika.

Språket har sedan fortsatt att utvecklas, i samma riktning på vissa håll, i olika riktning på andra håll och på en del håll höll man fast vid en del av de äldre dragen. Kanske var skillnaderna mellan de olika svenska dialekterna som störst under 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

Dialektutjämningens tid

Det senaste seklets omvälvande samhällsutveckling har medfört stora språkliga förändringar. Dialekterna har gått från att vara utpräglat lokala språkvarianter med många specifika särdrag, till att bli mer lika varandra över större regioner och mindre särpräglade. Denna förändringsprocess, ofta kallad dialektutjämning, tog ordentlig fart i Sverige från efterkrigstiden.

Olika grad och hastighet

Dialektutjämningen berör alla delar av en dialekt, det vill säga uttal, ordförråd och böjningssystem. Olika delar förändras dock i olika grad och hastighet. Till exempel förändras dialekternas melodi, både ordmelodi och satsmelodi, väldigt långsamt, medan ord och uttryck däremot kan växla snabbt. Ord för företeelser som har försvunnit ur kulturen försvinner också ut ur språkbruket, samtidigt som ord för nya fenomen kommer in.

Ökad rörlighet påverkar

Den kraftigt ökade rörligheten i samhället är troligen det som har haft störst påverkan på dialektutjämningen. Även långt tillbaka i tiden reste och flyttade folk naturligtvis från sin hembygd och träffade personer som talade annorlunda än de själva, men förflyttningen sker i mycket större omfattning nu än tidigare och över längre avstånd.

I dagens samhälle kommer de flesta i daglig kontakt med personer som har en annan språklig bakgrund än de själva. Utpräglat lokala dialekter fungerar inte längre som fullgoda kommunikationsmedel.

Splittrande och likriktande krafter

Man brukar tala om splittrande krafter i kontrast mot likriktande krafter som var för sig bidrar till att utveckla och utforma såväl språket som dialekterna i Sverige.

Med splittrande krafter menas att språkanvändare i vissa situationer har en strävan att skilja ut sig från dem, det vill säga en önskan om att odla sin särart och genom sitt sätt att tala markera en skillnad mot andra. Med likriktande krafter menas att språkanvändare i vissa situationer har en strävan att närma sig ett vi, det vill säga en önskan om att ingå i en större gemenskap och genom sitt sätt att tala markera en samhörighet med andra.

Blandning av nytt och gammalt​

I alla dialekter finns det en blandning av nyheter och ålderdomligheter i förhållande till fornspråket. Den här blandningen av nytt och gammalt ser olika ut i olika språkliga varianter och det har gett skillnader i uttal, ordförråd och meningsuppbyggnad. Skillnaden ligger oftast i vad som är gammalt och vad som är nytt och hur detta tar sig uttryck i en specifik dialekt eller i standardspråket. I sin önskan att antingen odla sin särart eller att ingå i en större gemenskap har språkanvändare alltså valt att använda sig av de språkliga nyheterna och ålderdomligheterna på olika sätt i sitt tal och på så vis har dialektskillnader uppkommit.