Fördomar och attityder

Göteborgare är glada, stockholmare är snobbiga och norrlänningar är sävliga – det hörs ju på hur de pratar! Eller...?

Fotografi. Riksgatan i Stockholm.

Maktens språk. Stockholms position som huvudstad och maktcentrum gör stockholmskan till en dialekt som många tycker illa om. Det verkar vara lättare att tycka om dialekter som talas långt från huvudstaden.

Attityder till olika dialekter är ofta knutna till fördomar som i exemplen ovan, men de kan också ha med maktrelationer att göra. Eftersom Stockholm som huvudstad förknippas med makt är stockholmskan ofta illa omtyckt i andra delar av Sverige. För många är det lättare att tycka om dialekter som talas långt ifrån huvudstaden, exempelvis värmländska eller gotländska.

Även privata erfarenheter kan påverka våra attityder. Vi kan förknippa en dialekt med en enskild individ, och vår attityd till dialekten blir då densamma som till personen som talar den. Är din bästa vän skåning får du troligen positiva vibrationer av andra som talar samma dialekt. Fördomar är många gånger omedvetna.

Populära dialekter

Det är svårt att säga vilka dialekter som är mest populära i dag. Tidigare undersökningar har visat att dialekterna i norra och västra Sverige varit mer omtyckta än de i söder och öster. Men attityder till dialekter kan snabbt förändras, och ingen större undersökning har gjorts på 2000-talet. Dialekt i ett tv-program, hos en populär tv-personlighet eller i en poplåt kan räcka för att synen på denna dialekt ska svänga.

Skillnader

Attityderna kan också variera i olika delar av landet. Norrländska är exempelvis mindre populärt i Skåne och skånska omvänt mindre populärt i Norrland än i övriga Sverige. Dessutom brukar dialekter i angränsande områden till det egna ofta bedömas mer negativt, eftersom vi är lite extra misstänksamma mot våra grannar.

Status och solidaritet

Det är också vanligt med en kluven inställning till den egna dialekten. Statusprincipen uppmanar oss att uppskatta och eftersträva en dialekt som talas av folk med hög status (standardsvenska) men solidaritetsprincipen vill få oss att hålla fast vid den dialekt som talas av våra nära och kära.

Dialekternas status har ökat

I dag ges en ganska positiv bild av dialekter i media, men så har det inte alltid varit. Dialekter hade länge en låg status och var i det närmaste bannlysta i media. Om någon talade dialekt i en äldre svensk film eller buskis, så var det troligen för att visa att han eller hon på något sätt var obildad, dum eller okunnig. Den dialekttalande var någon man skulle skratta åt. I radio, tv och på teatern var det endast standardsvenska som gällde. Först på 1970-talet med lokalradions intåg började dialektalt uttal sakta att bli mer accepterat i media.

I dag har dialekterna högre status i vårt samhälle och nu är det ganska vanligt med dialektala inslag i media. Det finns radio- och tv-program om dialekter, vi hör dialekt i reklam, filmer och musik, och på internet finns en mängd sidor av olika slag som skrivs på dialekt eller handlar om dialekter. Numera har också många populära programledare och nyhetsuppläsare i radio och tv dialektalt uttal och dessutom kommer den vanliga människan från olika delar av landet flitigt till tals i dokusåpor och tävlingsprogram.

Fördomar i reklamen

Vilken bild ger då media av dialekter i dag? Många gånger är det en positiv bild; dialekterna tillåts ju ta plats i så många sammanhang där de förut var bannlysta. Samtidigt används dialekt fortfarande ofta i ett skämtsamt syfte, till exempel i reklamsammanhang. Reklammakarna använder sig av våra fördomar om smålänningar, göteborgare, norrlänningar, gotlänningar, stockholmare eller skåningar för att skapa effekter. Ibland vill de inge extra förtroende, men oftast vill de nog ändå locka till leenden och skratt.

Hur påverkas vi av fördomarna?

Blir vi påverkade av de fördomar om (talare av) olika dialekter som speglas i exempelvis reklam och i komediprogram på radio och tv? Det saknas forskning på området men svaret på frågan är troligtvis ja. Vi påverkas både av fördomarna och av den positiva, accepterande bild som ges då vi hör nyhetsuppläsare, programledare och artister använda dialekt.

Finns det en växelverkan så att media i sin tur speglar den rådande bilden av dialekter i vårt samhälle? Å ena sidan påverkar media våra synsätt, å andra sidan påverkar strömningar i samhället vad som syns och hörs i media. Det finns ju en ökad vilja att bevara olika lokala eller regionala sätt att prata i vår alltmer globaliserade värld. När perspektivet utåt i världen blir större blir även vårt lokala perspektiv tydligare och vi värnar mer om det. Samtidigt har vi alltid gillat att skämta om våra grannar.