- Startsida
- Dialekter
- Lär dig mer om svenska dialekter
- Dialektdrag i närbild
Dialektdrag i närbild
Tjockt l-ljud, diftonger och vokalbalans. Här tittar vi närmare på några vanliga dialektdrag i svenska dialekter.
Vi beskriver ofta olika dialekter utifrån deras dialektdrag. Med ett dialektdrag menas en språklig företeelse i en dialekt som skiljer den från en annan dialekt (eller från riksspråket). Det kan till exempel handla om grammatik eller uttal.
Nedan kan du läsa mer om några vanliga dialektdrag i svenskan: cirkumflexaccent, det tjocka l-ljudet, primära och sekundära diftonger, tilljämning och vokalbalans.
Cirkumflexaccent
I vissa dialekter kompenseras bortfall av ändelsevokaler genom så kallad cirkumflexaccent. Det innebär, enkelt uttryckt, att den grava ordaccenten bibehålls genom att stamvokalen bryts i två delar som får var sin topp i tonhöjdskurvan, så att till exempel kasta blir ka`ast. Cirkumflexaccenten är särskilt framträdande i öländska och nordvärmländska mål men förekommer också i många norrländska, liksom i tröndska och vissa nordnorska mål.
Det tjocka l-ljudet
De flesta svenska och norska dialekter har två olika l-ljud, ett vanligt och ett som brukar kallas tjockt (eller kakuminalt) l. Det tjocka l-ljudet bildas genom att tungspetsen först böjs kraftigt bakåt mot gomtaket och därefter kastas framåt så att den tangerar tandvallen (utbuktningen bakom de övre framtänderna) med ett mer eller mindre hörbart slag och slutligen landar mot munbotten. På så vis skiljer det sig markant från det vanliga tunna l-ljudet, som artikuleras med tungspetsen mot de övre framtänderna och som därför kallas dentalt l. I transkriptioner – alltså när man återger tal i uttalsnära skrift – markeras tjockt l ofta med versal (mjöLk).
Det tjocka l-ljudet breder ut sig över ett stort sammanhängande område i de centrala delarna av den skandinaviska halvön. I Sverige är det bara den sydligaste delen samt Gotland och vissa sent koloniserade trakter längst i norr som ligger utanför. Tjockt l förekommer också i stora delar av Norge, liksom i Svenskfinland och tidigare i Estlands svenskbygder.
Det tjocka l-ljudet har två olika ursprung: dels ett äldre kort l-ljud i vissa positioner, dels den gamla konsonantförbindelsen r + dh. I många dialekter heter det till exempel guL ’gul’, bLå ’blå’, fågeL ’fågel’ och mjöLk ’mjölk’, men också gåL ’gård’, joL ’jord’ och boL ’bord’. Om l-ljudet var långt övergick det inte till tjockt l; ett ord som ful kan alltså uttalas med tjockt l, men inte full.
Diftonger
En diftong är ett vokalljud som glider över från en klangfärg till en annan inom en och samma stavelse, som i ordet paus.
Primära diftonger
Diftonger som fanns i ljudsystemet redan under urnordisk tid kallas primära eller fornärvda. Ännu i början av 800-talet levde diftongerna ai, au och öy kvar över hela Norden i ord som bain ’ben’, auga ’öga’ och öyra ’öra’, men under de närmast följande århundradena genomgick de en radikal förvandling som spred sig från Danmark norrut över de centrala delarna av Skandinavien. Där förenklades diftongerna så att ai blev långt e, medan au och öy vanligen blev långt ö. De perifera områdena i väster, öster och norr lämnades däremot mer eller mindre oberörda. I varierande utsträckning är de gamla diftongerna ännu bevarade i delar av västra Värmland, i nordvästra Dalarna (Lima och Transtrand), i större delen av Jämtland, i Härjedalen, Norrbotten och Västerbotten samt på Gotland. Även de finlandssvenska och estlandssvenska dialekterna har i många fall kvar sina primära diftonger.
Sekundära diftonger
Diftonger som har uppkommit genom diftongering av långa vokaler, både sådana som tidigare varit diftonger och andra, brukar kallas sekundära. Denna förändring anses i många fall ha skett redan under fornsvensk tid, dvs. före 1500-talet. Sekundära diftonger förekommer bl.a. i ett sammanhängande område som omfattar södra Västergötland, Halland, sydvästra Småland, Skåne och Blekinge. Exempelvis motsvaras standardspråkets långa å i skånska mål av åu eller au, som i gåu, gau ’gå’. Sekundära diftonger är också utmärkande för gotländska och norrbottniska mål, som ju dessutom har kvar sina fornärvda diftonger, samt många dalmål. Diftongering av långa vokaler förekommer även på flera andra håll i Sverige samt i många finlandssvenska och estlandssvenska mål.
Tilljämning
Inom det svensk-norska vokalbalansområdet förekommer ett språkfenomen som kallas tilljämning. Det innebär att stamvokalen och ändelsevokalen i tvåstaviga ord med ursprungligen kort stamstavelse har närmat sig varandra så att de fått samma eller nästan samma uttal, som i baka > båkå (övre Dalarna), maga ’mage’ > môgô (Härjedalen), ladu ’lada’ > lödu (Västerbotten). Oftast är det ändelsevokalen som påverkar stamvokalen, men det kan också vara det omvända eller röra sig om en ömsesidig påverkan. Tilljämningen är särskilt påfallande i de östnorska dialekterna. På svenskt område förekommer den framför allt i Jämtland, Härjedalen och övre Dalarna, men i varierande utsträckning också längre norrut.
Vokalbalans
I många svenska och norska dialekter behandlas ändelsevokaler olika, beroende på om ordets stamstavelse var kort eller lång i fornnordiskan. Detta gäller framför allt substantiv som är tvåstaviga och slutar på vokal i obestämd form singularis, till exempel trana (kort) och backe (lång), samt infinitivformer av verb, till exempel fara (kort) och kasta (lång). Med modernt sverigesvenskt standarduttal betonas alla dessa ord på samma sätt: med huvudtrycket på stamstavelsen, som alltid är lång, och obetonad ändelsevokal.
I fornnordiskan var det annorlunda. Man brukar anta att tvåstaviga ord med kort stamstavelse (kort vokal + kort konsonant) och grav tonaccent uttalades med någorlunda jämnt tryck på båda stavelserna, vilket gjorde att ändelsevokalerna kunde behålla sin klangfärg. Om stamstavelsen däremot var lång (lång vokal + kort konsonant eller kort vokal + lång konsonant eller konsonantgrupp) lades huvudtrycket på den, medan ändelsevokalen var obetonad och därför fick ett kortare och slappare uttal, till exempel a> ä, i> e och u> o. Sådan anpassning av en ändelsevokals kvalitet efter stamstavelsens längd kallas vokalbalans. Här är några fornsvenska exempel:
Kort | Lång |
---|---|
tala (tala) | siungä (sjunga) |
faþir (fader) | mōþer (moder) |
laghum (dativ plural av lag) | landom (dativ plural av land) |
De äldsta fornsvenska beläggen på vokalbalans påträffas i handskrifter från slutet av 1200-talet. Enstaka spår finns bevarade i nutida svenskt skriftspråk, till exempel i växlingen mellan bindevokalerna u och o i gatukök respektive kyrkogård, där förledets stamstavelse ursprungligen var kort respektive lång. I dialekterna är avtrycken desto fler och tydligare. På många håll har ändelsevokalerna i långstaviga ord försvagats så till den grad att de helt har fallit bort. Vokalbalansen är ett av de mest framträdande dragen hos dalmålen och de norrländska målen, liksom hos de östnorska och trönderska målen. I viss mån förekommer den också i de finlandssvenska och estlandssvenska målen.
I norrländska och österbottniska dialekter regleras även bindevokalen mellan leden i sammansatta ord vanligen efter vokalbalansen, så att den bevaras vid kortstavigt förled, men faller bort vid långstavigt förled. Ett par exempel från Västerbotten: häraspår ’harspår, men bjärnspår ’björnspår’; veahus ’vedbod’, men farhus ’fårhus’.
Relaterat innehåll
Kontakt
- Sidansvarig
Webbredaktören