Sveamål

Sveamål är ett samlingsnamn för ett stort antal och vitt skilda dialekter inom främst Svealand. Här ingår landskapen Södermanland, Uppland, Dalarna, Västmanland, Närke, sydöstra Värmland, Gästrikland, Hälsingland, Östergötland, nordöstra Småland och Öland.

Ordmoln med dialektord från sveamål

Om sveamål

Uppland är centrum för sveamålen. Sveamålen kan delas upp i undergrupper: uppsvenska mål, bergslagsmål och mellansvenska mål samt dalmålen i övre Dalarna.

Uppsvenska mål

Uppsvenska mål talas i Uppland, östra Västmanland, södra och östra Dalarna, Gästrikland och södra Hälsingland, samt i norra och östra Södermanland. Uppland är centrum för uppsvenska.

Mellansvenska mål

Mellansvenska mål är en blandning mellan uppsvenska mål och götamål (se götamål) och de trakter som ingår i detta övergångsområde använder alltså språkdrag som är typiska för båda traditionerna. Mellansvenska mål talas i Östergötland (förutom i sydväst), södra och västra Södermanland, Närke, västra Västmanland och längs Östersjöns kuststräcka i nordöstra Småland, samt på Öland.

Typiska språkdrag i sveamålen

Sveamålen har språkdrag som är gemensamma för samtliga eller en del av de dialekter som räknas hit.

Bortfall av -t

  • Bortfall av -t i ändelse av verb i supinum: skuri ’skurit’, äti ’ätit’, kasta ’kastat’, sprunge ’sprungit’
  • Bortfall av -t i ändelse av ord i bestämd form neutrum: huse ’huset’, take ’taket’

Tjockt L

”Tjockt” L av äldre fornspråkligt -rd(h) i ord av typen garþer ’gård’, iorþ ’jord’, borþ, fiordh, som på dialekt blir gåL ’gård’, joL ’jord’, boL ’bord’, fjoL ’fjol’ (jämför sydsvenska mål: jor, fjor)

”Tjockt” L i ord av typen folk, vråla: foLk, vråLa

Slutet ä-ljud

Slutet ä-ljud som sammanfaller med e-ljudet. Detta fenomen är framför allt vanligt i Uppland och Södermanland. Observera att ä-ljudet inte uttalas mer slutet när det kommer före r-ljudet. Exempel: veg ’väg’, tre ’trä’.

Avsaknad av fonemet h

Avsaknad av fonemet h eller bortfall av fonemet h före vokal i början av ord. Ibland yttrar sig detta i att talaren felaktigt sätter in h i ord som inte har h. H-bortfallet har varit gemensamt för ett stort sveamålsområde som sträcker sig från Ovansiljan (samt Rättvik, Siljansnäs och Leksand) i Dalarna, via Uppland mot Norrtälje och Roslagen (gränsen går mellan Gräsö och Singö), vidare ner mot Södermanland (Södertörn med flera orter), för att slutligen nå S:t Annas skärgård i Östergötland.

Fenomenet är gammalt och finns belagt på uppländska runinskrifter och i äldre handskrifter (domböcker, dagböcker, brev och liknande), men redan under senare delen av 1800-talet var fenomenet på utdöende, förutom i de särpräglade talspråken i övre Dalarna. I övre Dalarna uttalas till exempel ordet hus [aus] i Älvdalen och Våmhus, [öys] i Mora och Venjan, [åus] i Sollerön och [ais] i Orsa. (För Orsamålets del innebär det att orden för ’is’ och ’hus’ har kommit att sammanfalla i uttal; både is och hus uttalas [ais].)

Exempel på h-bortfall i uttal: est ’häst’, eter ’heter’, us ’hus’, ög ’hög’, undra ’hundra’, MEN (felaktigt lägga till ett h) hundra ’undra’. En sveamålstalare kan alltså säga: våran präst eter Halm, men mena ’vår präst heter Alm’.

Diftonger – en vokal blir två

En diftong är en vokal som uttalas som två olika ljud.

I övre Dalarna används vid sidan av många nya diftonger, även sådana diftonger som användes i fornnordiska; de kallas ofta primära diftonger (se vidare på sidan Dalarna).

Även i mellansvenska mål är det vanligt med diftonger, men som inte är en kvarleva av de diftonger som fanns i fornspråket. I mellansvenska mål rör det sig alltså om nya diftonger. I Eskilstuna i Södermanland uttalas till exempel ordet hör ungefär [hö'er]: Det är klart att man hö'er. På ungefär samma sätt kan det låta i Närke (Örebro med flera orter) och i Västmanland (Västerås med flera orter).

I Östergötland i de trakter där man talar mellansvenska mål är det också vanligt med nya diftonger. Men de uttalas lite annorlunda än i Södermanland, Närke och Västmanland.

Exempel:

  • bil uttalas ungefär [beil]
  • gul uttalas ungefär [gäul]
  • år uttalas ungefär [oår]

Ord och uttryck i sveamål

  • bakanför ’bakom’ (används i Småland och på Öland, men även i Norrland)
  • bubba ’bära någon på ryggen’ (se Aktuellt dialektord: bubba)
  • så dan-t ’så hemskt, besvärligt, smutsigt’ (mest i Östergötland)
  • e ’inte, i nekande uttryck, i till exempel inte vet jag e’ (vanligt i Uppland med flera)
  • eller ’i nekande uttryck, i till exempel inte vet jag eller’ (vanligt i Gästrikland och Hälsingland)
  • flia ’tina, smälta, värma upp’ (vanligt i Uppland, men även på Gotland) (se Aktuellt dialektord: flia)
  • föll ’väl’
  • händig ’konstig’ (används i Gästrikland)
  • glana ’titta’ (vanligt i Östergötland)
  • horva ’åker, äng’ (används mest på Öland)
  • hänna/hännä ’här, hit, i till exempel änt dä fint hännä, ’visst är det fint här’
  • höj/hoj ’hej’
  • i bak ’i baksätet (på bilen)’ (används i Uppland)
  • i fram ’i framsätet (på bilen)’ (används i Uppland)
  • ivrig ’orolig, rädd’ (vanligt i Närke och Södermanland)
  • karta ’klättra’ (används mest i Södermanland) (se Aktuellt dialektord: karta)
  • karig/kärig ’kaxig’ (används i Stockholm) (se Aktuellt dialektord: karig)
  • lär ’måste, i till exempel du lär göra det ’du måste göra det’ (mest i Gästrikland och Hälsingland)
  • norsylingar ’fisken nors’ (används i Närke, Östergötland, Västmanland) (se Aktuellt dialektord: norsylingar)
  • rackri(g) ’busig’ (mest i Östergötland)
  • snarskank ’krokben, i uttrycket lägga snarskank, ’lägga krokben, fälla någon’
  • sunsa ’suga upp vätska’ (mest i östra Småland) (se Aktuellt dialektord: sunsa)
  • träligt ’tråkigt, trist, besvärligt (vanligt i Närke, Södermanland och Östergötland)
  • tula ’kela, smeka, tala smekande’ (används i Uppland)
  • tynnre ’tunnare’ (mest i Uppland och Södermanland)
  • åcken ’vilken’
  • åggig ’sur, tjurig, grinig’ (används i Västmanland)