Östergötland

I Östergötland talas mestadels sveamål.

Trots namnet Östergötland så talar de flesta östgötar sveamål, närmare bestämt mellansvenska mål. Undantaget är sydvästra Östergötland, som tillhör götamålsområdet.

I Östergötland möter språkdrag som är typiska för götamålen, språkdrag som är vanliga i uppsvenska mål.

I sydvästra delen av landskapet, det vill säga i götamålsområdet, bevaras -t i ändelser, bland annat i verb i supinum i ordformer som kastat och skjutit, medans -t i övriga Östergötland faller enligt sveamålsregeln, där det således heter [kaste] respektive [skjuti].

Typiskt för Östergötland är försvagning av slutljudande -a. I sydvästra Östergötland (Ödeshög, Vadstena) bevaras ändelsevokalen -a i ord som kasta och stuga, i mellersta eller västra delen (Mjölby, Linköping) har ändelsevokalen däremot försvagats till -ä, alltså [kastä] och [stugä], medans den i landskapets östra del (Norrköping, Söderköping) försvagats till -e, således [kaste] och [stuge]. I ett smalt bälte längs gränsen till Södermanland i norra Östergötland säger man dock återigen -ä, alltså [kastä] respektive [stugä].

Exempel: Östra Ryds socken

Intervju med kvinna född år 1879. Inspelat år 1949.

Transkription

– Räfse å mjöLke å allt möjlit sånt där
– jasså / vicket ä trevliast då
– jaha / på den tin en ôrke då va dä fäll trevLit alltihop men / nu ôrker en ju inte gå på jäLa å ta ôpp sä
– nej ja förstår de (---)
– å dä behöver en ju inte nu häller
– (---)
– för att nu har di ju masjiner
– javisst
– jaa / då kunne-n ju få hålle på en åtte da i taget å ta ôpp sä / för var da
– jaha
– kanhände
– hur många var ni å- såm arbetade tisammans då / när ni tog åpp sä(d)
– ja då lejde di nog så vi va en tre fyre par kanhände
– jasså
– jaa
– så di andra di mejade då
– ja kara mejde å fruntimmera tog ôpp förstårs
– jaha
– ôm dä va nån pôjke mä som to(g) ôpp dä kan ju hände
– jaha
– ja (..) dä Räckte nog te
– jaa / de förstår ja
– javars
– nå hur satte di åpp (..) säden då
– ja på den tin då va dä inte sån (h)är krakning som dä ä nu tycker-a / utan då satt n i yppenRök en kallde / å ibLann satt n hattRöke satt ihop si s-här (Runt ôm) å sen satt ôm bann si s-här ett par ôppi vartätter
– jasså
– jaa / men nu nu har di ju krake / stavre
– jaa
– å sätter ikring å senn hänger på ett par tre
– jaha
– ôppå
– det hadde di inte då
– nää
– nå men hur många necker hadde di
– ja då satt en tie par i di där Röka
– jasså
– en satt i yppenRök si se där
– jaha
– då satt n tie par
– jaha
– dä vart tjuge necker dä
– jaha
– dä jorde dä
– hur många sätter di i en krake då
– ja di sätter en sju åtte ikring bruker di jöre här / för di bruker int sätt så ängslit store för att di sär att di tôrker int så bra
– nähä
– å sen hänger en tre necker bruker di hänge på eller fyre å så där
– ä de bättre med sånna här krakar
– ja dä ä bättre förstårs / dä ä bättre
– varför de då
– (di) tôrker bättre
– jasså
– tôrker bättre på dôm
– jaha
– di kraker ju höt mä nu
– jaha
– föRR i värdn då satt n ju såta elle (..) vålmer di kallde hövålme å såta kallde di-t
– jaha
– då hadd n ju inge krake te eller stake te hänge på utan då satt en ihop höge bare
– jaha
– jaa då

Översättning

– … räfsa och mjölka och allt möjligt sånt där.
– Jaså. Viket är trevligast då?
– Jahaa. På den tiden man orkade, då var det väl trevligt alltihop, men nu orkar man ju inte gå på gärdena och ta upp säd ((vid skörd med lie)).
– Nej, jag förstår det (---)
– Och det behöver man ju inte nu heller …
– (---)
– för att nu har de ju maskiner.
– Javisst.
– Jaa. Då kunde man ju få hålla på en åtta dagar i taget med att ta upp säd för var dag …
– Jaha.
– kanhända.
– Hur många var ni som arbetade tillsammans då? När ni tog upp säd.
– Ja, då lejde de nog så vi var en tre fyra par kanhända.
– Jaså.
– Jaa.
– Så de andra de mejade då?
– Ja, karlarna mejade och fruntimren tog upp förstås.
– Jaha.
– Om det var någon pojke med som tog upp, det kan ju hända.
– Jaha.
– Ja. Det räckte nog till.
– Ja, det förstår jag.
– Javars.
– Nå, hur satte de upp säden då?
– Ja, på den tiden då var det inte sån här krakning ((uppsättning av kärvar på stör)) som det är nu, tycker jag, utan då satte man i öppen-rök ((kärvar resta mot varandra, utan stör och utan regnskydd upptill)) som man kallade det, och ibland satte man hatt-rökar ((kärvar utan stör, med regnskydd upptill)), satte ihop si så här runt om och sedan satte om band si så här ett par, uppi vartefter.
– Jaså.
– Jaa. Men nu, nu har de ju krakar, störar …
– Jaa.
– och sätter ikring och sedan hänger på ett par tre …
– Jaha.
– uppepå.
– Det hade de inte då?
– Nää.
– Nå, men hur många kärvar hade de?
– Ja, då satte man tio par i de där rökarna …
– Jasså.
– man satte i öppen-rök si så där …
– Jaha.
– då satte man tio par.
– Jaha.
– Det vart tjugo kärvar det.
– Jaha.
– Det gjorde det.
– Hur många sätter de i en krake då?
– Ja de sätter en sju, åtta ikring ((på marken omkring stören)), brukar de göra här, för de brukar inte sätta så hemskt stora, för att de säger att de torkar inte så bra.
– Nähä.
– och sen hänger – en tre necker brukar de hänga på, eller fyra och så där.
– Är det bättre med såna här krakar?
– Ja, det är bättre förstås. Det är bättre …
– Varför det då?
– de torkar bättre.
– Jaså.
– Torkar bättre på dem.
– Jaha.
– De krakar ju höet med nu.
– Jaha.
– Förr i världen då satte man ju såtar eller vålmar, som de kallade det, hövålmar, och såtar kallade de det.
– Jaha.
– Då hade man ju ingen krake att eller stake att hänga på, utan då satte man ihop högar bara.
– Jaha.
– Jaa då. 

Östgötska på Dialektkartan

På Dialektkartan hittar du fler äldre inspelningar från Östergötland och från resten av Sverige.