Dalarna

Dialekterna i Dalarna delas in i tre undergrupper: dalabergslagsmål, dialekterna i Dalarnas nordvästra del och de egentliga dalmålen.

Ordmoln dialektord Dalarna

Dalabergslagsmål talas i södra Dalarna, i det område som kallas Bergslagen. Läs mer på sidan Bergslagsmål. Öppnas i nytt fönster.

Dialekterna i den allra nordvästligaste delen av Dalarna ingår inte i sveamålsområdet. Särna och Idre (som ligger i Älvdalens kommun) har, i likhet med dialekterna i Härjedalen Öppnas i nytt fönster., i stället nära band med dialekterna i de nära angränsande delarna i sydöstra Norge (främst Hedmark och Sör-Tröndelag). Särna och Idre tillhörde fram till år 1644 Norge.

De egentliga dalmålen

Med de egentliga dalmålen, menas dalmålen i övre Dalarna i bygderna kring Västerdalälven och Österdalälven och med sjön Siljan som centrum i norra (nordvästra) delen av Dalarna. De räknas till sveamålen men är klart skilda från övriga sveamål.

De egentliga dalmålen, det vill säga dalmålen i övre Dalarna, kan delas upp i nedansiljansmål, ovansiljansmål och målen i övre och nedre Västerdalarna. Dialekterna i det här området har länge varit av stort intresse för språkforskare och de är därför mycket väl dokumenterade.

Särpräglade dalmål i övre Västerdalarna och Ovansiljan

De mest särpräglade dalmålen finns i övre Västerdalarna (Lima och Transtrand) och i Ovansiljan (Ore, Orsa, Sollerön, Venjan, Mora, Våmhus och Älvdalen). I övre Västerdalarna har talspråket många ålderdomliga drag, bland annat har man kvar fornspråkliga diftonger i ljudsystemet. I Lima och Transtrand säger man till exempel fortfarande stäin för ’sten’, äira för ’öra’ och rôu för ’röd’, som motsvaras av stein, eyra och rauðr i fornnordiska.

I övre Västerdalarna uttalas dj i början av ord som d+j, vilket gör att ett ord som till exempel djup fortfarande uttalas [djuäp, djop, djup, djöp] och så vidare, medans standardsvenska talare uttalar djup utan hörbart d-, alltså [jup]. Detta uttal d+j finns också i Malung (nedre Västerdalarna) och i Ovansiljan.

Allra märkligast talar man i Ovansiljan. Talspråken här utmärker sig av en blandning av arkaismer (alltså kvarlevor från fornspråket) och språkliga nybildningar, inte minst gäller det omfattande nybildade diftonger av fornspråkets långa vokaler: således har långt i övergått till ai, ei, äi; långt u till ai, au, åu, öy; och långt y till ei, ai, åy, öy. I Älvdalen och Våmhus nasaleras även vissa vokaler om de står före m, n och ng eller om ordet i fornspråket har innehållit en sådan konsonant, till exempel ordet gås (som på tyska heter Gans). (Nasalering innebär att man uttalar ett ord eller ljud samtidigt som man andas ut genom näsan.)

Likheter med norrländska mål

Dalmålen i övre Dalarna har mycket gemensamt med många norrländska mål Öppnas i nytt fönster.. Bland annat används verbet fara, här med betydelsen ’börja’, som hjälpverb i Mora, Våmhus och Älvdalen i likhet med dialekterna i norra Västerbotten Öppnas i nytt fönster. och dialekterna i angränsande delar av Lappland Öppnas i nytt fönster.. Andra gemensamma drag med norrländska mål är kortstaviga ord (kort vokal + kort konsonant), jämte långstaviga ord (lång vokal + kort konsonant eller kort vokal + konsonantgrupp) som är det vanliga i standardsvenska. Man tillämpar så kallad vokalbalans och tilljämning precis som i vissa norrländska mål. Vidare har man i likhet med några norrländska mål delvis bevarat kasusböjningen (speciellt av substantiven), som en kvarleva från fornspråkets grammatiksystem.

Exempel 1: Idre socken

Nordvästra Dalarna.

Transkription

– Var då besvärlit då den gånga du tjöˋrd ne hästn ut på sjön?
– Jaa, dä va dä visst dä. Alldeles … Jä va ju frâmme¹, åkte vägen i (Tjiften) då. Vi skul ju ha hest då. [jaa] Hja. Å isn va för dåli förståss, å sô² va kvinnfôLk³ … Int försto s- … försto mä på dä nôu utan bärrä … Män jä hull ful bärä frâmma lannje förståss, män då va der sjlike der vârmtjiller sôm rânnj å niri sjun yverâhllt där då. Jä råkas på (bäˋrs täl). Ä va ful unjefär en tie fämtån meter ifrå lannj. Å hestn plötsli for ijönnôm för mä. Ja, då hadde jä arbet, åj åj åj!
– Hästn drunkna ful då för dä?
– Jaa, jä bruka e ökks då. Jä hadd e ökks då på tjôLken, sir du. Sô jä bruka denn då å sku försök å hôgg e rennje i isn. Jä jåbba sô dä vart såm en pLåt, tjoLen minä frâmma på. Skvatt vattn då; dä speckte då på mä. Frus dä der då (---), sir du. Hôss jä såˋg ut läll! Jä va alldeles som du ha sett en pLåt frâmma för mä. Men … Å så prova jä då sku få hestn frâmmi den rennja gång på gång då. Å jä såg att siste gången jä hadd-n frâmmi den rennja så gurma-n vahttne. Så då tänkte jä nog … Då vart jä ivrig; då sku jä fortsätte hôgge mer. Men då, vet du, de ha speckt is på ökksskaftä, så dä sjlant ur hennern på mä.
– Var dä mörkt där då?
– Nää, dä va inte alldeles mörkt, men dä vart då innan jä kåˋmm hemmaht. Men du sku ha sihtt mä ne jä jeck ifrå hestn, i vôka. Dä va hemst dä, skä jä taˋL ôm. Hestn låg i vahttnä å steLna å jä kunna inte mä bästa vilja jäLp-in, hôr järne jä villa. Ä va sô jä kunn a gretti bLo, sô hemst tyckt jä dä va
– Å feck du oppat hestn då te sjlut
– Nja, jä huggde ju sô länge jä duggde få nå jud ur munn, å jä vart ju alldeles mållös; jä feck it ur mä nô(ô) te sjlut. Trudde nônn sku hör mä då å sto där å träLe å arbete me hestn då, kLäˋdd å-n alldeles nâtjin, toˋg å-n saLen, knäˋfft ifrå skakLen joL jä, âllting toˋg jä å-n. Å dä va f(u)l kansje dumt, dä försto it jä mä nô på
– Var ä langt borti gaarn då där
– Jaa då, en bra bit då ifrå … sku gå jön- … förbi n andre vôlln å då, siddu. No va ä f(u)l en två å en haLv älle tri tjilometer ahllti
– (Jaha.) Vet du ôm e vart … (---) kunne höre däj då när du
– Nää. Å sô va dä mot vere, vart ä, sir du. [jaha] Jä feck hu:je emot vere jä. [jaa] Jah. Ja hadde bror hass Arvid, Manne då, å n Per Andersa ifrå Drevdagen, han fördd mä åt (Pipersätern) hannj. För då sa n dä … Ja, då vännjde hannj der hannj. Bara fö jä va dåLi kunnug der, jä då, nä jä sku tjöre utövver, sirdu. Han vännjde der, å sô sa-n åt mä dä att i ställe för å tjöre oppe i lia dä de e sô trångt å skog ”No sô ska du appsolut försöke sjun”. Ja, vi tjörde frâmma lanne på Drevdagssjun, sir du. Å jä va säker på dä sku gå lika bra på n-ândre ô då. Räkna iht mä alle dôm dä tjellern sôm kåm niri jär då å vârnd opp, vet du. Sô dä ha frusse för dåLi der
– Å hestn vart kvâr
– Å hestn vaˋrt kvâr der hannj. Hannj dråkknas hannj. (Ner) … Jä tog ju sjia jä då å knâlla iväg hemmaht då å sku fåˋ iväg fôLk derifrå då. Jä hadd n-Arvid hemme; sô va de en nôrske der. Å dôm forttast möjli iväg då å sku försöke, men dä fannjs it nô järe. Jä ha ju vuri der sô länge jä då, å arbete å sku försöke rädde hestn sô, å dä der vart för langt. Hestn hannj klara it opp (---) hannj (---). [näh] Hannj va bortte alldeles hannj, ner dôm kåˋmm dit.

¹ Specialtecknet â står för ett öppet a-ljud, dvs. ett ljud mellan a och ä.
² Specialtecknet ô står för ett extra öppet ö-ljud.
³ Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.

Översättning

– Var då besvärligt då den gången du körde ned hästen ute på sjön
– Ja, det var det visst det. Alldeles … Jag var ju framme, åkte vägen i (Kiften) då. Vi skulle ju ha häst då. [ja] Ja. Och isen var för dålig förstås, och så vara kvinnfolk … Inte förstod s- … förstod mig på det något utan bara … Men jag höll väl bara framför land (nära strandkanten?) förstås, men då var där sådana där varmkällor som rann nere i sjön överallt där då. Jag råkade ut för (att det hände en olycka). Det var väl ungefär en tio femton meter från land. Och hästen for plötsligt igenom för mig. Ja, då hade jag arbete, oj oj oj!
– Hästen drunknade väl då för dig?
– Ja, jag använde en yxa då. Jag hade en yxa då på kälken, ser du. Så jag använde den då och skulle försöka hugga en ränna i isen. Jag jobbade så det blev som en plåt, min kjol framtill. Skvätte vatten då; det bildades is på mig. Frös det där då (---), ser du. Som jag såg ut ändå! Jag var alldeles som om man skulle ha satt en plåt framför mig. Men … Och så försökte jag då gång på gång att få fram hästen i den rännan. Och jag såg att sista gången jag hade honom framme i rännan så grumlade han upp vattnet. Så då tänkte jag nog … Då blev jag ivrig; då skulle jag fortsätta att hugga mer. Men då, vet du, det hade bildats is på yxskaftet, så det slant ur händerna på mig.
– Var det mörkt där då?
– Nej, det var inte alldeles mörkt, men det blev då innan jag kom hemåt. Men du skulle ha sett mig när jag gick ifrån hästen, i vaken. Det var hemskt det, ska jag tala om. Hästen låg i vattnet och stelnade och jag kunde inte med bästa vilja hjälpa honom, hur gärna jag ville. Det var så jag kunde ha gråtit blod, så hemskt tyckte jag att det var.
– Och fick du upp hästen då till slut?
– Nja, jag ropade ju så länge jag kunde få något ljud ur munnen, och jag blev ju alldeles mållös; jag fick inte ur mig något till slut. Trodde någon skulle höra mig då och stod där och trälade och arbetade med hästen då, klädde av honom alldeles naken, tog av honom sadeln, knäppte ifrån skaklarna gjorde jag, allting tog jag av honom. Och det var väl kanske dumt, det förstod inte jag mig alls på.
– Var det långt till gården då där?
– Ja då, en bra bit då ifrå- … skulle gå gen- … förbi den andra vallen också då, ser du. Nog var det väl två och en halv eller tre kilometer alltid.
– (Jaha.) Vet du om det blev … (---) kunde höra dig då när du …
– Nej. Och så var det mot vinden, blev det, ser du. [jaha] Jag fick ropa mot vinden jag. [ja] Ja. Jag hade Arvids bror, Manne då, och Per Andersson från Drevdagen, han följde med till (Pipersätern) han. För då sa han det … Ja, då vände han där han. Bara för att jag hittade dåligt där, jag då, när jag skulle köra utöver, ser du. Han vände där, och så sa han till mig det att i stället för att köra uppe i liden där det är så trångt och skog ”Nog så ska du absolut pröva sjön”. Ja, vi körde framför land (nära strandkanten?) på Drevdagssjön, ser du. Och jag var säker på att det skulle gå lika bra på den andra också då. Räknade inte med alla de där källorna som kom neri här då och värmde upp, vet du. Så det hade frusit för dåligt där.
– Och hästen blev kvar.
– Och hästen blev kvar där han. Han drunknade han. (När) … Jag tog ju skidorna jag då och knalla iväg hemåt då och skulle få iväg folk därifrån då. Jag hade Arvid hemma; så var det en norrman där. Och de satte fortast möjligt iväg då och skulle försöka, men det fanns inte något att göra. Jag hade ju varit där så länge jag då och arbetat och skulle försöka rädda hästen så, och det där blev för långt. Hästen han klarade inte upp (---) han (---). [nej] Han var alldeles försvunnen han, när de kom dit.

Exempel 2: Lima socken

Övre Västerdalarna.

Transkription

–Ja, buffäria hä gekk fö te … dän i … före misåmmarn sku- … skull däm absolut far a sâttrôm¹ fö däm va söm … klart däm va fogäi sô dåLä² me for. å då to däm ut kuan fLäir daår i ferväg å … å gekk i skojâm me däm sô däm skull vâL litä … få litä kraftär, ve trään däm lit. å sô kLeefft däm kLôivan å s… å tââld däm åkkså fö däm int skull vaL ofâLö å hôllt. Hä hännd ju hä åkkså âtt däm vartt hôôllt. Män älläst sô va ä ingän särsjild förberedâlse fe … fe hä, int ânn än däm skull lägg ti å däm … däm âdd föll bråttöm kälingan, måvettå, te få ihop ä däm skull a. å sia då … då däm for öm mörråån sö … je väit fro da noLi sô dâ … däm âdd äin stor pråm söm däm hov krättirâ på å for … å … å roodd ivi onâ me krättiröm. å lika då däm kâmm âtt fro KLossberjâ sö âdd däm … då … då for däm åkkså ivi me pråman. å ä va två kârär söm roodd då. Äin gang sô va ä äi ku söm … söm höfft ti onâ å sâmm bräive pråmin ivi på ar sia. å hä gekk föll bra. Ho k- … ho klard se då. å sia va ä fö b- … sätt på kLevbändâ på hästan å … å däm va mang i fäLi då åkkså. å … å krättirâ däm gekk ju … gâttaron å krättirâ gekk fe sä sjôL ferståss å däm vart ju bäita … va lang väg sô däm kônn int ga i äin sträkk utan däm vart ju ga å bäita å ta ä litä longt. Sö däm kâm föll a … kâm föll frâm på kvällssiön nön gang. Ä va två mil dit, å ivi två mil a Köllberjâ. Hästan gekk ju fortâr män däm vart åkkså stanâ på haLv väg å lefft tå kLevjan å … å gviLâ lit fe ä va ju … ä va ju mittsi däm skull a me sä, ävän öm däm âdd käirt dit öm vintern mâ däm to âtt häijä sö käird däm dit brä å mjäL å … å tingere sakär söm könn bevarås. Män då va ä äin häiL däiL personlin sakär söm gâttâron villd a me sä, kLâdôllär å … å nöran. å däm da kLâdôllan skull i regel vä efft å kLevin … pi salkrâppöm bonnd däm fasst däm, kLâdôllan.

¹ Specialtecknet â står för ett öppet a-ljud, dvs. ett ljud mellan a och ä. Specialtecknet ô står för ett extra öppet ö-ljud.
² Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.

Översättning

–Ja, buffringen den gick väl till … den i … före midsommarn sku- … skulle de absolut fara till fäbodarna för de var som … klart de var så dåligt utfodrade med foder. Och då tog de ut korna flera dar i förväg och … och gick i skogen med dem så de skulle bli lite … få lite krafter, vi tränade dem lite. Och så klippte de klövarna och s- … och täljde dem också så de inte skulle bli ofärdiga och halta. Det hände ju det också att de blev halta. Men annars så var det ingen förberedelse för … för det, inte annat än att de skulle lägga i och de … de hade väl bråttom kvinnorna också, må du veta, att få ihop det dem skulle ha. Och sedan då … då de for på morgonen så … jag vet norrifrån så då … de hade en stor pråm som de satte kreaturen på och for … och … och rodde över ån med kreaturen. Och likaså när de kom tillbaka från Klossberget så hade de … då … då for de också över med pråmen. Och det var två karlar som rodde då. En gång så var det en ko som … som hoppade i ån och simmade bredvid pråmen över på andra sidan. Och det gick väl bra. Den k- … den klarade sig då. Och sedan var det väl b- … satte på klövjekorgen på hästarna och … och de var många i följe då också. Och … och kreaturen de gick ju … vallarna och kreaturen gick för sig själva förstås och de måste ju beta … var lång väg så de kunde inte gå i ett sträck utan de måste ju gå och beta och ta det lite lugnt. Så de kom väl till … kom väl fram på kvällssidan någon gång. Det var två mil dit, och över två mil till Kallberget. Hästarna gick ju fortare men de var också tvungna att stanna på halva vägen och lyfta av klövjorna och … och vila lite för det var ju … det var ju mycket de skulle ha med sig, även om de hade kört dit på vintern medan de tog hem höet så körde de dit bröd och mjöl och … och tyngre saker som kunde bevaras. Men då var det en hel del personliga saker som vallarna ville ha med sig, klädknyten och … och något. Och de där klädknytena skulle i regel vara överst på klövjan … uppe i sadelbågen band de fast dem, klädknytena.

Exempel 3: Nås socken

Nedre Västerdalarna.

Intervju med man född 1887 och kvinna född 1889. Inspelad år 1959.

Transkription

– då dôm drog å då / vi va ve bua ô skull slå vi
– jaha
– aa / ô far hân åkt hemm hân ô (..) ô sku sjuss ho te Vannsbro
– mm
– ô je jeck ner te Bisjön ô sku meta på môron ô ä slog ôpp e e e e e (..) môLnvägg väster
– jasså
– ô hä va(r)tt ja je hann då ôpp från sjön inna hân bördde / hä va(r)tt ett åskvär ô hageL
– jasså
– sô (..) hä (ä) e stor grän utaför stugo däre bua / ô s(ô) add vi fönsterluckur då fön- fösst ruto jekk då sku je spring ut ô få för lukko
– mm
– män då va hagLa sô store sô då feck je lôv vändâ
– jasså
– varenda fönste på västergaväLn dôm jeck / ô fullt i gränris då sôm ä skull a vi hacka sôm åkt tå (..) tå gräna ô in
– jasså dä va väll kånstit va
– jaa / ô håmen tå stugtatjä hân åkte ô / en bit utå kôssten hân åkte ô
– jasså
– jaa / ô hageL ja fu va dôm sô store sôm hönsägg
– jaa / dä var dôm
– dä va gräslit
– jaa / ô dômme slog jupe mârke(r) mä mä i i sô dôm (..) ärar sintes i månge år ättär
– tänk / dä va ju nästan såm ett järtecken dä
– jaha / va sô Int: när dåm for
– dôm påsto fur ä skull (..) brinnâ alltehop då dôm d- drog å ä såg int bätter ut (häll)
– nääj när dä börja så
– jaa Int: ja
– män ivi Nås jänn sô (..) tror je inte ä kåmm nô hageL ôm int ä sku kômmô i Utahe dann
– näj men ä åskä å bLiksträ sô hämst / sô e va ett enda ellhav ätt telefåntråar
– jasså
– ja Int: ja dä va ett hämst oväder dä där
– aa hä va ä / ja / jodå
– men hân sôm vi va granner mä / Jässjivar Mats sôm vi kallä / hân sa hân att ä skull rängn eld å svaveL när dôm drog åv
– jasså
– ja / sô mamma ho sa ju jämt ho att ma ja skä tro att ä går sôm Jässjivar Mattis sa / sa ho
– mm
– jaa Int: hade-råm fått höra dä dåm såm drog av / dåm såm for / visste dåm dä att dä skulle bLi
– hä a börtt (..) hä a börtt inna dôm drog å
– jasså dä började då
– jaa / aa
– ä bördde no där dôm sto ve vägvisarn
– hä joL-ä / jodå
– ja dä va underlia tider dä
– hä va ä / ô te ändär dôm hä jekk inte
– nä
– hä va dä enda rätta 

Översättning

– Då de drog iväg då … Vi var vid fäboden och skulle slå hö då, vi.
– Jaha.
– Ja. Och far, han åkte hem, han, och … och skulle skjutsa henne till Vansbro.
– Mm.
– Och jag gick ner till Bysjön och skulle meta på morgonen och det slog upp en … en … en … en … en molnvägg i väster.
– Jaså.
– Och det blev … ja, jag hann då upp från sjön innan den började. Det blev ett åskväder och hagel.
– Jaså.
– Så … det är en stor gran utanför stugan i fäboden. Och så hade vi fönsterluckor. Då fön- … första rutan gick sönder, då skulle jag springa ut och stänga för luckan.
– Mm.
– Men då var haglen så stora, så då måste jag vända.
– Jaså.
– Vartenda fönster på västra gaveln, de gick sönder/sprack, och fullt av granris då, som om de skulle ha varit hackat, som åkte av … av granen och in.
– Jaså. Det var väl konstigt, va.
– Ja. Och takhuven, den åkte också, en bit av skorstenen, den åkte också.
– Jaså.
– Ja. Och hagel … ja, nog var de så stora som hönsägg.
– Ja, det var de.
– Det var gräsligt.
– Ja. Och de där slog djupa märken med … med … i … i … så de … ärren syntes i många år därefter.
– Tänk! Det var ju nästan som ett järtecken/omen/förebud, det.
– Jaha, var så.
– … när de for.
– De påstod väl att det skulle brinna alltihop, då de d- … drog iväg. Det såg inte bättre ut (heller).
– Nej, när det började så.
– Ja.
– Ja.
– Men här över Nås så tror jag inte att det kom något hagel, om inte det kom där i Utanhed.
– Nej, men det åskade och blixtrade så hemskt. Så det var ett enda eldhav utefter telefontrådarna.
– Jaså.
– Ja.
– Ja, det var ett hemskt oväder, det där.
– Ja, det var det, ja. Jodå.
– Men han som vi var granne med – Gästgivar Mats, som vi säger – han sa, han, att det skulle regna eld och svavel när de drog iväg.
– Jaså.
– Ja. Så mamma, hon sa ju jämt, hon, att »Må jag ska tro att det går som Gästgivar Mattis sa», sa hon.
– Mm.
– Ja.
– Hade de fått höra det, de som drog iväg, de som for? Visste de det att det skulle bli …
– Det hade börjat … det hade börjat innan de drog iväg.
– Jaså, det började då.
– Ja, ja.
– Det började nog när de stod vid vägvisaren/vägskylten.
– Det gjorde det. Jodå.
– Ja, det var underliga tider, det.
– Det var det. Och att få dem att ändra sig, det gick inte.
– Nä.
– Det var det enda rätta (för dem). 

Exempel 4: Orsa socken

Ovansiljan.

Transkription

…nö sö däm köllt fär … fär flugudedn. Ed wa nö … e wa nöd sö wa wått ed; i wet int wenn e wa. Däm slo uppi jätt … däm sl- … Ed fånns nästa i weröm gardi, sö, lönggö atti tidn, mäss i wa ungg, jänn ungg pöjkä. Fånns nästa i weröm gardi ed, wört du kåm. Upi jenö fänstri, sö stod ä jätt … jätt kaffefat sö wa nästa fullt mi dedå däm köllt fär flugudedn. I wet int wenn ä wa fär je blanning, war ä wa garrt åv, men flugor i ju sö att däm ska liddja ajti öllö sö i, ö ällst um ä nö upo nögö fati. Dittör wa däm ö åtä däm, naturlivis, ö summör wurt kwär dånä ö summör åt för ö flugä, men däm do för ändo åv dedå dö däm … dit däm kåmä, men millömå sö wurt däm, sö wa ganska fullt upo dedå fati, sö låg ö flöt … ö dödör flugör.

E wa inna däm add itta jå modärn betjämpningsmedl, läs däm a nunä itta jå … Se wart ä issör jå vånlig flugfönggrär, itta ån fästöd upi tatji ö dro sönä, sö wa nö slajkt kli:stör wi, sö dö däm settsj si wi dedä sö fassnöd däm. Men e wart se, e wa modärnöra ed. Deda wa darfiri ed. Se darättör a issör flu- … do ängd e slajkör i weröm gardi, um du kåm ajti jett fjos ängd ä ju flugfönggrär. Ja ed djard ä. Jätt sumå smitöt papär sö ängdä sönä, ö ed fånns slajk ö tjepa.

Men nu ir ä ju närapå sö ån kån närapå biro snårt täntj um-n ädd fändji sjå jenå luppö jänn göng til, fär ä micklo år se ån a do sitt nöga, ö int känt ingga äld, men ed i ju int assint längtas ättör att-n ska kän däm int, fär ed i löngt fro trevli. Fär däm i … däm i wassbittör fast däm i smoör.

Ö kelinggär däm wa vådli knepugör mi tä ta luppor … lajsär wet int i um däm dugdä. Näj då. Däm dro … däm … däm … Ed ar i sitt, kelinggär a taj luppor. Ja, däm sett jenå ullsuckö däm, dro atto armön, jenå riktiga … slajkör … däm add lönggsuckor do kelinggär, ullsuckor. Ö se rak däm dodå uppundör tjosslån po de vis, dar däm känd att luppa wa. Dedå i faktum ed. Ö se dö däm to in … to nid dedå se fesstå du, sö fing däm i luppo dånä, o wa ini dända ullsuckön o. Fösstå du. Män do war ä tä tå-nå ö fösstå du, sö sö, ö tå-nå milla tivlingsnåglömå sö, ö ö knämm nå sö ån känd att ä knåpp, til o wart i twer dela. Fär klämd du nå sö fick du wa ur stark du wi:ldä, sö dö du to i ser tivlingga sö spratt o ö for d- … ö föswann.

Översättning

…något som de kallade för … för flugdöden. Det var något som var vått det; jag vet inte vad det var. De slog i ett …de sl- … Det fanns nästan i varje gård, långt bak i tiden, när jag var ung, en ung pojke. Fanns nästan i varje gård det, vart du kom. I ett fönster, så stod det ett … ett kaffefat som var nästan fullt med det där som de kallade för flugdöden. Jag vet inte vad det var för en blandning, vad det var gjort av, men flugorna är ju så att de ska vara i allt möjligt och helst om det är något på något fat. Dit var de och åt de, naturligtvis, och somliga blev kvar där och somliga åt väl och flög, men de dog väl ändå av det där när de … dit de kom, men ibland så blev de, så var det ganska fullt på det där fatet, som låg och flöt … och döda flugor.

Det var innan de hade det här moderna bekämningsmedlet, liksom de har nu det här … Sedan blev det de här vanliga flugfångarna, det här man fäste i taket och drog så, som var något sådant klister på, så då de satte sig på det där så fastnade de. Men det blev sedan det, det var modernare det. Det där var innan dess det. Sedan därefter har det här flu- … då hängde det sådana i varje gård, om du kom ut i en lagård hängde det ju flugfångare där. Ja det gjorde det. Ett som ett kletigt papper som hängde så där, och det fanns sådana att köpa.

Men nu är det ju närapå så att man kan närapå börja snart tänka om man hade fått se en loppa en gång till, för det är många år sedan man har då sett någon, och inte känt ingen heller, men det är ju ingenting att längta efter att man ska känna dem inte, för det är långt ifrån trevligt. För de är … de biter vasst fast de är små.

Och kvinnorna de var väldigt knepiga med att ta lopporna … lössen vet inte jag om de kunde. Nej då. De drog … de … de … Det har jag sett, kvinnorna har tagit loppor. Ja, de satte en ullsocka de, drog bak på armen, en riktig … sådana … de hade långsockor då kvinnorna, ullsockor. Och sedan stack de den där upp under kjolen på det viset, där de kände att loppan var. Det där är faktum det. Och sedan då de tog in … tog ned det där sedan förstår du, så fick de tag i loppan där, den var inne i den där ullsockan den. Förstår du. Men då gällde det att ta den och förstår du, så så, och ta den mellan tumnaglarna så, och klämma den så man kände att den knäppte, tills den blev i två delar. För klämde du den så fick du vara hur stark du ville, så då du tog isär tummarna så spratt den och for d- … och försvann.

Exempel 5: Stora Tuna

Bergslagen.

Transkription

– Ni hade inga så där spesiälla låckrop då, eller nå sånger eller nånting såm dä …?
– Jaa, nja, dä va fôll¹ te hitt på dä, vet du. De sånger man kunna, så sjöng man fôll för dôm. [jaha] Å ... å annars så var ä te hoa då, gå å ho ho ho, feck vi gå. Ho ho ho. /skratt/ Jaa.
– Va bruka ni sjunga för korna ...
– Ja, vi sjöng ...
– ... låcka på korna?
– Vi sjöng ... Ja, vi kalla på namnena då. [jaha] Jaa, de jorde vi.
– Va hett dåm, korna?
– Sjärna å KLåcka² å Ställa. De vete kattn allt va dôm heta. Lycka. För ja vet fössta åre hadd ja e såm heta Lycka å e heta BLomma. [jaha] Dä va våra kor hemmifrån. Dôm ... dôm två hadd ja då. Senn nä jag hadd ... Dä va Snälla å dä va Nätta å dä va Majros å Gullan å dä vete allt va dôm heta för la, såm dôm hadd namn på när dôm [ja] sjicka ...
– Kan du inte låcka lite? Få höra hur ä lät när du ...
– Ja, ja vet ja inte åm ja hô … ja hôrkä ha ja så när sagt.
– Men ta int så hökkt du.
– Ko-orna mina, kåm! Ho-o-o, Låcka! Gulla! Blomma då, kåm nu! [jaha] Så dä feck vi håll på då. [jaa] Vi gapa si så där. [---] Å så jeck vi åt olika håll då på dagarna då.
– Följde ni me dôm ut på [---]?
– Jaa, vi förd me dôm ut på … på bärje. [jaa] Ja. Å så kåm dåm ifrån de andra … ifrån [Moarna] bruka dôm kåmma å gå föbi å då vettu. Då va vi tre stycken då såm knata iväg.
– Jaa. Hade ni nånting å låcka dåm me, nå gått såm dåm fick å äta då eller?
– Förr hadd dôm sleku såm dôm sa. [jaha] Dôm hadd ju då mjöL å salt i … i väska såm dôm môka in i mun på dôm da. [ja] Mm. Män de hade aldri ja. [nähä] Nä. Män ja hade, kan ja säja, sleku åt dôm, så dôm visste när dôm kåm så hadd dôm e … e sleku i … inna, i … Då bruka ja … Du vet, hö de smôLa såm dôm säjer. [ja] HössmôL. Då bruka (j)a ta hössmôL å lägg i … i … Vi hadd e tôkka dä trôg då. Då la ja i å så hadd ja i lite mjöL å lite salt å så slog ja på litä vâttn³ då. Å de där de … de … de där li- … jussôm längta dôm äftär, så när … när de va då bruka dôm kåmma fort vettu [jaa] ôm kvällane.

¹ Specialtecknet ô står för ett extra öppet ö-ljud.
² Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.
³ Specialtecknet â står för ett öppet a-ljud, dvs. ett ljud mellan a och ä.

Översättning

– Ni hade inga så där speciella lockrop då, eller några sånger eller någonting som det …?
– Ja, nja, det gällde väl att hitta på det, vet du. De sånger man kunde, dem sjöng man väl för dem. [jaha] Och … och annars fick man hoa då, gå och … ho ho ho fick vi gå. Ho ho ho. /skratt/ Ja.
– Vad brukade ni sjunga för korna …
– Ja, vi sjöng …
– … locka på korna?
– Vi sjöng … Ja, vi kallade på namnen då. [jaha] Ja, det gjorde vi.
– Vad hette de, korna?
– Stjärna och Klocka och Stella. Det vete katten vad de hette. Lycka. För jag vet att första året hade jag en som hette Lycka och en hette Blomma. [jaha] Det var våra kor hemifrån. De … de två hade jag då. Sedan när jag hade … Det var Snälla och det var Nätta och det var Majros och Gullan och det vete [katten] vad de hette för något, som de hade namn på när de [ja] skickade …
– Kan du inte locka lite? Få höra hur det lät när du …
– Ja, jag vet inte om jag o- … jag orkar, hade jag så när sagt.
– Men ta inte så högt du.
– Ko-orna mina, kom! Ho-o-o. Locka! Gulla! Blomma då, kom nu! [jaha] Så där fick vi hålla på då. [Ja] Vi gapade si så där. Och så gick vi åt olika håll på dagarna då.
– Följde ni med dem ut på [---]?
– Ja, vi följde med dem ut på … på berget. [ja] Ja. Och så kom de ifrån de andra … Ifrån [Moarna] brukade de komma och gå förbi då, vet du. Då var vi tre stycken då, som knatade iväg.
– Ja. Hade ni någonting att locka dem med, något gott som de fick att äta då eller?
– Förr hade de ju sleke (saltblandat lockfoder) som de sa. [jaha] De hade ju då mjöl och salt i … i väskan, som de stoppade in i munnen på dem då. [ja] men det hade aldrig jag. [nehej] Nej. Men jag hade, kan jag säga, sleka åt dem, så de visste när de kom så hade de en … en sleka i … inne, i … Då brukade jag … Du vet, hö det smular som de säger, [ja] hösmul. Då brukade jag ta hösmul och lägga i … i … Vi hade ett sådant där tråg då. Då la jag i och så hade jag i lite mjöl och lite salt och så slog jag på lite vatten då. Och det där det … det … det där li- … just som längtade de efter. Så när … när det fanns, då brukade de komma fort, vet du [ja] om kvällarna.

Exempel 6: Älvdalen

Ovansiljan.

Transkription

Toågum ien kråkungg anda Gustav og ig i lag. O tämdum åða¹ so å wa so tam so å fygd oås oånda war. Sä wa n dar aut sä ien sundag o warum da wir og. Kråka wa fel dar. O ðu wet um wi piektum si nån weg so toåg å edar piektum å an uld tågå si ðu, o so n add lie:tt att råkågräiur o råkåtwåln og eð. Sä warum wi ðar o mikstreðum wi si ðu so kråka war umstað o kekkst råkågräiu för åm og foår upå perttatjeð. Sä war å (ða) min krukksn sä o stuppeð under unde pertur. Og Elvström jälåk si (ðu) o sä strekktum wi natulitwis. E djikk ljoåtbra täm diemm. <V: Ja (---)> Ig ar appt flierer i mes i wa småpåyk. <I: O> O foårum wir upi raiseð, so foår å upi weðrä å si ðu og ärð oås <V: Jaa>, å fygd å oås o- … uppi. <I: Hm> Sä a(d n f-) … An war uvljoåt o (w-) … og uld legg patiäns andar Elvström, add koårtlietjin. O wa såmån, an wa ðar aute. O wir instruireðum fel kråku si ðu so å kekkst koårtä för åm, o war umstað o stuppeð unde pertur. [Skratt] Du wet e war ie tjällebu ni:tte (ðai)t. <V: Ja (---). Jaa> Å foå ðaitte min diem. Og ann jälåk so n skot kauta, o wi strekktum fel si ðu. Itjä dugd ann uppå o tag att koårtä. O so nyövin å wa stupp unde ðiem!

Wa finggið i ðiemda kråkungga ðå?

Ja ðier (a… no) kråkbu. E wa flotärä(r i) … nið i (m) övin, flotningg på ðänn tin si ðu, o kråku brukeð åvå bunä nið i olmum. <V: Ja> So i wet Robert kam att ien kweld o saggd åv fö mi(g) um i wild åvå ien kråkungg so wild die tågå ienn a mig. So ig uld kum nið að övin um kweldn ba boålagsbåtn kam et lanns. <V: Mm> Ju ðier add fel taið ien ungga! So ig add fel ien bur að åmda si ðu, o sä hleppt ig åm og an fikk... Ju ðieða wart tame ðier. <V: Ja raweg> Die fygd mig inn og, <V: Ja säkert! I: Hm> fygd mi ðar i fikkst og, fikkst goåsiln.

Ja, itjä ir eð inggu swårugiet täm diemdar itjä. Addum ien Gottfrið og ig, ja amm apt flierer. E wa fel sä påjker add byrt å … ja wa fel ien fy fäm sjäks å gambler og. Dier add faið i ien so ðier add iemat og oågäs fel og. Og i war aut å gardem og jällt å … eh … djärå noð a bilem. Og å kam fel og wa ringgum mi ða so, <A: (Å uld sjå ---)> (og) uld sittj upå ryddjem og erdn, og wa framåna mi ðar, o gra:ll innwi dar i war og jällt å. O ðu wet snäst i fik lost ien mutte si ðu, so toåg å ndar. <A: [Skratt] (Ja, i föstår eð)> Jaa, o ðait og upå laðutatjeð. [Skratt] Män da war e tigle(ð) sä, so ða tyld n nið. Og å … I wa … wa tundjin kringg mi ðait, ellest … för å war å weg niför å og uld tag att n si ðu. [Skratt] So a hlutä wart i tågå ien butt sä so wa lutjeð å, snäst i fikk lost noð o nið i buttn og ev å lutjeð at sä. Og å stoå dar o såg å mig, og »wä, wä!» lit å [Skratt], sos å edd a we fö ðyö för itt å fikk tag um and sig eð i fikk lost.

¹ Specialtecknet ð står för samma ljud som i engelskans this

Översättning

Vi tog en kråkunge, den där Gustav och jag, tillsammans. Och vi tämjde den där (kråkan), så hon var så tam så hon följde med oss var det än var. Så var han (dvs. ”Elfström”) där ute sedan en söndag, och vi var där, vi också. Kråkan var där förstås. Och du förstår, om vi pekade åt något håll, så tog hon det där vi pekade på, som han skulle ta, ser du, och som han hade letat fram, rakgrejorna och raktvålen och det. Då var vi där, och mixtrade vi, ser du, så kråkan var iväg och knep rakgrejorna för honom och flög upp på pärttaket (spåntaket). Så var hon där med näbben och stoppade under pärtorna. Och Elfström arg, ser du, och sedan sprang vi naturligtvis. Det gick jättebra att tämja dem. Jag har haft flera, jag, när jag var liten pojke. <I: Jaså> Och gick vi upp i skogen, så flög hon uppe i luften, hon, ser du, och hörde oss, hon följde efter oss (och) … uppi. Sedan hade (han) … Han var väldigt begiven på och … och skulle lägga patiens, den där Elfström, hade kortlek. Och det var sommar, han var där ute. Och vi instruerade förstås kråkan, ser du, så hon knep kort för honom, och var iväg och stoppade under pärtorna. Du vet det var en källarbod där neråt. Hon flög dit med dem. Och han arg så han hoppade, och vi sprang förstås, ser du. Inte kunde han ta sig uppå och ta tillbaka korten. Och så flink hon var att stoppa under dem!

Var fick ni tag i de där kråkungarna, då?

Ja de … (något) kråkbo. Det var flottare (i) … nere i älven, flottning på den tiden, ser du, och kråkorna brukade ha bon nere i holmarna. Så jag minns att Robert kom tillbaka en kväll och talade om för mig, att om jag ville ha en kråkunge, så skulle de gärna ta en åt mig. Så jag skulle komma ned till älven på kvällen när (flottnings-)bolagsbåten kom i land. Jo, visst hade de tagit en unge! Så jag hade en bur åt den där, ser du, och sedan släppte jag honom, och han fick ... Jo, de där blev tama, de. <V: Ja, med detsamma.> De följde med mig in också, <V: Ja o ja!> följde med mig när jag fiskade också, fiskade elritsa.

Ja, inte är det någon svårighet att tämja de där, inte. Vi hade en, Gottfrid och jag, ja vi har haft flera. Det var sedan pojkarna hade börjat … ja, var en fyra, fem, sex år gamla också. De hade fått tag i en som de tog hem, och skötte också. Och jag var ute på gården och höll på att göra något med bilen. Och hon kom förstås och hölls omkring mig där så, <A: (Hon skulle se ---)> och skulle sitta på ryggen och skuldran, och var framför mig där, och alldeles invid där jag var och höll på. Och du förstår, att så fort jag fick loss en mutter, ser du, så tog hon den där. <A: (Ja, jag förstår det)> Jaa, och dit, och upp på ladutaket. Men så var det tegel där, så där rullade den ned. Och hon … Jag var … var tvungen att skynda mig dit, annars … för hon var på väg nedför, hon, och skulle ta reda på den, ser du. Så till slut måste jag ta en burk sedan, som det var lock på, så fort jag fick loss något, och ned i burken och sätta på locket sedan igen. Och hon stod där och tittade på mig, och ”wä, wä!” sade hon, som om hon hade varit förargad över att hon inte fick ta hand om det jag fick loss.

Dalmål på Dialektkartan

På Dialektkartan hittar du fler äldre inspelningar från Dalarna och från resten av Sverige.

Svenska förklarad: Älvdalska

I programmet Svenska förklarad från UR berättar Jenny Nilsson, dialektforskare på Isof, om olika dialekter i Sverige.