Hälsingland

Den förste porträttfotografen som kom till Bergsjö

KI: de här berättelsa (..) ho är e handler ôm den förste porträtterarn sôm kômma ti Bersä hä / ni förstår / ja hä kômma en kar te Bersä / å han hade en apparat / å han ryckte på e snöre / å hä kômma fram tavLer sôm hä va fôLk på / sôm dôm å dôm kände igen sä sjäLv / ja hä vart e ôppstånnels / ja mytje varrer än då Homågôbben kômma ti JättendaL / å dôm kLädde sä fin / å dôm kLy- kLöv ôppi triller / å jiggar / å dôm jekk te fots / å allehop skulle ner te Bersäsåkkna / sôkkna hette de fäll kanske på den tin / för allehop skulle ha e tôkka där tavLa / sôm dôm kände igen sä sjäLv på / men aller varst var’e fäll / hä var e kärring från JättendaL / sôm har haft en pôjke i Amerika ja hä va fäll i femta tjuge år / å han ha allre vare hem å ho har allre fått sitt’n / å ho börja på tänke ho / tänk ôm ja hade e tôkka dä tavLa ja / sôm ja kunne skicka te pôjken min te Amerika / å han kände igen mä / å stôpp- å förstå hä / å stôppa hä te e kuvärst / å han fingä’rä ditskicka på en enda gång / å hôr han skulle tänka å tytja / å hôr hä var hä sa ho hade inge sôm skjussa sä ho e / ho hade’nt nå anna rå än att ho jetta ta å gå ho / å ho jekk te fots ho fram te Bersä / å då ho kômma te Bersä sô visste’nt ho va ho skulle ta väjjen / men ho börja nå på titta å å å titta å snodde at alle hôll / å då fekk ho si ga- gammeLapteke / (de va) dôm va’nte på dä här nye apteke på dän tin e / å där tyckte ho (dä) hä såg ljust å fint ut för ho hade hörst taLes tå att där en där porträttmakarn var sa skulle’rä va mytje fönster å ljust å fint / å sô tog ho å jekk in dit ho å sa neg ho å sô sa ho / är det här man får sitta / ja varsego varsego sa aptekarn / å kärringa sätte sä ho / ho va nog trött / å kanske ho hade ont i liktornan å / å ho såt där en haLven tima å ja ho såt väl nästan en / men så varst ho rasane / å se steg ho ôpp / å se jekk ho hitåt döra å sô neg ho / å sô sa ho / ja trodde hä va herrn sôm hade apparaten sôm dôm gjorde fôLk mä ja

KI: Den här berättelsen, den är, handlar om den förste porträttfotografen som kom till Bergsjö den. Ni förstår, ja det kom en karl till Bergsjö. Och han hade en apparat, och han ryckte i ett snöre. Och det kom fram tavlor som det var folk på, som de, och de kände igen sig själva. Ja det blev en uppståndelse, ja mycket värre än då Homogubben kom till Jättendal. Och de klädde sig fina, och de kly… klev upp i trillor, och jiggar (d.v.s. vagnar), och de gick till fots. Och allihop skulle ner till Bergsjösocknen, ”sôkkna” hette det väl kanske på den tiden, för allihop skulle ha en sådan där tavla, som de kände igen sig själva på. Men allra värst var det väl, det var en kärring från Jättendal, som har haft en pojke i Amerika ja det var väl i femton tjugo år. Och han hade aldrig kommit hem, och hon hade aldrig fått se honom. Och hon började tänka hon, tänk om jag hade en sådan där tavla jag, som jag kunde skicka till pojken min, till Amerika, och han kände igen mig. Och stopp… och förstå det, och stoppa det i ett kuvert, och han finge det ditskickat på en enda gång. Och hur han skulle tänka och tycka. Och hur det var det så… hon hade ingen som skjutsade henne hon inte. Hon hade inte någon annan råd än att hon fick ta och gå hon. Och hon gick till fots hon fram till Bergsjö. Och då hon kom till Bergsjö så visste hon inte vart hon skulle ta vägen. Men hon började titta och, och, och titta och snodde åt alla håll. Och då fick hon se ga… gammelapoteket. Det var, det var inte på det här nya apoteket på den tiden inte. Och där tyckte hon det såg ljust och fint ut för hon hade hört talas om att där den där porträttfotografen var så skulle det vara mycket fönster och ljust och fint. Och så tog hon och gick in dit hon, och så neg hon, och så sa hon: ”Är det här man får sitta?” ”Ja var så god, var så god” sa apotekaren. Och kärringen satte sig hon. Hon var nog trött, och kanske hon hade ont i liktornarna också. Och hon satt där en halvtimma och ja hon satt väl nästan en (d.v.s. timme), men så blev hon rasande, och så steg hon upp, och så gick hon mot dörren och så neg hon, och så sa hon: ”Jag trodde det var herrn som hade apparaten som de gjorde folk med jag.”

En ilsken tjur och dess framfart

Int: hu månge kor hade ni unjefär då
KI: jaa dä va lite olika tå börje mä förste åra vi va där sö hade vi’nt mer än en (..) tre stycken
Int: hä
KI: män sen feck vi’n fäm säx
Int: d’ä ju så hemst mä båser där sö
KI: jaa
Int: de kanske (..) va ändå gamlare
KI: åssä- en gång hade vi en elaken tjur
Int: jaha
KI: då vi va där / å vi hade ju tjuran i skogen på dän tin
Int: mm
KI: å vi skull föLje kröttra henåt Lingåsbäcken oppi Lingåsen
Int: jaha
KI: å ((harkling)) n dänn tjurn dä var Kröjar-Anna å je sömm va där
Int: mm
KI: å skull gå mä kröttra / å tjurn dän vart elak se sö han sätt iväg hän (..) opp ätte hean (..) n Öjengshean här
Int: jaha
KI: å hemövver
Int: ja
KI: å je ät- å je va fäll dum å då ha fäll aldri tordes nu e / je sätt iväg ätte’n fö je sa dä dä tänk om han kom in på Öjengsvallsvägen å möte nönn å kute på’röm / ((skratt)) å dä bLåste å dä störma dän dan sö / vi hörde ingenting å ha han kuta på mä sö int å je ha skrecke alldeles sö
Int: jaha
KI: sö int ha nön hört dä’ä
Int: nä
KI: mäne (..) män vi feck da hem’n te kvälln ja han kåm da hem / män då va han så sint sö då (..) då tordes je inte väre ensammen ner i Valln me’n ent
Int: nähä
KI: utan då jeck dä kam döm en hel hop dit tå bujäntar
Int: jaha
KI: åe / män då släffte vi aldrig ut’n nå mer
Int: nähä
KI: då va Slaktar-Sven hit å slakta’n / sen
Int: jaha
KI: å tog ja han tog ihäL’n da där å tog’n på’n lastbil hem / te Sveg
Int: jaha
KI: å / å (..) nä / de va inte gött å ha slike tjurer e
Int: nä härregu häll / t’sönt arbet
KI: ja så farlett
Int: ja
KI: män de jeck ju förstås
Int: jo / dä måssta ju gå
KI: jaha / n visste’nt nå anne på dän tin
Int: nä
KI: än skull ha tjuran ute
Int: nä
KI: män dä
Int: javisst / d’ä kLart
KI: ä’nt sö nu e
Int: nää / d’ä kLart

Int: Hur många kor hade ni ungefär då?
KI: Ja det var lite olika, till att börja med de första åren vi var där så hade vi inte mer än en tre stycken.
Int: Nähä.
KI: Men sedan fick vi en fem, sex.
Int: Det är ju så hemskt med bås där så.
KI: Ja.
Int: Det kanske var ändå äldre?
KI: Och så… en gång hade vi en elak tjur…
Int: Jaha.
KI: då vi var där, och vi hade ju tjurarna i skogen på den tiden.
Int: Mm.
KI: Och vi skulle följa korna häråt Lingåsbäcken uppe i Lingåsen.
Int: Jaha.
KI: Och… den där tjuren… Det var Kröjar-Anna och jag som var där…
Int: Mm.
KI: och skulle gå med korna. Och tjuren den blev elak se, så han satte iväg här upp efter hedarna, Öjingshedarna här…
Int: Jaha.
KI: och hemöver.
Int: Ja.
KI: Och jag eft… och jag var väl dum och då, hade väl aldrig tordats det nu inte. Jag satte iväg efter honom, för jag sa det, tänk om han kommer in på Öjingsvallsvägen och möter någon och springer på dem. (skratt) Och det blåste och det stormade den dagen så. Vi hörde ingenting, och hade han på sprungit på mig så inte, och jag hade skrikit alldeles så mycket…
Int: Jaha.
KI: så inte hade någon hört det inte.
Int: Nä.
KI: Men, men vi fick då hem honom till kvällen, ja han kom då hem. Men då var han så arg så då, då tordes jag inte vara ensam nere i Vallen med honom inte.
Int: Nähä.
KI: Utan då gick det, kom de en hel hop dit av bujäntorna.
Int: Jaha.
KI: Och… men då släppte vi aldrig ut honom något mer.
Int: Nähä.
KI: Då kom Slaktar-Sven hit och slaktade honom sedan.
Int: Jaha.
KI: Och tog, ja han slaktade honom då där och tog honom på en lastbil hem, till Sveg.
Int: Jaha.
KI: Och, och… Nej, det var inte gott att ha sådana tjurar inte.
Int: Nej, herregud heller. Ett sådant arbete.
KI: Ja så farligt.
Int: Ja.
KI: Men det gick ju förstås.
Int: Jo, det måste ju gå.
KI: Jaha. Man visste inte något annat på den tiden…
Int: Nä.
KI: än att man skulle ha tjurarna ute.
Int: Nä.
KI: Men det…
Int: Javisst, det är klart.
KI: är inte så nu inte.
Int: Nää. Det är klart.