Bergslagsmål

Bergslagsmål är ett annat sätt att indela sveamål och omfattar i realiteten både uppsvenska och mellansvenska mål.

Bergslagen är ett geografiskt område, som inte är klart avgränsat från omgivande trakter, men där man har bedrivit omfattande gruvdrift och metallindustri med många järnbruk och bergsbruk i äldre tid. Förutom från närliggande trakter i Sverige kom yrkesskicklig arbetskraft till Bergslagen även från Danmark, Finland, Nederländerna, Skottland och Tyskland.

Bergslagsmål talas i södra och östra Dalarna, Närke, Västmanland och i sydöstra Värmland, samt till viss del även i västra Uppland, nordvästra Östergötland och i Gästrikland, samt angränsande delar av Hälsingland.

Dialekterna i Bergslagen skiljer sig ganska mycket från varandra. Det är stor skillnad mellan bergslagsmålen i Värmland och de bergslagsmål som talas i Västerås-trakten eller i västra Uppland. Ett kännetecken för området är bland annat det speciella uttalet av vokalen u, det så kallade bergslags-u:et, som låter eller påminner om ett slags o-haltigt u-ljud. Ett annat typiskt kännetecken är ett sjungande tonfall i satsmelodin, som kanske speciellt utmärker talspråket i Dalabergslagen i Dalarna, men även påträffas i angränsande dialekter i Västmanland och Gästrikland.

Exempel 1: Hedemora socken

Transkription

– Han bruka sätt snäru i jâsjgåLan¹ när an skull ta harâ. Alla fall så … en gång då kåm Karl Janssån i Höggbärjä åkandäs ifrån ånan, a vuri ut å handla, å feck höra tåcket liv ä va neri dän ärda jâsjgårn. Å han stana hästn å jeck ut å såg ättä. Då ha insjinjörns hund fassna i än där snära vet du. Å han … ho drog ju åt vet du … dåm dro ju åt ännä så-nt o … älla sätt en knut så-nt o skull stryp sä haran då. Han skull ju va levandes. Män då såt hunn å vråLa i än där. Då vänd an å jeck täbaks … älla åkt täbaks tä FinngåLn. ”Hörrdu Karl” sa-n ”så där ska du inte jöra” sa-n ”för de där hä kan hitt på så så insjinjör Garner ä uta å jagar” sa-n. ”Då åker du dit Karl” sa-n.
– Tog an lös hinda i alla fall han då?
– Jaa, an släfft lös an. Å sedan van sta å taLa åm för-n: ”Sättâr du ut e snärâ i jâsjgårn, då ska du gå sta å dän ä på môrån²” sa an.

¹ Specialtecknet â står för ett öppet a-ljud, dvs. ett ljud mellan a och ä. Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.
² Specialtecknet ô står för ett extra öppet ö-ljud.

Översättning

– Han brukade sätta snara i gärdsgårdarna när han skulle ta hare. I alla fall så … en gång då kom Karl Jansson i Huggberget åkandes ifrån ån, hade varit ute och handlat, och fick höra vilket liv det var nere i den där gärdsgården. Och han stannade hästen och gick ut och såg efter. Då har ingenjörens hund fastnat i den där snaran vet du. Och den … den drog ju åt vet du … de drog ju åt den så inte den … eller satt en knut så inte den skulle strypa sig haren då. Den skulle ju vara levande. Men då satt hunden och vrålade i den där. Då vände han och gick tillbaka … eller åkte tillbaka till Finngården. ”Hör du Karl” sa han, ”så där ska du inte göra” sa han, ”för det där det kan råka vara så att ingenjör Garner är ute och jagar” sa han. ”Då åker du dit Karl” sa han.
– Tog han lös hyndan i alla fall han då?
– Ja, han släppte lös den. Och sedan var han iväg och talade om för honom: ”Sätter du ut en snara i gärdsgården, då ska du gå iväg och ta bort den på morgonen” sa han.

Exempel 2: Stora Tuna socken

Transkription

– Ni hade inga så där spesiälla låckrop då, eller nå sånger eller nånting såm dä …?
– Jaa, nja, dä va fôll¹ te hitt på dä, vet du. De sånger man kunna, så sjöng man fôll för dôm. [jaha] Å ... å annars så var ä te hoa då, gå å ho ho ho, feck vi gå. Ho ho ho. /skratt/ Jaa.
– Va bruka ni sjunga för korna ...
– Ja, vi sjöng ...
– ... låcka på korna?
– Vi sjöng ... Ja, vi kalla på namnena då. [jaha] Jaa, de jorde vi.
– Va hett dåm, korna?
– Sjärna å KLåcka² å Ställa. De vete kattn allt va dôm heta. Lycka. För ja vet fössta åre hadd ja e såm heta Lycka å e heta BLomma. [jaha] Dä va våra kor hemmifrån. Dôm ... dôm två hadd ja då. Senn nä jag hadd ... Dä va Snälla å dä va Nätta å dä va Majros å Gullan å dä vete allt va dôm heta för la, såm dôm hadd namn på när dôm [ja] sjicka ...
– Kan du inte låcka lite? Få höra hur ä lät när du ...
– Ja, ja vet ja inte åm ja hô … ja hôrkä ha ja så när sagt.
– Men ta int så hökkt du.
– Ko-orna mina, kåm! Ho-o-o, Låcka! Gulla! Blomma då, kåm nu! [jaha] Så dä feck vi håll på då. [jaa] Vi gapa si så där. [---] Å så jeck vi åt olika håll då på dagarna då. 
– Följde ni me dôm ut på [---]?
– Jaa, vi förd me dôm ut på … på bärje. [jaa] Ja. Å så kåm dåm ifrån de andra … ifrån [Moarna] bruka dôm kåmma å gå föbi å då vettu. Då va vi tre stycken då såm knata iväg.
– Jaa. Hade ni nånting å låcka dåm me, nå gått såm dåm fick å äta då eller?
– Förr hadd dôm sleku såm dôm sa. [jaha] Dôm hadd ju då mjöL å salt i … i väska såm dôm môka in i mun på dôm da. [ja] Mm. Män de hade aldri ja. [nähä] Nä. Män ja hade, kan ja säja, sleku åt dôm, så dôm visste när dôm kåm så hadd dôm e … e sleku i … inna, i … Då bruka ja … Du vet, hö de smôLa såm dôm säjer. [ja] HössmôL. Då bruka (j)a ta hössmôL å lägg i … i … Vi hadd e tôkka dä trôg då. Då la ja i å så hadd ja i lite mjöL å lite salt å så slog ja på litä vâttn³ då. Å de där de … de … de där li- … jussôm längta dôm äftär, så när … när de va då bruka dôm kåmma fort vettu [jaa] ôm kvällane.

¹ Specialtecknet ô står för ett extra öppet ö-ljud.
² Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.
³ Specialtecknet â står för ett öppet a-ljud, dvs. ett ljud mellan a och ä.

Översättning

– Ni hade inga så där speciella lockrop då, eller några sånger eller någonting som det …?
– Ja, nja, det gällde väl att hitta på det, vet du. De sånger man kunde, dem sjöng man väl för dem. [jaha] Och … och annars fick man hoa då, gå och … ho ho ho fick vi gå. Ho ho ho. /skratt/ Ja.
– Vad brukade ni sjunga för korna …
– Ja, vi sjöng …
– … locka på korna?
– Vi sjöng … Ja, vi kallade på namnen då. [jaha] Ja, det gjorde vi.
– Vad hette de, korna?
– Stjärna och Klocka och Stella. Det vete katten vad de hette. Lycka. För jag vet att första året hade jag en som hette Lycka och en hette Blomma. [jaha] Det var våra kor hemifrån. De … de två hade jag då. Sedan när jag hade … Det var Snälla och det var Nätta och det var Majros och Gullan och det vete [katten] vad de hette för något, som de hade namn på när de [ja] skickade …
– Kan du inte locka lite? Få höra hur det lät när du …
– Ja, jag vet inte om jag o- … jag orkar, hade jag så när sagt.
– Men ta inte så högt du.
– Ko-orna mina, kom! Ho-o-o. Locka! Gulla! Blomma då, kom nu! [jaha] Så där fick vi hålla på då. [Ja] Vi gapade si så där. Och så gick vi åt olika håll på dagarna då.
– Följde ni med dem ut på [---]?
– Ja, vi följde med dem ut på … på berget. [ja] Ja. Och så kom de ifrån de andra … Ifrån [Moarna] brukade de komma och gå förbi då, vet du. Då var vi tre stycken då, som knatade iväg.
– Ja. Hade ni någonting att locka dem med, något gott som de fick att äta då eller?
– Förr hade de ju sleke (saltblandat lockfoder) som de sa. [jaha] De hade ju då mjöl och salt i … i väskan, som de stoppade in i munnen på dem då. [ja] men det hade aldrig jag. [nehej] Nej. Men jag hade, kan jag säga, sleka åt dem, så de visste när de kom så hade de en … en sleka i … inne, i … Då brukade jag … Du vet, hö det smular som de säger, [ja] hösmul. Då brukade jag ta hösmul och lägga i … i … Vi hade ett sådant där tråg då. Då la jag i och så hade jag i lite mjöl och lite salt och så slog jag på lite vatten då. Och det där det … det … det där li- … just som längtade de efter. Så när … när det fanns, då brukade de komma fort, vet du [ja] om kvällarna.