Sydsvenska mål

Det sydsvenska dialektområdet är det sydligaste inom Sveriges gränser och omfattar Skåne och Blekinge samt de sydligare delarna av Halland och Småland.

Om sydsvenska mål

Områdets nordgräns är inte knivskarp utan har formen av ett gränsbälte som brukar dras ungefär från trakten söder om Varberg via Månsarp söder om Jönköping till Kalmar. Dialekterna i angränsande områden hör till götamålen (norra Halland, nordvästra Småland) respektive sveamålen (nordöstra Småland, Öland). Via Öresund och Bornholmsgattet gränsar området vidare till Danmark och närmare bestämt själländska respektive östdanska dialekter. Inte heller här är den språkliga gränsen knivskarp så länge det är tal om de traditionella dialekterna (snarare än standardspråken danska och svenska), men eftersom området kallas ”sydsvenskt” följer gränsen riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Det sydsvenska dialektområdet i stort bär prägel av ett övergångsområde mellan götamål och danska (själländska) dialekter, och tillsammans med götamålen bildar det ett större övergångsområde mellan svenskans och danskans historiska kärnområden.

Det kan vara på sin plats att erinra om att Skåne, Halland och Blekinge fram till freden i Roskilde 1658 var en del av Danmark. Det märks tydligt i dialekterna i Skåne, sydligaste Halland och västligaste Blekinge medan dialekterna i övriga Blekinge och södra halvan av Halland ansluter sig närmare till de småländska dialekterna.

Typiska språkdrag i sydsvenska mål

Till de dialektdrag som är gemensamma för hela eller stora delar av det sydsvenska dialektområdet hör bland annat bakre r, utebliven retroflektering av konsonantkombinationerna rd, rt, rs, rn och rl (där r och den efterföljande konsonanten alltså inte smälter ihop utan uttalas var för sig), frånvaro av tjockt l och en mer eller mindre omfattande diftongering av långa vokaler av medeltida och senare datum.

Bakre r

Bakre r förknippas sedan länge med sydsvenskt talspråk. Företeelsens historiska nordgräns löper från trakten norr om Halmstad via Jönköping till trakten norr om Kalmar. Detta språkdrag kommer söderifrån, men troligtvis inte från Danmark. Av allt att döma började nämligen bakre r inte användas i Skåne förrän tidigast under 1700-talet. Då hade landskapet redan varit en del av Sverige under lång tid, och dessutom rådde reseförbud över Öresund från nationalitetsskiftet på 1600-talet och fram till början av 1800-talet. Det är därför troligare att bakre r närmast kom från norra Tyskland.

I Isofs dialektordsamlingar kan man följa hur det bakre r vinner terräng på det gamla, främre r:ets bekostnad och långsamt vandrar norrut. Ännu kring sekelskiftet 1900 fanns äldre personer i sydöstra Skåne som hade främre r, men på 1930-talet var de borta. Senare under 1900-talet nådde det bakre r-ljudet så långt norrut som till Jönköping, alltså in på götamålens territorium (i vissa götamål finns bakre r i vissa ställningar enligt reglerna för den så kallades götamålsskorrningen, men bara Jönköping har genomgående bakre r i götamålsområdet).

Bakre r ansågs länge fint och har förekommit i adliga kretsar långt norr om det sydsvenska dialektområdet, även i Stockholm. Det är inte så konstigt med tanke på företeelsens troligen franska ursprung. Men under 1900-talet svängde pendeln och bakre r började betraktas som en sydsvensk provinsialism. I stora delar av södra Halland, Småland och Blekinge, och på sina håll även i Skåne, tycks främre r i dag bli allt vanligare hos yngre talare. Forskningen kring dialektutjämningen i Sydsverige är dock ännu begränsad.

Inga supradentaler

I hela det område som traditionellt har haft bakre r (söder om den ungefärliga linjen Halmstad–Jönköping–Kalmar) och ett litet stycke norr därom har dialekterna saknat den speciella utveckling av konsonantkombinationerna rd, rt, rs, rn och rl som brukar kallas supradentalisering eller retroflektering. De så kallade supradentalerna (eller retroflexerna) hörs i centralsvenskt standarduttal (och i dialekter i större delen av Sverige) i ord som ord, ort, fors, örn och pärla, men i det sydsvenska dialektområdet uttalas konsonanterna var för sig. I kombinationen rd försvann d redan på medeltiden (då var det dock inte ett [d] som i nutida svenska, utan ett [ð] som i engelskans this) i stora delar av det sydsvenska dialektområdet. Jord heter exempelvis jor och ord heter or. I nordvästligaste Skåne och södra Halland har på motsvarande sätt n fallit i kombinationen rn, så att barn heter bar och korn heter kor.

Tunt l

I stora delar av Norden finns i dialekterna ett l som uttalas genom att tungspetsen böjs bakåt och liksom smäller till tandvallen. Detta i ett globalt perspektiv ganska ovanliga l-ljud kallas i nordisk språkvetenskap ofta ”tjockt l”. I Sydskandinavien, inklusive det sydsvenska dialektområdet, saknas det helt; här används i stället samma ”tunna” l som i det centralsvenska standarduttalet. Att detta i ett nordiskt perspektiv relativt ovanliga, tunna l har funnit sin väg in i standardspråket beror med all sannolikhet inte på inflytande från sydsvenska dialekter. Snarare beror frånvaron av tjockt l på tysk respektive dansk och/eller tysk påverkan både i det svenska standardtalspråket och i de sydsvenska dialekterna.

Diftonger

Ett annat framträdande fenomen i sydsvenska dialekter är diftonger, alltså vokaler som börjar med en klangfärg och slutar med en annan, som i gaos (gås) och stain (sten). I många nordiska dialekter finns diftonger bevarade sedan fornnordisk tid, men de diftonger som finns i de sydsvenska dialekterna har utvecklats senare. Vissa är troligen medeltida medan andra möjligen är av ännu senare datum. Till de förra hör de nyssnämnda ao och ai. Dessa har sitt ursprung i fornöstnordiskans långa a resp. e. Fornspråkets gas och sten blev alltså med tiden gaos och stain. Dessa diftonger finns (med vissa varianter) i de traditionella dialekterna i större delen av det sydsvenska dialektområdet: ao finns i norra halvan av Skåne, i hela Blekinge, i södra Halland till strax norr om Falkenberg och i större delen av Småland; ai finns i norra halvan av Skåne, i hela Halland, i västra och mellersta södra Småland och i större delen av Blekinge. I nordöstra Skåne, mellersta södra Småland och västra Blekinge har diftongen ai utvecklats vidare till åi, så att det heter ståin och båin i stället för stain och bain. Även andra varianter av denna diftong finns på olika håll.

De ovan nämnda diftongerna är alltså inte ärvda från fornnordiskan utan utvecklade sekundärt ur monoftonger, men de är ändå av relativt gammalt datum, och de är kraftigt dissimilerade – de är ”breda”, har stor skillnad i klangfärg mellan början och slutet. På olika håll i det sydsvenska dialektområdet finns dessutom en mer eller mindre framträdande tendens till diftongering av övriga långa vokaler. Diftongernas klangfärg och dissimileringsgrad varierar. Möjligen är dessa diftonger av yngre datum än de ovan nämnda senmedeltida ao- och ai-diftongerna. Den diftongering som hörs i västra och södra Skåne, där exempelvis ett långt a kan uttalas aå och ett långt å kan uttalas eå (geå ente häör å draå fyttårna eftår daj o.s.v.) anses till exempel av vissa forskare väsentligen vara ett 1800- och 1900-talsfenomen med sina rötter i urbaniseringen, men detta är osäkert.

Under 1900-talet har de äldre diftongerna (som i gaos och stain) blivit marginaliserade. I den mån de hörs idag är det företrädesvis hos äldre talare. Diftongeringen av övriga långa vokaler lever däremot ett friskt liv, åtminstone på vissa håll. I Skåne har den syd- och västskånska diftongeringen av långa vokaler blivit en viktig dialektmarkör medan de nordskånska ao- och ai-diftongerna praktiskt taget är borta. Resultatet har blivit att södra Skåne numera präglas av diftonger i högre grad än norra Skåne.

Bindevokaler i sammansättningar

Liksom götamålen har de sydsvenska målen bevarat gamla bindevokaler (-a-, -e-) i sammansättningar. Några exempel från Skåne: backaknyst ’backkrön’, ålajille ’ålgille, -kalas’, gadehus ’gatehus, torp’.

De sydsvenska dialekterna idag

Att dialekterna i Sverige över tid utjämnas (regionaliseras) och närmar sig standardspråket har varit en tydlig tendens sedan 1800-talet, alltså så långt tillbaka vårt källmaterial sträcker sig. De sydsvenska dialekterna är inget undantag. De medeltida diftongerna är sedan länge marginaliserade i stora delar av dialektområdet, och det tycks i dag som om bakre r är statt i retur hos yngre talare på många håll. Ännu saknas dock i stort sett forskning om dialektutjämning i Sydsverige och 2000-talets sydsvenska dialektgeografi.