Södra Halland

Tillsammans med dialekten i Markaryds socken i Småland ansluter sig målen i de sydligaste socknarna i Halland nära till Skånemålen.

Likheten med Skånemålen avtar successivt ju längre norrut man kommer, och de sydhalländska dialekterna brukar inte föras till Skånemålsområdet, som i stället anses ha sin nordgräns vid landskapsgränsen. Upp till Nissan har Halland övergången p, t, k > b, d, g i hela sin bredd, men norr om Nissan finns den bara i ett relativt smalt band längs kusten. Man skulle därför kunna räkna de sydhalländska målen söder om Nissan – liksom Listermålen i västra Blekinge – till Skånemålen, men ett sådant bruk har aldrig etablerats. Det beror troligen på att Ernst Wigforss aldrig valde att betrakta de sydhalländska målen som Skånemål i sin inflytelserika avhandling Södra Hallands folkmål från 1913–18.

Gränsland mellan sydsvenska mål och götamål

Norr om Nissan påträffas en dialekt som är omisskännligt sydsvensk men knappast skånsk. De sydsvenska dialektdragen avtar sedan successivt på väg norrut, och från och med trakten söder om Varberg talas götamål (läs mer på sidan om dialekterna i norra Halland). En stor del av Hallands dialektgeografi präglas med andra ord av gränsbältet mellan de sydsvenska målen och götamålen.

Viktiga dialektgränser

Ett stycke norr om Halmstad går nordgränsen för bakre r (numera är främre r dock vanligt i Halmstad), och ytterligare ett stycke norrut löper gränsen för supradentalerna fram. Vid Falkenberg går sydgränsen för tjockt l. Men flera viktiga dialektgränser löper också genom Halland i nord-sydlig riktning, parallellt med kusten ett stycke inåt land. Gränsen mellan västligt piva, gava och östligt piba, gaba ’pipa, gapa’ (läs mer på sidan om dialekter i Skåne), fortsätter norrut in i Halland från Skåne. Tendensen till efterledsbetoning i sammansatta ord som finns i västra Skåne fortsätter också in i Halland och är starkare västerut än österut.