Blekinge

Längst västerut i Blekinge talas listerländskan som står nära Skånemålen. Öster om Mörrumsån vidtar de egentliga Blekingemålen. 

Ungefär en fjärdedel av Blekinge, Listers härad längst västerut, hör traditionellt till det område där skånska dialekter talas. Här övergick nämligen, liksom i Skåne, konsonanterna p, t och k till b, d och g i till exempel gaba, mad och skriga. Dialekterna i Listers härad – folkligt sammanfattande benämnda listerländska – ansluter sig till stor del nära till Göingemålen på andra sidan landskapsgränsen. Ett gemensamt drag är bortfallet eller vokaliseringen av r efter vokal (och då ingen vokal följer direkt på r:et). Bord, som traditionellt heter bor i resten av Skånemålsområdet, heter här boa. Konsonanten r blir alltså en vokal (som dock aldrig bildar en egen stavelse) i vissa ställningar; i andra faller den helt bort. Det här är av allt att döma en ganska central dialektmarkör även i dag, i synnerhet på den skånska sidan, på orter som Bromölla, Näsum och Osby. Men den tycks också livskraftig i listerländskan.

Halvvokalen w från fornspråket

Ytterligare ett gemensamt dialektdrag är att fornspråkets hw- i början av ord har bevarats som w-. Det heter alltså i traditionell dialekt widå ’vit’ (av fornöstnordiskans hwiter). Halvvokalen w har också bevarats efter konsonanterna s och t, vilka dock på många håll har förändrats på olika sätt före w: tvätta förekommer i former som twätta och tjwätta, och svin heter swin, sjwin, sjin och liknande.

Mot den göingsk-nordlisterländska åi-diftongen i till exempel ståin ’sten’ står i de södra delarna av Listers härad öi: stöin, böin och så vidare. Liksom i dialekterna i angränsande delar av Skåne och Småland har man här haft ett relativt välbevarat tregenussystem och upprätthållen böjningsskillnad mellan maskulinum och femininum hos adjektiv: det heter i traditionell dialekt öin (åin) storå ka ’en stor karl’ men öina (åina) stora kwinne ’en stor kvinna’. Likaså har verben böjts efter numerus: ja gaor ’jag går’, ja jick ’jag gick’ men vi gaon ’vi går’, vi jingen ’vi gick (gingo)’.

Blekingemål öster om Mörrumsån

Öster om Mörrumsån vidtar de egentliga Blekingemålen. De är i mångt och mycket ganska lika Listermålen, med den viktiga skillnaden att de saknar förändringen av p, t och k till b, d och g; det heter här alltså till exempel gapa, mat och skrika. Men de ansluter sig också nära till dialekterna norr om gränsen mot Småland. Diftongeringen av fornspråkets långa e följer i stort sett förhållandena i Listers härad, det vill säga nordligt ståin står mot sydligt stöin. Längst österut saknas emellertid denna diftongering, och det heter således sten, ben och så vidare.

Exempel 1: Jämshögs socken

Översättning

När fredagen kom, så ville inte Ola gå till skolan. Utan han hade en stor äska (oval ask av träspån) med stenkakor (ett slags pannkakor) med sig. Sådan här gul och blå äska, som de hade, när de reste till Amerika, eller (när) de reste långt bort. Då när han kom upp på Dönaberget, så minsann gick han bakom en stengärdesgård och lade sig. Och där låg han och tog lite bräken och sådant där och lade sig ner där och somnade lite grand ibland. Så åt han upp stenkakorna. Och så fick han sträcka på benen ett slag då, när det var sådär framåt elvatiden på dagen. Och de hade kört med häst och vagn där nere, och det var hjulspår där. Och där var något svart, som låg i hjulspåret. När han då tittade efter där, så var det en plånbok.

Exempel 2: Torhamns socken

Intervju med man född år 1891. Inspelat år 1960.

Transkription

– da hade vi (..) va vi kalla blekingseker
– jaha
– n blekingseka / de va (..) vill sajja fön (nu) masjineriet kåmm te
– jaha
– den fåsste masjinbauten ja sau han kåmm te härute nittanhundratrettån
– jaha
– sa han jekk eee mellan Gräbbegaurden å (..) mellan Gräbbegaurden å öane hä me pråviant fö kreonan
– jaha
– unne mabliseringstidn / å de va Viktar Olsen pa Stennshamn
– ha
– va de en tvåtaktare va
– va
– va de ente en tvåtaktare
– jo visst va di de / visst va di de / visst va di de / ja å å förut da hade vi sôm ja sae nössens blekingseke(r) å blekingsbauta / fast di va i daulit sjikk / hä va bauta såm va sina fämti aur gammel (---)
– å segel va va de fö segel
– de va segel da hade vi sprit (..) å ja mena storesegel å fåkk
– jaha
– ja / å va de nånn ståre baut sa hade vi en fåkk vi kallat fö klyven
– jaha
– han va utåmm den vannlie fåkken / pa ee va vi kalla båkspröt ell en baumm
– jaa
– såm vi satte ut i nesan pa ekan
– jaha
– fö å dra väde nä de va lätte go väinn
– jaha
– ja
– men de va ingen gaffel på seglet utan
– naj de va sprit va vi kalle’t spritsegel te å sätta åpp å (..) å äi äi äi äi nåkken å sau va här en häink ve masten
– jaha
– såm va ett halvslag åm å sa va de te å sneo den ögglan sa (att) spritet presis jikk äi
– jaha
– å dä fikk di sitta
– å hur fä-
– könde’nte ga den
– hur fäste ni de senn ve masten
– va / de v- vi m- seglet va fa- va fäst vi masten / å dä nere / dä könn di sätta in tvau rev / de va sajsinga / tvau te var sia över å unne
– jaha
– sa di könn knyt(a) opp seglet se / va vi säer att vädret blåuste te ett rev
– jaha
– å di skulle nånnstäns da knöt di opp ett rev / va han te tvau rev da knöt di äin bägge reven
– jaha
– da ble ju seglet sa läitet såm möjlit / å de va te å fössök å seggla
– jaha
– ja å krössa

Översättning

– Då hade vi vad vi kallade blekingsekor.
– Jaha.
– En blekingseka. Det var, vill säga, innan (nu) maskineriet kom till.
– Jaha.
– Den första maskindrivna båten jag såg den kom till härute nittonhundratretton.
– Jaha.
– Så den gick mellan Gräbbegården och… mellan Gräbbegården och öarna här med proviant för kronan…
– Jaha.
– under mobiliseringstiden. Och det var Viktor Olson på Stenshamn.
– Ha.
– Var det en tvåtaktare, va?
– Va?
– Var det inte en tvåtaktare?
– Jo, visst var de det. Visst var de det. Visst var de det. Ja, och förut då hade vi som jag sa nyss blekingsekor och blekingsbåtar. Fast de var i dåligt skick. Här var båtar som var sina femtio år gamla. (---)
– Och segel, vad var det för segel?
– Det var segel, då hade vi spri-… och jag menar storsegel och fock.
– Jaha.
– Ja. Och var det nån större båt så hade vi en fock vi kallade för klyvaren (dvs. trekantigt segel som sätt på bogsprötet eller särskild bom).
– Jaha.
– Den var utanför den vanliga focken på e-… vad vi kallar bogspröt eller en bom…
– Jaa.
– som vi satte ut i fören på ekan…
– Jaha.
– för att dra väder när det var lätt god vind (dvs. vinden kommer tvärs eller akter om tvärs).
– Jaha.
– Ja.
– Men det var ingen gaffel på seglet utan…?
– Nej, det var spri-… vad vi kallade det, sprisegel (dvs. segel som hålls utspännt av ett spri, en stång som går diagonalt ut från masten) till att sätta upp och… och i… nocken och så var här en hank vid masten…
– Jaha.
– som var ett halvslag om och så var det till att sno den öglan så (att) spriet precis gick i.
– Jaha.
– Och där fick de sitta.
– Och hur fä-…?
– Kunde inte lossna.
– Hur fäste ni det sen vid masten?
– Va? Det v-… Vid m-… Seglet var fa-… var fäst vid masten. Och där nere, där kunde de sätta in två rev. Det var sejsingar (dvs. stumpar av smäckert tågvirke avsedda att surra med), två till var sida, över och under.
– Jaha.
– Så de kunde knyta upp seglet, se. Som vi brukar säga att ”vädret blåste till ett rev”…
– Jaha.
– och de skulle nånstans, då knöt de upp ett rev. Var det till två rev då knöt de in bägge reven.
– Jaha.
– Då blev ju seglet så litet som möjligt. Och det var till att försöka att segla.
– Jaha.
– Ja, och kryssa.

Blekinge på Dialektkartan

På Dialektkartan hittar du fler äldre inspelningar från Hälsingland och från resten av Sverige.