Östsvenska mål

Svenska dialekter finns inte bara i Sverige, utan också i Finland och Estland. Dessa svenska dialekter brukar kallas för östsvenska mål.

Ordmoln med finlandssvenska dialektord.

Om östsvenska mål

Svenskan kom till Finland på 1100-talet när svenskar bosatte sig i Finland. Då var det fornsvenska som fördes med, vilket märks i dialekterna än i dag. Framförallt uppvisar svenska dialekter i Finland likheter med uppsvenska och norrländska dialekter. Finlandssvenska dialekter finns i fyra större områden: Åland, Nyland, Österbotten och Åbo och delas in i 10 dialektområden som ingår i dessa.

Exakt när svenska började talas i Estland vet man faktiskt inte, men flera ledtrådar tyder på att det var på 1200-talet. De estlandssvenska dialekterna är olika varandra, och en grupp estlandssvenskar flyttade också till Ukraina i slutet av 1700-talet. Där bosatte de sig i vad som kom att bli Gammalsvenskby.

Finlandssvenska, finska och finlandssvenska dialekter

Svenska är vid sidan av finska ett officiellt språk i Finland. Svenskspråkiga modersmålstalare i Finland utgör 5,2 procent, eller knappt 290 000, av Finlands befolkning. En del svenskar undrar om svenskan i Finland är ett eget språk, en dialekt eller till och med en brytning av svenska. Svaret är att det absolut inte är en brytning, utan en variant av svenska med vad vi kan kalla för en finlandssvensk standardsvenska och en rad olika dialekter, eller östsvenska mål. Den stora delen av befolkningen i Finland har emellertid finska som modersmål och lär sig svenska senare, i skolan från årskurs 6, vid sidan om engelska och andra främmande språk. På dessa personer kan det höras att de har finska som modersmål när de talar svenska.

Östsvenska mål i framtiden

I allmänhet är de svenska dialekterna i Finland betydligt mer stabila än dialekterna i Sverige. En del menar att det beror på att obligatorisk skolgång infördes mycket senare i Finland, och att barn därför inte påverkades så mycket av lärares strävan mot en standardform. Precis som alla språk och dialekter utjämnas även finlandssvenska dialekter, speciellt i städer, men på landsbygden är det inte i samma takt som på många platser i Sverige. Men då utjämnas de mot en finlandssvensk standard, och sverigesvenska kommer man knappast att börja tala i svenskspråkiga Finland.

När det gäller estlandssvenska är situationen annorlunda, och i dag finns det väldigt få talare av estlandssvenska kvar. Under andra världskriget flydde de flesta estlandssvenskar till Sverige och lärde inte sina barn estlandssvenska. Därför kommer estlandssvenskan nog inte att finnas kvar så länge till.

Typiska språkdrag i östsvenska mål

De finlandssvenska dialekterna har alltså en hel del drag gemensamma med norrländska dialekter. Ett exempel är norrländsk förmjukning som innebär att k och g uttalas som j och tj i vissa ordställningar, så att stycken uttalas stytjen och vägen ungefär väjen. Ett annat är apokopering, vilket förenklat innebär att man kapar slutet på en del ord, till exempel verb i preteritum och infinitiv så att kallade och kalla uttalas kall.

Mycket av den finlandssvenska vi i Sverige hör är finlandssvensk standardsvenska. De dialekttalare i Finland som talar en särpräglad svensk dialekt talar också i allmänhet en mer utjämnad varietet som närmar sig standardfinlandssvenska. Vi kan jämföra situationen med Sverige där en del som talar mycket särpräglade dialekter som orsamål och gutamål också talar en mer standardnära varietet.

Ett uttalsdrag som är typiskt för finlandssvenskan är så kallat t-förslag i ord som tjugo så att t-ljudet uttalas (tjugu). Man använder inte heller det som kallas retroflexer: i sverigesvenska dialekter uttalas ofta konsonantkombinationer som rs som sch, så att kurs uttalas kusch. I finlandssvenskan uttalas r-ljudet också, alltså kurs. I många finlandssvenska dialekter och det finlandssvenska standardspråket har man kvar ett tydligt uttalat d-ljud i ord som djur och adjö. Svenskan i Finland har också bevarat fornsvenskans kortstavighet, som nästan är omöjlig att höra eller uttala för många sverigesvenskar. I sverigesvenska måste antingen vokalen eller konsonanten vara lång, men i finlandssvenska kan både vokal och konsonant vara korta.

Exempel på finlandssvenska

På webbplatsen för Svenska litteratursällskapet i Finland kan du lyssna på flera inspelningar med finlandssvenska talare Länk till annan webbplats..

Exempel på estlandssvenska

Intervju med Lena Dreijer, född på Runö i Estland. Inspelat 13 mars år 1996.

Transkription och ordförklaring

Jaa va ska ma- ... va ska ma- ... hu(r) ska man biria när man var ... lite stera boan, man biria vell å ... å jalp till pa goarn när man var ganska lihhle, både mä heiervo, ro´vahlo´a å så fick man gå å måLk korna. Ja var ete så bra på heihloa, eftersåm ja var ingst i familia.

Å tå mitt ervo gå pa Pä:rs måLk korna å hä var ete hä letaste ervo. Fårst skutt korna hava dri:ck. Tå fick man hloa vattn utter bru:nn åt all dem korna å hårso. Vi var tre famili opa Pä:rs, Joha´nns, Ko:rs å Bolders (---) bet(e) ihop.

Senn skutt man bera hoan mjaLkkanna heim i bin uta Pä:rsväjjin. Vi hav fiur ko å tå räxte ete oar kanna till.

Ordförklaringar

  • biria 'börja'
  • boan 'större barn'
  • jalp 'hjälpa'
  • goarn 'gården'
  • lihhle 'liten'
  • heiervo 'höarbete'
  • ro´vahlo´a 'rågslåtter'
  • måLk 'mjölka'
  • ete 'inte'
  • heihloa 'höslåttern'
  • ervo 'arbete'
  • skutt 'skulle'
  • hava dri:ck 'dricka'
  • hloa 'slå'
  • hårso 'hästarna'
  • hoan 'hon'
  • bin 'byn'
  • fiur ko 'fyra kor'
  • räxte ete oar 'räckte inte vår'

Teckenförklaring

Teckenförklaring transkriptioner

Skriv tabellbeskrivning här

Tecken

Förklaring

L

"tjockt" l

hl

som i norrländskt slå

x

ach-ljud

:

längdmarkering

Ord och uttryck på finlandssvenska

  • eftis (fritids)
  • fastlagsbulle (semla)
  • franskisar (pommes frites)
  • halare (overall)
  • håsa (stressa, slarva, skynda)
  • kiva (kul, trevlig, bra, skojig)
  • kännspak (karakteristisk, lätt att känna igen)
  • lägga/sätta bakom örat (komma ihåg, lägga på minnet, tänka på)
  • rådda/rådda till (stöka/stöka till, förvirra, strula till)
  • råddig (rörig, stökig, virrig)
  • semla (fralla, macka)
  • söka (hämta)
  • tupp/vessa (toa)
  • örfil (kanelbulle)

Svenska förklarad: Östsvenska mål

I programmet Svenska förklarad från UR berättar Jenny Nilsson, dialektforskare på Isof, om olika dialekter i svenskan.