Skärtorsdagen

I de kristna kyrkorna firas skärtorsdagen till minne av den första nattvarden, men i folklig tradition handlar dagen mer om hemska häxor och söta påskkäringar.

Torsdagen före påskhelgen kallas skärtorsdag, där skär betyder 'ren', och namnet har att göra med att Jesus enligt evangelierna tvättade lärjungarnas fötter. Samma dag åt han den sista måltiden tillsammans med lärjungarna, det som kom att bli den första nattvarden.

Halvdag med pyssel och påskhandel

Med kalenderreformen 1772 upphörde skärtorsdagen att vara helgdag, men på många arbetsplatser arbetar man i dag bara halva dagen. De år då skolelevernas påsklov ligger efter påskhelgen kan skärtorsdagen särskilt för yngre barn vara en dag då man i skolorna gör påskpynt och äter påskmat.

När jag var mindre så tyckte jag att det var jättespännande att leta efter påskägg som påskharen gömt i mitt rum. Vi gjorde mycket påskpyssel i skolan och på fritids samt klädde ut oss och påskade för grannarna.

Berättat av: Flicka i årskurs 7, Västergötland (arkivnummer DAGF01100)

Högtid för handeln

Vuxenvärlden samlas på matbutiken – skärtorsdagen är nuförtiden den dag då de flesta i Sverige väljer att handla sin påskmat. Under denna dag köps det över 80 procent mer mat än under andra torsdagar, och påskhandeln slår hela tiden nya rekord. Enligt näringslivsorganisationen Svensk Handel spenderade svenskarna år 2015 ungefär 7,2 miljarder kronor under påsken.

Skydd mot häxor

I äldre folktro var skärtorsdagen särskilt förknippad med berättelser om häxor och deras blåkullafärder. Visserligen var 1600-talet de stora häxprocessernas tid men tron på trollkunniga och deras möten med djävulen levde kvar länge. Under 1800-talet förekom en rad seder med direkt koppling till berättelserna. På skärtorsdagen kunde man hindra häxor och annat ont från att komma in genom att måla tjärkors på ladugårdsdörrarna. Man kunde också lägga stål vid dörrarna och gömma undan potentiella flygredskap.

Farliga häxor blev söta påskkäringar

Föreställningarna om häxornas blåkullafärder blev med tiden ett mer lättsamt utklädningsupptåg. På 1800-talet var utklädseln till påskkäringar en regional västsvensk tradition och då handlade det ofta mer om bus än godis. Med tiden spred sig utklädningsseden till hela Sverige och även delar av Finland. 

De unga brukade kläda ut sig på påskkvällen och spela spratt med varandra och i gårdarna. De klädde ut sig 'eländigt'. De voro ute för att rida till 'Blåkulla'. Och de klädde ut sig till käringar och gubbar; flickorna till anskrämliga gubbar och pojkarna till käringar. Somliga hade fula 'skråbukansikte' på sig... Nej, ungdomen hade sina upptåg. De jamade som kattor och 'vände bort rösten'. Ett omtyckt nöje var att repa efter väggarna och ställa till med oljud på fönstren, ja till och med att placera en sten genom skorstenen. Träffade de på en kärra eller vagn på gården kunde det falla dem in och stjälpa den. Alla sådana upptåg hittade de på."

Berättat av: Kvinna född 1844, Värmland (arkivnummer IFGH 2472:42)

I dag är det främst en tradition för mindre barn som klär ut sig till godisglada påskkärringar. Vilken dag som är den "rätta" när det är dags för barnen att klä ut sig och knacka dörr kan skilja beroende på vilken del i landet man bor i. I västra Sverige har föreställningen om blåkullafärder varit kopplad till påskaftonen Öppnas i nytt fönster.. Det förekommer även att man går flera dagar.

Påskkärringarna besöker oss på påskafton istället för på skärtorsdagen. Nu kommer de alltid när de har kommit åter från Blåkulla.

Berättat av: Kvinna född 1951, Småland (arkivnummer DAGF01040)

Påskkäringar i parad

I och med att traditionen att klä ut sig till påskkäring förändrats och anpassats till mindre barn har föräldrar i modern tid blivit mer involverade och det arrangeras på många platser påskparader som ett alternativ till att barnen obevakade får gå och knacka dörr. På vissa orter har paraderna existerat länge, ett exempel är Åmål där man haft påskparader sedan 1950-talet. Även Visby har sedan många år en påskmarsch.

Påskkäringarna dyker upp på skärtorsdag, då de går omkring och knackar dörr och tigger godis. Som tack för godiset får man en liten teckning. Det där med dörrknackning och tiggeri har dock avtagit med åren till förmån för en annan tradition på tillväxt. Det är påskmarschen i Visby utefter Adelsgatan, som hållit på ett 20-tal år. Den slår deltagarrekord varje år, och i år var det till och med deltagare från utlandet.

Berättat av: Kvinna född 1927, Västergötland (arkivnummer DAGF01081, s.1-2)

Visst finns Blåkulla på riktigt

Blåkulla är ett ganska vanligt namn på berg i hela Sverige. Bergen har troligen fått namnet eftersom de sett mörka och blåa ut på avstånd och därför uppfattats som mystiska och lite fantasieggande. Ofta har de betraktats utifrån havet och varit till hjälp när man navigerat.

Blåkullen och Blå jungfrun

I uppteckningar från olika delar av Bohuslän beskrivs hur häxor flög till Blåkullen på Brattön i Solberga socken för att fira påsk med djävulen. Det är troligt att flera av de bohuslänska bergen uppkallats efter Blåkulla på Brattön.

Jag sitter på berget och ser ut över Hakefjorden. Där, mäktig och hög och höljd i blåskimrande dis tornar hon upp sig, Blåkôlln, Blåkulla, Bohusläns högsta berg, 130 meter. När vi i barndomen seglade över Marstrandsfjorden, spanade vi ivrigt och litet skrämda mot berget. 'Där ligger Blåkulla!'. Våra föräldrar pekade in mot nordost. Vi kände rysningar längs ryggraden. Är det sant? Finns Blåkulla i verkligheten? Var det här häxorna hade sina fester i påsknatten? Visst brände man otaliga 'häxor' på bål här i Bohuslän för flera hundra år sedan. Blåkulla – Brattön i Hakefjorden – med det höga sägenomspunna berget, lockar fantasin.

Berättat av: Kvinna född 1932, Västergötland (arkivnummer DAGF01175 s.1)

Ett annat känt Blåkulla är ön Blå jungfrun som tillhör landskapet Småland. Redan 1555 berättas det i Olaus Magnus Historia om de svenska språken att häxor ibland samlades på Blå jungfrun, men författaren överlåter till läsaren att avgöra om de vill tro på berättelserna eller ej.

Vi har våra egna seder med bland annat Blåkullafärd. Vi tänker på Blå Jungfrun i Kalmar sund som vårt Blåkulla, andra länder har sina Blåkullor.

Berättat av: Kvinna född 1936, Västergötland (arkivnummer DAGF01041)

"Far till blåkulla!"

Ordet Blåkulla har också allmänt använts för att beteckna helvetet i till exempel uttrycken gå åt blåkulla ’gå på tok’ och fara till blåkulla ’dra åt fanders’.

Andra Blåkullanamn kan avse tjärnar, kärr och ägomarker och syfta på mörkt, svartblått vatten, blå blommor eller bär. Många hus kallas Blåkulla på grund av påfallande blå färg.