Långfredagen

Långt in på 1900-talet präglades långfredagen av tystnad, stillhet och väntan. Förr kunde man ägna sig åt rispiskning för att påminna om Jesus lidande, en tradition som på sätt och vis lever kvar i våra dagars påskris.

I kristen tradition korsfästes Jesus på långfredagen och dagen är tillägnad minnet av hans lidande och död. Dagen blev helgdag på 1770-talet och är inom kristendomen en sorgens dag.

"Årets längsta dag"

Långt in på 1900-talet var det många som klädde sig i svart på långfredagen och tystnad och stillhet skulle råda. Bara nödvändiga sysslor fick utföras och i många familjer var barnens vanliga utomhuslekar inte tillåtna. Ända till 1969 var det enligt lag förbjudet att visa biofilmer, ordna danser och andra former av offentliga nöjestillställningar.

Långfredagen var en väldigt allvarlig dag på 1950-talet. Då fanns det inget att göra i samhället, ingen bio, inga affärer var öppna, det fanns bara kyrkan. Vi som bodde en mil från samhället åkte sällan dit. På långfredagen fick man inte använda några vassa eller spetsiga föremål, det påminde om Jesu spikar på korset.

Berättat av: Kvinna född 1951, Småland (arkivnummer: DAGF01040)

Långfredagen var verkligen fruktansvärt lång. Man skulle gå 'finklädd' hela dagen och fick absolut inte gå ut och leka. Den enda ljuspunkten var en kort promenad till Västra Begravningsplatsen för att lägga blommor på Farmors, Morfars och Mormorsmors gravar. Jag fick i alla fall läsa böcker!

Berättat av: Kvinna född 1927, Västergötland (arkivnummer DAGF01081)

Annorlunda idag

Under de senaste decennierna har prägeln på denna dag förändrats mycket. För många är det framför allt en ledig dag.

Den tunga långfredagen är avskaffad, guskelov. I min barndom (30-40-tal) fick man inte leka, inte sjunga, knappt ens vara glad. Årets längsta dag för ett barn. I år var vi på dataspelsmässa med tioåringen. En radikal förändring sen förr!

Berättat av: Kvinna född 1930, Västmanland (arkivnummer DAGF01088, s.1)

Nu är ju långfredagen som vilken dag som helst. Jag har varit i tvättstugan, sytt på symaskin... vad skulle min mormor ha sagt??

Berättat av: Kvinna, Västmanland (arkivnummer DAGF01089, s.2)

Den största skillnaden mellan påsken då och nu är väl lugnet som fanns, nu är alla uteställen öppna och det gör att våra fina stora helger med traditioner slätas ut och vad blir kvar åt våra barnbarn.

Berättat av: Kvinna född 1931, Västmanland (arkivnummer DAGF01087)

Rispiskning påminde om Jesus lidande

I stora delar av Sverige förekom i äldre tider rispiskning på långfredagen. Redan 1703 finns risningen omnämnd som ett sätt att påminna om Jesus lidande. Risningen skedde i regel på morgonen eller natten och många varianter har förekommit: den som gick upp först kunde till exempel piska de ännu liggande.

I Uppland och längs kusttrakterna norröver kallades piskningen för påskskräcka medan det på Gotland kallades för påskskräck(en). Enligt folkloristen Julius Ejdestam kommer orden från påsk-räcka, vars senare led dialektalt kan betyda ’spö’ eller ’vidja’.

Långfredagskärringar på Gotland

På Gotland förekom en speciell rispiskningssed. Ungdomar klädde ut sig på långfredagen, påskafton eller påskdagen. De kallades för askkällingar, påskräckan eller långfredagskäringar. Från 1800-talets Fårö berättas:

Askkäringarna, ja, det var rakt olyckligt med dem den tiden man var barn… De kom en tre-fyra stora, långa dragoner, överklädda med garn och ryssjor och stora hästhudar på ryggen. Såg nå’nting hemska ut. De gick mest på eftermiddagen under hela påskhelgen. Mest på långfredagen, men se’n på påskdagen och annandagen med. Folk reglade och låste sig inne, när de kom till gården … Ibland slapp de då in; då skrek de och ropade: 'Påskabullar och påskaägg, påskabullar och påskaägg!' Och så skulle barnen läsa böner för dem, det var ändå det syndigaste. Kunde inte barnen det, så bankade de på dem med sina stora ris, och när de hade slagit, så strödde de aska på; de bar alltid med sig en askpåse på ryggen. Ja, de dängde på stort folk med.

Citat hämtat ur Julius Ejdestams bok Våra folkfester

Fastlagsris blev påskris...

Även under fastlagen Öppnas i nytt fönster. daskade man varandra med ris för ”bot och bättring”, och enligt etnologen Nils-Arvid Bringéus är det därifrån seden att klä riset med fjädrar och annat pynt kommer. Så pass tidigt på året hade blommor och blad inte hunnit slå ut, och det pyntade riset gav lite fägring – en sedvänja som stod sig ända fram till påsk.

...som blev påskträd

I flera svenska städer ser man idag också påskbjörkar eller påskträd. De är ett slags förvuxna påskris som uppstått i och med världsrekordförsök i Vimmerby 1997 och Mjölby 1998 för att komma med i boken Guinness Book of Records. Försöken misslyckades, men köpmannaorganisationer på ett flertal orter tog fasta på idén eftersom de såg potentialen i att koppla samman de gigantiska påskrisen med påskparaderna och på så vis göra påskevenemangen större och mer lockande. Också i privatpersoners trädgårdar kan träden få pynt.

Påsken är full med påsksymboler från många år, tuppar av alla de slag, kycklingar, harar, påskharar, påskfjädrar, påskägg. Ibland klär vi ett helt träd med påskfjädrar, så dock inte i år. I påsklådan finns ljust grönskande vårbjörkar från 1930-talet, små vagnar med kycklingar och blomsteruppsatser, lika gamla. Dem har flera generationer lekt med.

Berättat av: Kvinna född 1930, Västergötland (arkivnummer DAGF01088 s.2)